The Iron Fey är en serie av Julie Kagawa som handlar om 16-åriga Meghan som ibland ser saker i ögonvrån som inte är där när hon tittar dit. Hennes lillebror berättar om monster under sängen och en man i garderoben och försvinner sedan, utbytt av älvor. Meghan är fast besluten att hämta tillbaka honom. Tillsammans med grannpojken (som egentligen är Puck) ger hon sig av till sommarhovet där mottagandet är blandat. Dessvärre finns brodern varken i sommar- eller vinterhovet och hon följer spåret till ett tredje, okänt hov - det för järnälvorna.
Premissen är att älvor får sin kraft av att folk tror på dem och skapar historier och konst om dem. Eftersom vetenskapen trängt undan de gamla myterna är de traditionella älvorna inte alls lika inflytelserika som de än gång var, istället har teknikdrömmar och vansinniga uppfinningar gett upphov till ett nytt släkte av älvor, ett som tål järn och kan vistas i det moderna samhället och som dessutom är mycket suget på att skaffa sig reellt inflytande även i de vanliga älvornas värld.
Varning för spoilers i texten nedan.
Saker jag gillar: Utvecklingen med de nya älvorna och grunden till deras existens. Jag gillar också de grymma älvdrottningarna som båda helst vill se Meghan död - den ena för att hon är beviset på makens otrohet den andre för att hon inte vill att sonen ska ha en halvälva från sommarhovet som flickvän. Och så gillar jag Iron Horse. Det var väl det.
Saker jag har svårare för: Sonen till vinterdrottningen ja, han heter Ash och efter att ha försökt döda Meghan faller de båda handlöst för varandra, utan någon egentligen anledning mer än att Ash tydligen är fantastiskt snygg och Meghan liknar hans sedan länge döda flickvän - inte två ingredienser för ett stabilt förhållande. Puck blir nu svartsjuk eftersom han gillat Meghan jättelänge, men inte sagt något förrän hon blir upptagen, vilket inte känns helt i linje med den gamle spexaren från
En midsommarnattsdröm. Att miljön som omger järnälvorna är så otroligt giftig, även för dem själva är ytterligare en sak som skaver. Kagawa har gott om fantasi och man får träffa ett oändligt stort antal olika älvsorter, som beskrivs jätteväl allihop, vilket är trevligt i början - vilken härlig världsbyggnad! Efter ett par hundra sidor så blir varje ny sort dock inte längre så spännande.
Men efter första boken läser jag trots allt någorlunda glatt vidare, men det börjar kännas som att historien upprepar sig - det är motsättningar mellan de olika hoven, instaloven får fnurror på tråden, Meghan lovar alldeles för villigt bort tjänster och springer för livet och de båda pojkarna håller henne säker och käftar lite vitsigt med varandra. Sedan blir det strider och rätt sida vinner mot alla odds.
Trots det läser jag den tredje boken med, men utan någon större glädje alls och när den äntligen är utläst har jag till slut insett att jag inte alls bryr mig om hur Meghan och Ash ska ordna så att de får ett lyckligt liv tillsammans och vem de behöver besegra för att komma dit. Jag räknar med att de på något sätt kommer att ordna det och om inte så spelar det ingen roll.
