The Immortal Life of Henrietta Lacks: Rebecca Skloot

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

The Immortal Life of Henrietta Lacks är en tvådelad biografi - dels om Henrietta Lacks och hennes familj och dels om HeLa - cellerna man skördade från hennes livmoder strax före hon dog och som fortfarande lever kvar, spridda över laboratorier över hela världen.

Berättelsen om livet för Henrietta och hennes familj grep tag. Den börjar redan med hennes föräldrar, mamman dog tidigt och Henrietta fick växa upp med sin farfar och andra släktingar på en tobaksplantage. Henrietta fick livsmoderscancer i 30-årsåldern och behandlades på en avdelning för färgade, en fasansfull behandling som involverade radioaktiva plattor som placerades så nära tumören som man kunde komma. Hon lämnade efter sig fem barn som växte upp med en extremt elak styvmoder. Vi får läsa om barn och barnbarns liv och hela tiden är segregationen i Usa närvarande.

Parallellt med berättelsen om familjen finns historien om HeLa som var den första cellkulturen man lyckades massproducera. Man får läsa om hur de använts i forskning och med vars hjälp man tagit fram vacciner mot många olika sjukdomar. Man får också läsa om hur de är så väldigt produktiva att de smitat ner ett antal andra cellinjer. Dessutom berättas det om hur forsknings- och rättsväsendet på området har utvecklats sen tidigt 50-tal och olika brytpunkter. Det fanns en period när till exempelvis försökskaniner inte behövde ge tillstånd...

Mycket intressant bok. Bäst tyckte jag om bitarna om familjen. Retade mig lite på författaren ibland, hon var väldigt närvarande i boken med hur hon körde omkring och letade efter rätt hus, eller pratade i telefon med Henriettas ganska hysteriska dotter till sent på nätterna.

11/22/63: Stephen King

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

Den här boken handlar om Jake, en engelsklärare på runt 35 år, som mest genom en slump (eller snarare en ganska ytlig bekantskap) blir indragen i en plan för att stoppa Kennedymordet. Nu lever Jake på 2000-talet och hade det inte varit för ett slags portal i bekantingens förråd så hade boken slutat där, men genom portalen kommer man ut på en bakgård en varm julidag 1958. Bekantingen har varit där ett otal gånger, från början mest som turist, men senare fick han då den briljanta idéen att försöka stoppa mordet med förhoppningen att Usa därmed blir en mindre kall plats där t.ex. Vietnamkriget aldrig inleds.

Så Jake går igenom portalen. Först ett par gånger bara för att testa, men sedan går han med på planen och man får läsa en hel del om hur han förbereder sig och fördriver tiden tills rätt datum äntligen närmar sig. Jake spionerar på Lee Harvey Oswald och han flyttar till en liten småstad där han tar upp sitt yrke som engelsklärare igen och träffar trevliga människor som bor i staden.

Omdöme: Jag är inte helt nöjd. Jag tycker det är intressant i början, men det är vardagsliv som är handlingen under fem alldeles för detaljerade år och efter ett tag försvinner den första tjusningen. En del bakslag blir det för Jake, historien har ett inbyggt motstånd mot förändringar, och ibland blir det rent livsfarligt.

Skildringarna från ett omtänksamt 50-60-tal är nostalgiska och intressanta, men de blir lite väl idylliska. Rasmotsättningar nämns två gånger i boken och då utspelar den sig ändå i södra Usa och det funderas inte vidare mycket på kvinnorollen heller... Svårt att se att den utspelar sig under samma period som The Help (Niceville) och det känns som att det fattas nånting. Kanske lika bra, för boken är lång ändå och det händer inte mycket.

Efter ett tag börjar Jake se hur historian speglar sig själv (personer med liknande namn/yrken/utseenden) dyker upp och han kallar det att den vill harmonisera. Sedan räknar han om och om igen upp tillfällen där saker påminner om varandra och jag tycker att det blir tröttsamt.

Nåja, till slut blir det äntligen 1963 och upplösningen närmar sig. Den går jämförelsevis snabbt, kanske inte konstigt med tanke på att det bara är en dag, men efter allt det väntandet så känns det lite snopet. Det blir ganska dramatiskt och ändå smittar inte känslorna i boken alls, jag tror att det kan bero på att jag tröttnat på boken vid det här laget, hade det kommit tidigare hade jag kanske påverkats mer. Sedan återvänder Jake till nutid och det kommer en snabb uppräkning på hur saker påverkat varandra (en fjärils vingslag och allt det där) och det är väldigt påskyndat och jag har svårt att få ihop hur få detaljer det blir i boken helt plötsligt. Kan också tycka att slutet är väldigt långsökt. I början fick jag inte ihop det alls, men kom fram till att det var harmoniserandet som påverkade allt, men jag kan ha fel...

Jag lyssnade på den här som ljudbok och är tyvärr inte helt nöjd med uppläsaren Craig Wasson heller. Vissa stycken så grätskrek eller skrattpratade han utan att det fanns sådana anvisningar i texten och en person gav han sådana talsvårigheter att jag hade svårt att höra vad han sade. Så mycket inlevelse i perioder att jag kom ur boken med andra ord...

Smakebit på søndag: The Weed that Strings the Hangman's Bag

Bild lånad från bokus,
finns även på svenska

Ny söndag och ny smakbit vilket är trevligt :) Dessutom med en ovälkommen förkylning som inte är det. Håller på med den andra boken om Flavia de Luce, en elvaårig tjej fascinerad av mord och gifter. I utdraget har hon just kommit hem efter att ha hjälpt en kringresande dockteater sätta upp sin scen och möts av en av sina storasystrar:

     “Aren’t you going to ask me where I’ve been?” I said. I was simply dying to tell them about Porson’s Puppets and all about Nialla. 
     “No,” Feely answered, fingering the point of her chin as she leaned in for a closer look at herself. “No one is the slightest bit interested in what you do. You’re like an unwanted dog.” 
     “I’m not unwanted,” I said. 
     “Oh yes you are!” she said with a hard laugh. “Name one person in this household who wants you and I’ll give you a guinea. Go ahead - name one.” 
     “Harriet!” I said. “Harriet wanted me, or she wouldn’t have had me.” 
     Feely whirled round and spat on the floor. She actually spat! 
     “For your information, Spot, Harriet fell into a profound mental bog immediately after you were born.” 
     “Ha!” I said. “I’ve got you there! You told me I was adopted."

Harriet är mammans namn, hon dog när Flavia var bebis. Gillar de här giftiga utbytena systrarna emellan, men själva historien är lite seg trots att det finns ett mord med. Fler smakbitar ur bloggares läsning kan du hitta på Maris blogg där du även kan lägga upp din egen. Ha en trevlig söndag :)

Här finns inlägget jag skrev efter att ha läst hela boken.

The Sweetness at the Bottom of the Pie: Alan Bradley

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

The Sweetness at the Bottom of the Pie av Alan Bradley är första boken med elvaåriga Flavia de Luce i huvudrollen. Hon bor i en stor herrgårdsliknande byggnad tillsammans med sina två äldre systrar och sin pappa. Flavia känns på många sätt som en ganska typisk försigkommen 11-åring, men med en alldeles stor revanschlust för allt som hon kan räkna som förolämpning (även när sakerna som sägs är fullständigt befogade men hon råkar ogilla dem) och jag tänker ofta "jädra unge" när jag läser. Pappan bor visserligen i huset, men kan ändå räknas till kategorin frånvarande fäder och med sina två systrar ligger Flavia allt som oftast i krig.

Så en dag ligger en död fågel på kökstrappen. Egentligen inte så mycket att hetsa upp sig för, om det inte hade varit för att det är en flyttfågel som inte finns i England under sommaren och att den har ett frimärke spetsat på näbben. Samma kväll hör Flavia sin pappa gräla med en okänd man och morgonen därefter ligger mannen död i gurkrabatten (ett utdrag från när Flavia hittar kroppen kan du läsa om i min smakbit). Flavias pappa blir misstänkt och hon bestämmer sig för att försöka ta reda på vad som egentligen hände.

Omdöme: En ganska trevlig, lite långsam-mysig bok där jag gillar huvudpersonen, hon gör liksom boken. Är inte lika förtjust i fallet som har trådar långt tillbaka i personernas liv vilket inte är den typ av intrig som jag föredrar mest, men jag kommer att åtminstone att läsa en bok till om Flavia, hon är tillräckligt rolig för det. Tycker också att det är lite kul att en 70-årig kanadensisk man väljer att sätta en engelsk elvaårig tjej som huvudperson i en bok för vuxna :)

I mitten av boken tycker jag också att farten saktas ner väl mycket, där kommer en flera sidor lång utläggning om gamla frimärken och frimärkssamlande. I en intervju med Bradley förklarade han att han tänker låta olika gångna företeelser spela en viktig roll i de planerade böckerna, varav frimärken då var det första.

Mördaren ljuger inte ensam: Maria Lang

Bild lånad från adlibris

Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang är hennes debutbok, den publicerades redan 1949. Den handlar om Puck som får ett erbjudande att tillbringa en tid på Rutgers sommarställe, en ö där det inte finns några andra bostäder. På ön finns även Rutgers fru Ann och andra mer eller mindre inbjudna gäster. Så hittas en av dem mördad och slutsatsen är given, mördaren måsta vara en i sällskapet.

Omdöme: Jag blev ganska besviken på den här, antagligen för att jag räknat benhårt med att det var "min typ" av deckare, d.v.s. mysig pusseldeckare. Och den var väl någorlunda mysig medan jag tyckte att pusslet var helt omöjligt, men framför allt så fick jag ingen vidare god eller nära relation till personerna. Det var heller aldrig det minsta spännande.

Jag fick aldrig något klart grepp om hur gamla personerna var, men retade mig på att åtminstone två av karaktärerna kallade huvudpersonen Puck för "barn", en av dem hennes fästman som hon på ön verkar träffa för andra gången? En annan av karaktärerna uttryckte att det var tur för fästmannen att Puck inte redan var förlovad vilket fick henne att kännas lite äldre? När boken slutar antyds det att Puck och nye fästmannen ska åka till hans hemstad för att träffa föräldrarna... gillar inte att det blir allvarligt så snabbt.

Att boken är skriven på fyrtiotalet märks, inte så mycket på språket som på könsrollernas beskrivning, att de flesta problem dränks lite lätt av konjak, att det är fullständigt befogat att säga åt någon att sätta på sig något mer anständigt och *spoiler* att den enda kvinnan i sällskapet som inte är attraktiv är lesbisk. Man blir lite bedrövad emellanåt.

Jag heter inte Miriam: Majgull Axelsson

Bild från adlibris

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson handlar om "Miriam" som firar sin 85-årsdag. Under dagen tänker hon tillbaka på, och pratar om, sitt liv och då främst sina upplevelser i koncentrationslägrena Auschwitz och Ravenbruck och sin tid som nyanländ flykting i Sverige. Större delen av sitt liv har Miriam levt med lånat namn och låtsats att hon är judinna, fast hon egentligen är rom. Man får reda på hur det började och varför det fortsatte - en anledning för Sverige att skämmas.

Upplevelserna i koncentrationslägrena gör ont att läsa om, särskilt som Mengele "arbetade" i Ravensbruck. Ett av hans experimentobjekt var Miriams (eller Malikas) lillebror och det är fruktansvärt att läsa om. Att behandlingen av judar respektive romer skilde sig åt var nytt för mig, liksom att det fanns familjeläger. Transporten från Auschwitz till Ravensbruck var ytterligare en hemsk sak att läsa om. Jag besökte Auschwitz och Birkenau i somras och de där tågvagnarna är så mycket mindre än man kan tro med tanke på hur många som trycktes in i varje. Lärde mig mycket av läsningen som hur man bar sig åt för att överleva, till exempel hur man noggrannt valde platser till uppställningen.

Tematrio: Världen runt omkring

Världsboksdagen är imorgon och tematrion den här veckan handlar därför om världslitteratur. Inte min starkaste sida, men tre bra är ju inget större problem att hitta :)

• Tsotsi av Athol Fugard utspelar sig i en sydafrikansk kåkstad under 50-talet. Tsotsi själv är en värsting som förträngt både medmänsklighet och minnen. 
• Morgon i Jenin av Susan Abulhawa är en palestinsk släktkrönika där Palestina går från att vara en självständig stat till ockuperat område. Lärde mig mycket om vad som pågår där nere.
• Röd åklagare av Xiao Rundcrantz, en självbiografi om Xiaos arbete på åklagarkammaren där hon börjar som 18-åring. Många hemska livsöden att ta del av.

The Secret Speech: fortsättningen på Child 44

Bild lånad från adlibris

The Secret Speech av Tom Rob Smith är andra boken om Leo Demidov. Den tar vid några år efter Child 44 slutade, Leo sköter KGB.s mordutredningsavdelning, en avdelning som är så hemlig att den har ett alias i form av en knappbutik. Så begår plötsligt två f.d. kollegor självmord och Leo misstänker att de "knuffats över kanten" av någon från deras gemensamma förflutna. Samtidigt skickas ett tal av Khrushchev ut för att läsas upp på arbetsplatser och skolor, det får dock inte publiceras, därav det "hemliga talet". Talet visar vägen mot en förändring av inrikespolitiken och det här kopplas så småningom samman med självmorden ovan. Leo hamnar mitt i händelsernas centrum och tvingas besöka både Gulag och Ungern.

Omdöme: Länge så gick läsningen ganska trögt, men efter halva boken lossnade det plötsligt och jag fångades äntligen av berättelsen. Historiskt sätt var det intressant läsning, speciellt andra halvan. Vidrigheterna i Gulag, liksom korruptionen, är jag mycket mer bevandrad i nu, men höjdpunkten är ändå det hemliga talet och dess efterverkningar både i Sovjetunionen och i Östeuropa. Relationsmässigt var det inte riktigt lika intressant som Raisas och Leos komplicerade förhållande i Child 44, men jag gillade att läsa om adoptivdotterns oförtrutna hat och Leos desperata försök att få upprättelse. Deckarmässigt så var den inte jättebra. Jag är inget fan av att deckargåtor (eller hämndberättelser) blir så upphängda på personen som ska lösa dem eller när familjemedlemmar dras med i dramat. Men den är tillräckligt bra för att läsa nästa bok så småningom.

Här kan du läsa inlägget om första boken om Leo, briljanta Child 44.

Tsotsi: i en sydafrikansk kåkstad

Bild lånad från adlibris

Tsotsi av Athol Fugard utspelar sig i en sydafrikansk kåkstad, Soweto, under 50-talet. De som bor där behöver ha ett särskilt arbetspass, de som inte har det riskeras att fångas i en av de räder som polisen med jämna mellanrum genomför, där de fängslar de oönskade och jämnar husen med marken. Allt för att ge mer plats åt den vita befolkningen.

I det här hårda klimatet lever Tsotsi, en ung gängledare som känslolöst mördar sina offer för att få pengar till sprit och annat. Något som gör läsningen riktigt grym är att man får lära känna hans offer innan de dör och oftast tycker man om dem.

*Spoilers framöver* Tsotsi är ett taget namn (betyder ungefär ligist), vad han heter på riktigt kommer han inte ihåg. Han vet heller inte hur gammal han är eller var han kommer ifrån - och det är bra så för honom. Men så en natt när han har tryckt upp en ensam tjej mot ett träd avbryts han av ett barnskrik. Tjejen trycker en skokartong med en bebis inuti i famnen på honom och ger sig av medan Tsotsi  förvirrad står kvar och faktiskt minns något. Det här är början till ett uppvaknande för honom som påminner lite om Buddahs, han träffar, och känner med, en invalid, en misshandlad vän och en ensam mamma.

Omdöme: Det här är en riktigt bra bok, det är inte första gången jag läser den. Den är rå, men känns äkta och man tycker faktiskt om Tsotsi efter ett tag. Hans glömda historia som allt eftersom kommer fram är traumatisk. Något jag funderar lite på är barnet i skokartongen, det verkar troligt att mamman var på väg att överge honom utanför en kyrka eller liknande. Ett nytt tragiskt livsöde i danande...

Ett inlägg, med ett kort smakprov, som jag skrev i början av boken finns här.

Smakebit på søndag: Tsotsi

Bild lånad från bokus

Ny söndag, ny smakbit :) Fler smakbitar, samt möjlighet att vara med, finns på Maris blogg.

Jag har precis börjat med omläsning Tsotsi av Athol Fugard inför resan till Sydafrika, bara tre veckor kvar nu :) Fördelen med att läsa om böcker är att man vet vad man får, och nu får jag en riktigt bra, men hemsk bok. Den handlar om en ung man som går under namnet Tsotsi som ungefär betyder gangster, och hur han lever sitt totalt hopplösa liv i en kåkstad i Johannesburg. Så en natt försöker han våldta en kvinna och får hennes spädbarn på halsen, något som gör att han börjar fundera över sitt liv och får allt fler minnesbilder från sin barndom (allt det här står på baksidan så jag tycker inte att det är att spoila...).

Utdraget kommer från sidan 12 när Tsotsi och hans gäng kallblodigt rånar/mördar en man:
"Tsotsi smiled at the growing bewilderment on the big bastard's face, waiting for and catching the explosion of darkness in the eyes as Butcher worked the spoke up and into his heart. Even as that was happening, Tsotsi bent close to the dying man and in his ear whispered an obscene reference to his mother. A moment of hate at the last, he had learnt, disfigured the face in the death."

Inlägget jag skrev efter att ha läst klart boken finns här.

Child 44: en riktigt bra bok

Bild lånad från adlibris

Child 44 av Tom Rob Smith är en av de där böckerna som är som ett kinderägg. Den är spännande och har intressanta relationer samtidigt som man lär sig en massa om 50-talets Sovjetunionen där Stalins arbetsläger och hemliga polis är i högsta grad närvarande hela tiden.

Det är intressant läsning, jag kunde nästan ingenting om det här innan, men att i deckarform få ett samhällssystem beskrivet är suveränt. Statens felfrihet är absolut, arresteras du misstänkt för ett brott är du skyldig eftersom staten inte begår några fel, frågan är bara hur lång tid det tar innan du erkänner. Sätten att få någon att erkänna är som hämtade ur en mardröm. Huvudpersonen Leo arbetar för den hemliga polisen och tror på systemet. Han inser att vissa fel begås, men tycker att det är smällar man får ta för att behålla folks tro på staten. Så blir hans fru anklagad för att vara spion...

Den historiska aspekten är kulissen till ett mystiskt mordfall. Mord är normalt inget som förekommer i ett lyckligt socialistiskt samhälle, alltså är det något man helst ska sopa under mattan. Det är inte smart att bli inblandad i en sådan utredning om man vill vara på partiets goda sida.

Förutom att man får veta en del om Stalintiden och läsa om mordfall (som kommer i andra hand) så är dessutom relationerna intressanta. Framförallt den mellan Leo och hans fru, där Leo är ganska naiv, men där finns också en syskonrelation samt den mellan två konkurrerande kollegor. En suverän bok helt enkelt.

Här kan du läsa inlägget om nästa bok om Leo, The Secret Speech.

Foxfire - Confessions of a Girl Gang: Gillar idén, men inte boken

Bild lånad från adlibris

Det tog ett tag att läsa Foxfire, Confessions of a Girl Gang av Joyce Carol Oates. Gillar idén med historien, dessvärre tycker jag inte om sättet Oates skriver på:

• det är långa pladdriga meningar, minst en av dem var en bra bit över en sida
• det är långa utvikningar typ 'Det var en fredag det hände. (fyra sidor om ngt annat)... Den kvällen hade vi alltså inget annat val än att...'
• det är bara två personer som vi kommer under huden på (där kan jag inte låta bli att jämföra med Cirkeln) och det finns fler personer som nog skulle kunna vara intressanta men som bara beskrivs perifert
• det är seeega utläggningar om hur svårt det är att skriva en memoar för när börjar det egentligen, något har ju alltid hänt innan, och utläggningarna återkommer flera gånger och säger alla samma sak
• mycket av texten känns väldigt distanserat, kanske beror det på att berättarrösten ser tillbaka på sin ungdomstid, men det gör också att jag blir mindre engagerad

Om en mer händelsedriven författare hade haft samma recept på en historia: 50-tal, arbetarklass, utsatthet, tjejgäng som 'står upp för varandra', karismatisk ledare, korrigeringsanstalt, accelererande händelser på väg mot katastrof; så tror jag att historien hade kunnat bli så bra.