Torka aldrig tårar utan handskar, 2. Sjukdomen av Jonas Gardell, lyckas med det som den första delen inte riktigt mäktar med, den knäcker mig och jag är helt plötsligt tacksam för att den tredje delen inte ligger i bokhyllan ännu, behöver några dagar för att hämta mig. Kapitulerar för personerna jag lärde känna i första delen och lider när jag läser om hur sjukdomen sprider sig. Man får läsa om Reines uppväxt och sedan dör han helt ensam och isolerad, utan vänner och familj. Bengts lysande framtidsutsikter går i stöpet. Älskade Rasmus och telefonsamtalet till hans stackars föräldrar. Men den person som jag tycker allra mest om är Benjamin. En så god människa. Visst kan jag förstå att Rasmus vill ha mer erkännande, men jag undrar om Rasmus fullt ut förstår vad den kommer att kosta? Och Benjamins föräldrars avsked och fall. Det är en grym församling de har valt.
Förutom berättelserna om individerna så handlar boken om hur homosexuella betraktades under 80-talet. Hur många tyckte att aids var rätt åt dem eller t.o.m. var bra, hur man seriöst diskuterade att märka dem så att inga "oskyldiga" kunde smittas. För ja, det var en skillnad på att vara oskyldig och att vara bög, bögar var inte oskyldiga.
Tack och lov har det hänt mycket de senaste 30 åren. När jag klev av bussen med boken i hand funderade jag på hur man kommer titta tillbaka på idag om 30 år, och vad man kommer skämmas över i efterhand. Sedan gick jag förbi en romsk tiggare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)