torsdag 29 augusti 2013

Tatuh, Sjukdomen: Så lätt att gå förlorad

Torka aldrig tårar utan handskar. 2, Sjukdomen
Bild lånad från adlibris
Torka aldrig tårar utan handskar, 2. Sjukdomen av Jonas Gardell, lyckas med det som den första delen inte riktigt mäktar med, den knäcker mig och jag är helt plötsligt tacksam för att den tredje delen inte ligger i bokhyllan ännu, behöver några dagar för att hämta mig. Kapitulerar för personerna jag lärde känna i första delen och lider när jag läser om hur sjukdomen sprider sig. Man får läsa om  Reines uppväxt och sedan dör han helt ensam och isolerad, utan vänner och familj. Bengts lysande framtidsutsikter går i stöpet. Älskade Rasmus och telefonsamtalet till hans stackars föräldrar. Men den person som jag tycker allra mest om är Benjamin. En så god människa. Visst kan jag förstå att Rasmus vill ha mer erkännande, men jag undrar om Rasmus fullt ut förstår vad den kommer att kosta? Och Benjamins föräldrars avsked och fall. Det är en grym församling de har valt.

Förutom berättelserna om individerna så handlar boken om hur homosexuella betraktades under 80-talet. Hur många tyckte att aids var rätt åt dem eller t.o.m. var bra, hur man seriöst diskuterade att märka dem så att inga "oskyldiga" kunde smittas. För ja, det var en skillnad på att vara oskyldig och att vara bög, bögar var inte oskyldiga.

Tack och lov har det hänt mycket de senaste 30 åren. När jag klev av bussen med boken i hand funderade jag på hur man kommer titta tillbaka på idag om 30 år, och vad man kommer skämmas över i efterhand. Sedan gick jag förbi en romsk tiggare...

onsdag 28 augusti 2013

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag
Bild lånad från adlibris
Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson valde jag mest på grund av titeln. Underbar! Tyvärr var inte själva texten lika bra. Boken handlar om Olivia som blir lämnad av John. Hon deppar, gör upp planer för att få tillbaka honom och minns händelser från deras tid tillsammans.

Som läsare ryser jag lite över det som skildras, i hur John har fått henne till sin idé av perfekt flickvän (inte för full, inte för utmanande klädd, inte för ivrig sexuellt) och hur hon har införlivat sig själv i den idén så starkt att hon mår dåligt när hon bryter mot den. Vilket hon gör, rejält, när hon deppar. Men självanklagelserna om slampighet känns lite föråldrade.

Förutom det kraschade förhållandet oroar hon sig över sina föräldrar. Pappan lider av vad som verkar vara bipolär sjukdom och mamman vet inte om hon står ut längre. Och för att ytterligare förvärra det hela så är Olivia osäker. Vågar inte alltid säga vad hon tycker för att inte verka konstig. Även bland kompisar. Stackarn.

Trots alla problem är jag märkligt oberörd genom boken. Olivias känslor tränger aldrig ut ur sidorna och den största känslan jag får är otålighet. Inte av texten, det är en kort, lättläst bok, men av en kortsynt, osäker och otroligt självupptagen tonåring som mest gör mig irriterad. Får mig att inse hur skönt det är att ha vuxit upp :)

Tell the Wolves I'm Home: You weren't there. You don't know.

Tell the Wolves I'm Home
Bild lånad från adlibris
Tycker så otroligt mycket om Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt. En bok om June, en ensam och udda 14-årig, som förlorar den person som står henne närmast när hennes aids-sjuke morbror dör. Hennes föräldrar arbetar periodvis så mycket att June och storasystern Greta kallar sig själva för föräldralösa och Greta är ett av de elakaste syskon jag läst om på länge (hon har andra sidor också, men de visas inte ofta).

Efter begravningen får hon ett paket från morbrorns pojkvän, en person om vars existens hon inte vetat om, och i paketet finns med en lapp där det står att han önskar träffa henne. Eftersom han inte är önskvärd av resten av familjen (det är ju han som har mördat den älskade morbrorn) börjar Toby (pojkvännen) och hon börjar träffas i smyg.

Jag grät ofta under läsningen, jag kände med både June och Toby. Deras uppdrag att ta hand om varandra går lite fumligt, men är oftast välment. Vilket gör besvikelsen desto större när (spoiler! markera texten om du vill läsa) June får sjuke, skröplige Toby att leta efter storasystern i skogen under en stormig natt och sedan inte hjälper honom att förklara sig för polisen som arresterat honom när han kom bärande på Greta. Visst är hon ung, men vid vissa tillfällen måste man växa upp lite. Händelsen visar väl i och för sig att systerrelationen inte är helt hopplös, det är där som den största lojaliteten ligger. Besviken blir man också på Junes mamma som behandlat Toby så illa under åren och använt töserna som utpressningsmedel. Slutligen blir jag också besviken på Toby, offerlammet. Förstår inte varför han skulle ta på sig skulden för sjukdomen när det faktiskt bara är en sådan där sak som inträffade.
Låt vargarna komma
Bild lånad från adlibris

Det finns många olika typer av svartsjuka och syskonrelationer i boken, den är mycket lätt att känna igen sig i. Tankarna i slutet av boken om att leva med en massiv skuld hängande över sig resten av livet biter sig fast! Så stark bok, läs den!

Ett litet smakprov från början av boken finns här.
På svenska heter den Låt vargarna komma.

måndag 26 augusti 2013

Vilken läsplatta kan ni rekommendera?

Fyller snart år och kommer att få en läsplatta, yay! Undrar helt enkelt vilken ni kan rekommendera?


Uppdaterat: Jag fick en Sony prs-T2. Lycklig! Nu ska jag bara köpa ett fodral så att jag vågar använda den utanför lägenheten...

söndag 25 augusti 2013

17 problem bara bokälskare förstår

17 Problems Only Book Lovers Will Understand
När en bok du älskar får en nedgörande recension...
17 problem för bokälskare i gif-form! Hittade länken på bokhora, men tyckte så mycket om den att jag postar den jag med. Försökte ta ut de bästa punkterna, men de stämde ju nästan allihop så det gick bara inte :)

Klicka här: 17 problem som bara bokälskare förstår



Smakebit på søndag - Tell the Wolves I'm Home

Tell the Wolves I'm Home (häftad)
Bild lånad från bokus
Dags för veckans smakprov. Fler finns att utforska på bloggen Flykten fra virkeligheten.

Jag läser Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt och boken startar med att huvudpersonen June, hennes storasyster Greta och deras mamma är på väg till morbror Finn som är döende i aids. Morbror Finn är den person som 14-åriga, ganska ensamma, June står närmast och är den som hon kan berätta allt för. Smakprovet kommer från s. 5.

In the van, Greta waved the mistletoe around in the air, brushing it right up into my face.
     "You wait June," she said. "I'll hold this over you and Uncle Finn and then what'll you do?" She smiled at me, waiting.
     I knew what she was thinking. I'd have to be unkind to Finn or risk catching AIDS, and she wanted to watch me decide. Greta knew the kind of friend Finn was to me. She knew that he took me to art galleries, that he taught me how to soften my drawings of faces just by rubbing a finger along the pencil lines. She knew that she wasn't part of any of that.
     I shrugged. "He'll only kiss my cheek."
     But even as I said it, I thought of how Finn's lips were always chapped to shreds now. How sometimes there would be little cracks where they'd started to bleed.
     Greta leaned in, resting her arms on the back of her seat.
     "Yeah, but how do you know that the germs from a kiss can't seep in through the skin of your cheek? How can you be sure they can't somehow swim into your blood right through your open pors?"
     I didn't know. And I didn't want to die. I didn't want to turn grey.
     I shrugged again. Greta turned around in her seat, but even from behind I could tell she was smiling.

Här finns tankarna efter att ha läst hela boken.

lördag 24 augusti 2013

Ten little Indian boys went out to dine

And Then There Were None
Bild lånad från adlibris
And Then There Were None, också publicerad som Ten Little Indians eller på svenska Och så var det bara en eller Tio små negerpojkar, av Agatha Christie var en trevlig bekantskap, men inte helt klockren. I boken anländer tio utvalda personer till ett flott hus på en liten ö och de dör, mördas, en efter en. Ön söks igenom, ingen annan hittas så uppenbarligen måste mördaren vara en av dem?

Det här är urtypen för en pusseldeckare. Man får ledtrådar och stickspår som leder tankarna åt fel håll, men jag saknar lite mer fokus på de olika personerna. Det tog ganska lång tid innan jag kunde särskilja dem åt och jag hade också velat sett mer av deras tankar. Att jag inte får någon klar bild av dem gör också att jag är ganska oberörd när de dör, eller lever i skräck för att vara nästa offer. Sedan saknade jag också mer att ta på, mer som jag i efterhand hade kunnat tycka - "Aha, såklart, det passar ju." Jag hade de flesta som kandidat åtminstone en gång, men utan egentliga skäl. När upplösningen kom så fick jag ju en redogörelse, men gåtan känns ganska olösbar om man inte har svaret. Gillar pusselgåtor bättre om jag har en chans.

Annat var bra. Det var bra språk, jag gillade barnkammarrimmet (Ten Little Indians) som jag hela tiden återkom till för att få ledtrådar inför nästa död och jag gillar hur det inte frossas i våld och blod och sadism. Rangordningen om det värsta brottet har jag tänkt en del på. Jag är inte säker på att jag håller med... men så lägger jag också in vad jag tycker om personerna när jag funderar. Jag är inte så opartisk :)

fredag 23 augusti 2013

Bokbloggsjerka: Du är vad du heter?

jerka11
Veckans jerka hos Annika ställer frågan om man vet någon karaktär som passar extra bra i sitt namn? Jag läste ju ut The Farseertrilogin för några veckor sedan och där hade karaktärerna (åtminstone de adliga och ibland även andra) namn som skulle visa deras karaktär (eller de personlighetsdrag som den som gav dem namnet önskade att de hade). När jag läste de första delarna på engelska så gick fenomenet an, medan det i de svenska översättningar kändes väldigt konstigt med prins Kunglig (han som försöker stjäla kronan med alla medel), prins Ärlig och kammarjungfrun Spetsan. 

Någon som gjort nästan samma sak är J K Rowling, med bland annat Pomona Sprout (lärare i örter), Peeves (retsam och irriterande poltergeist) och Gyllenroy Lockman (narcissist av rang). Skillanden är att det funkar i Harry Potter, det blir inte så övertydligt att jag hakar upp mig på det, utan är mer som en skämtsam blinkning.

Ett namn och en karaktär som passar utan att jag kan förklara varför tycker jag är Ove. Känns klockrent.

torsdag 22 augusti 2013

Tatuh, Kärleken: Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig

Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken
Bild lånad från adlibris
Ett stycke nutidshistoria och en gripande berättelse om en liten killes utsatta uppväxt, det är Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, 1. Kärleken. Det finns två huvudpersoner, Rasmus och Benjamin, som skildras med Gardells hjärtskärande berättande. Rasmus, mobbad och utstött i sin hembygd, med två älskande men, naturligtvis, väldigt oroliga föräldrar, flyttar så småningom till Stockholm där han börjar utforska de homosexuella kretsarna. Och det skär, om och om igen. Hur egenvärdet är så lågt att han går med på vad som helst, med vem som helst, för att kanske kunna bli älskad. Har svårt att se lockelsen i de glädjelösa, ytterst tillfälliga kontakter som verkar varit så normalt, jag kan förstå varför en ensam och kärlekssökande tonåring gör det, men det verkar ha varit så vanligt? Och sedan Benjamin, med en lycklig Jehovas vittne-uppväxt där han passar som hand i handske. Förutom då att han dras till män...

Till berättelsen om Rasmus och Benjamin så läggs kommentarer om hur homosexualitet diskuterades i samhället och i läromedel, hur gayklubbar grälade om att ha täckta fönster eller inte, hur hiv- och aids rapporterades i media (bög-pesten), hur sjukdomen spreds, och hur resultatet blev - stackars förtvinade, isolerade, döende människor. Och hur tidningar kunde vägra att publicera en dödsannons där det framgick att den avlidne var bög (för det var ovärdigt!). Det är en skrämmande människosyn som visas upp och det är svårt att tänka sig att det bara är 20-40 år sedan och jag blir arg när jag läser.

Hade förväntat mig att bli helt knäckt under läsningen, men det blev jag inte. Djupt påverkad, men inte knäckt. Jag tror det beror på att trots att jag vet att slutet kommer innebära lidande och död så lämnar vi Rasmus och Benjamin med en gryende förälskelse efter år av utsatthet och det känns som att de äntligen kommer få en stunds lycka, äntligen något positivt trots allt. Får se hur jag känner mig efter del 2.

Smakebit - Torka aldrig tårar utan handskar, del 1. Kärleken

tisdag 20 augusti 2013

5:2-dieten: Hormesis = det som inte dödar härdar

5:2 dieten : friskare, smalare, längre liv med halvfasta
Bild lånad från adlibris
Nu har jag läst 5:2-dieten av Michael Mosley och Mimi Spencer och jag håller tummarna för att det fungerar lika bra som det beskrivs. Tanken är att man två dagar i veckan håller nere kalorierna (500 för kvinnor, 600 för män) och att man de andra dagarna får äta vad man vill med gott samvete. Fördelarna jämfört med en "vanlig diet" är många, inte bara viktminskning utan även minskad risk för diabetes, hjärt-kärljukdomar, alzheimers och cancer. Så precis som undertiteln säger: friskare, smalare och längre.

Jag tror på forskningen som visar bra resultat på sjukdomar, det är svårare att tro att det verkligen kan fungera för viktminskning. Kan två dagars neddragning verkligen ge resultat? Enligt boken så kan man fortsätta att vräka i sig, men man kommer inte att göra det. Metoden ska leda till att man av sig självt reglerar aptiten och leda till en naturlig livsstilsförändring, en där man inte konstant behöver stoppa saker i munnen och där man lär sig känna igen kroppens hungersignaler så man inte äter av t.ex. rastlöshet.

Om man har sett tv-programmet så vet man det mesta som står i den här boken, som samtalen med forskarna och tittandet på försöksmöss. Det som tillkommit är främst utförligare texter om hur man kan lägga upp sin 5:2-diet, receptförslag och inspirerande välgångshistorier. Inspirerad blev jag så dags för mig att försöka, håll tummarna!

P.s. Titeln på inlägget kommer från boken: mycket svält leder i värsta fall till döden, lite svält leder till en friskare kropp.

måndag 19 augusti 2013

Tematrio: Sommarnöjen

Äntligen en lätt tematrio från Lyran tänkte jag när jag såg ämnet: tre bra böcker från sommarläsningen. Har ju skrivit ner vad jag läst, så bara att välja... Inte så himla lätt när allt kommer till kritan! Har läst så många bra böcker, vilket inte brukar vara ett problem, men en topp 3? Ska jag välja en Sookie Stackhouse (omläst för ungefär fjärde gången) eller ska jag välja en bok som griper tag? En välskriven rörande fantasy, eller en skrämmande dystopi? Eller kanske en deckare som pusslas samman? Svårt! En lista kommer nedan, men den är inte direkt huggen i sten.
  1. Morgon i Jenin av Susan Abulhawa - får komma med för att den inte bara griper tag utan dessutom fick mig att se Palestina/Israel-konflikten med helt nya, och lite klokare, ögon.
  2. Jellicoe Road av Melina Marchetta - tyckte om de taggiga personerna och hur historien pusslades samman från fragment.
  3. Wool av Hugh Howey - den bästa av de dystopier (min nya favoritgenre) som jag har läst i sommar. Vuxen, välskriven och med en otäckt beräknande hjärna bakom det nya samhället.
Undrar om det betyder något att alla är lästa i augusti? Blir jag kanske mer kritisk med tiden, eller suddar längre tid ut vissa av de detaljer och stämningar jag älskat? Eller är det helt enkelt så att augusti var en väldigt bra läsmånad?

söndag 18 augusti 2013

Wool: Make us keep our thoughts to ourselves

Wool
Bild lånad från adlibris
Wool av Hugh Howey är en riktigt bra dystopi, den skrevs som en samling noveller, men de knyts ihop så bra att jag aldrig reagerade på det. Det har gått åtminstone några hundra år från nu och vad som finns kvar av mänskligheten lever i en gigantisk silo under jord. Ordet silo förvirrade mig i början, tänkte på dem man kan se utanför bondgårdar, men i boken så är det i en helt annan skala, närmare 150 våningar med tusentals människor och våningsplan avsatta för växthus, djuravel, bostäder och så vidare.

För att silon ska fungera så finns det ett strikt regelverk, från att inte ha inofficiella förhållanden till det allra värsta: att fundera på vad som finns på utsidan. Det sistnämnda brottet leder till att man får ta reda på det själv: man skickas utomhus med uppgift att putsa rutorna, något som i den ödelagda miljön med dess giftiga luft ofelbart leder till döden. Samtidigt har man en jättelik skärm i kafeterian på översta våningsplanet där en bild av utsidan ständigt visas. Lite motsägelsefullt.

Huvudpersonen Jules, en mekaniker, blir utnämnd till sheriff och börjar fundera lite för mycket. Inte så mycket om vad som finns på utsidan som på vad som finns inuti silon och vad vissa av reglerna egentligen har för funktion. Allting är inte vad det ser ut att vara, är reglerna verkligen till för att skydda eller har de någon annan funktion, någon mer uttänkt? Och ligger det något bakom de dödsfall som börjar drabba människor hon känner?

Det är en väldigt välskriven bok, genomtänkt och spännande och svår att lägga ifrån sig. Jules är en huvudperson som ifrågasätter och gör saker, utan att någonsin ge upp, det är lite MacGyver över henne. Och för ovanlighetens skull är det en dystopi utan en 16-åring som huvudperson, vilket bäddar för lite mer livserfarenhet.

Det fanns två saker som jag irriterade mig på, men de spoilrar så markera texten och läs på egen risk: När Jules hittar silo 17 så har den varit övergiven i över 30 år, hur kan då soppan i serveringen vara flytande? Borde inte den ha avdunstat under årens lopp? Och med tanke på bergvärme så borde det väl inte vara så kallt i de nedersta våningsplanen?

Smakebit - Wool

Smakebit på søndag - Torka aldrig tårar utan handskar, 1. Kärleken

Torka aldrig tårar utan handskar. 1, Kärleken (inbunden)
Bild lånad från bokus
Söndag och dags för en ny smakbit efter Maris recept (presentera din bok på valfritt sätt, men utan spoilers). Nu läser jag Torka aldrig tårar utan handskar, del 1 av Jonas Gardell. Utdraget kommer från början av boken där man bland annat får glimtar från barndomen.

Plötsligt är det som om älgen lagt märke till dem, den lyfter på huvudet och ser åt deras håll, sedan rör den sig in i skogen på andra sidan fältet.
   "Ja, nu försvinner den i alla fall!" konstaterar mamman. Hon rufsar Rasmus i håret. 
   "Det var ju roligt att se ändå! Visst var det roligt att se, Ramus Russinbulle, en vit älg!"
   Men Rasmus vill inte bli glad mer. 
   Han hörde allt som pappan sa. Att den här älgen, som de sett, inte borde få finnas, att den borde skjutas för att den är fel.
   För att den inte passar in.

Här finns inlägget jag skrev efter att ha läst hela boken.

onsdag 14 augusti 2013

Mats kamp: Jag må vara omtöcknad av sömnbrist och klasshat, men jag tror inte att jag är helt orättvis

Mats kamp
Bild lånad från adlibris
Så då har jag äntligen läst en serieroman som inte också existerar som vanlig roman. Mats kamp är en skildring av författaren Mats Jonsson liv, från uteliv till föräldraskap. I början tyckte jag den var sååå tråkig. Mats och andra övervintrade indiesar som tyckte det var viktigt att vara på rätt krog och lyssna på rätt musik. Reaktioner på att första boken kommit ut och resulterande själv-googling. Inget jag vare sig känner igen mig i eller är intresserad av. Sedan blir hans fru gravid och Mats blir pappa-in-spe. Inte heller det här är något som jag kan känna igen mig i eller är vidare intresserad av. Hade jag trott. För jag blir intresserad. Berättelsen tar fart och blir mer känslosam och jag slutar att irritera mig på de ganska fula teckningarna.

Livet som blivande pappa, ny pappa och sedan ganska van pappa är roligt och ibland rörande att läsa om. Smygtitten från pappaforumet på familjeliv.se fick mig att skratta högt, alla klichéer ifyllda. Inblicken i föräldrakooperativet tok-klok fick mig mest att rysa. Och att bli arg. Dessa föräldrar som alltid håller sina egna ungar bakom ryggen och dessa rika människor som tar för sig så utan att ägna andra en tanke.

Första orden i förra stycket "Livet som blivande pappa, ny pappa och sedan ganska van pappa" är också ganska symptomatiskt för vad som blir viktigt för Mats. Till den gräns när familjen nästan bryts sönder. Det var nu inte bara bortkopplandet från sig själva som par som gjorde det, utan även fruns övermäktiga jobb. Lärare. Sidan där Mats slaktar jobbförhållandena på en normal skola borde skickas till varenda inflyteserik människa i det här landet. Liksom hans förslag på lösning! Gillar Mats som debattör, han har bra åsikter och de framförs både argt och roligt.

Så: en ganska bra bok. Ibland bryts berättelsen av annat som en sida debattinlägg, barn-anekdoter, sjukdomar, recensioner och betraktelser av människor runtomkring. Ibland är de väldigt bra och man önskar att de hade fått fortsätta någon sida till, ibland så stör de bara utan att tillföra något. Det är heller inte bara vackra eller samhällskritiska bilder han lägger ut. Det är också små svarta, självutlämnande ögonblick, de som man skäms för. Modigt.

tisdag 13 augusti 2013

Devil's Peak: Tre personer och ett välgjort pussel


Devil's Peak
Bild lånad från adlibris
Devil's Peak av Deon Meyer är en ovanlig deckare. Den har tre vitt skilda huvudpersoner: en pappa slagen av sorg och uppfylld av hämndbegär, en alkoholiserad polis utkastad från sitt hem, och en sexarbetare som berättar sitt livs historia för en präst. Deras historier länkas samman undan för undan när vuxna som våldtagit eller misshandlat barn mördas och mediadrevet går. Men även om historien är riktigt bra, det är ett pussel som läggs bit för bit, så är det berättelserna om hur de tre huvudpersonerna blev som de blev som fastnar mest. Vad som rör sig i huvudet på en alkoholist, hur man reagerar på sorg och varför man väljer att sälja sex. Alltihop mycket trovärdigt.

Det var Freja som tipsade mig om Meyer inför en kommande Sydafrikaresa. Devil's Peak kan inte riktigt ersätta en reseguide, den är snarare avskräckande, jag hoppas att jag inte kommer alltför nära de korrupta poliserna, våldet eller drogerna. Boken innehåller lite siffror på hur många och hur väldigt unga barn som drabbas våld och det är skrämmande! Skildringarna från landsbygden ser jag fram emot att få se på riktigt dock. Och att kanske få köpa en assegai, ett spjut, som souvenir :)

Fick reda på något om mitt bloggnamn också, MsHisingen, där ser man, man lär sig något nytt varje dag :)

måndag 12 augusti 2013

Tematrio: Arbetsliv


Fick tänka en stund på veckans tematrio - en trio böcker som nämner en yrkestitel i boktiteln? Kom så småningom på tre bra böcker, inte för att yrkena i något fall är vidare vanligt (om de ens existerar...)
  1. Skämmerskans dotter av Lene Kaaberbøl, första delen av fyra i en fantasyserie för mellanåldern. En skämmerska är någon som när de ser någon i ögonen kan se vad den personen skäms för, användbart om man vill veta om någon stulit eller mördat. Böckerna har dessutom bra könsroller och funderingar kring fattigdom, mod och solidaritet. En riktigt bra bok.
  2. Tigertämjerskans bekännelser av Robert Hough är baserad på den sanna historien om Mabel Stark som låstes in på mentalsjukhus av sin första man under tidigt 1900-tal, men som i större delen av sitt liv jobbade med ganska lömska katter på cirkus.
  3. Assassin's Apprentice av Robin Hobb är en härlig fantasybok om en liten oäkting som lärs upp till lönnmördare. Det som fastnade mest var emellertid skildringen av ensamhet.

söndag 11 augusti 2013

Smakebit på søndag: Wool

Wool (häftad)
Bild lånad från bokus
Söndag = smakprov numera, du kan läsa Maris blogg om hur det går till. Jag läste ut en bok igår natt och har nästa, Wool av Hugh Howey, liggande bredvid mig, ännu oläst, så jag tar helt enkelt ett stycke från baksidestexten:
What would you do if the world outside was deadly and the air you breathed could kill? And you lived in a place where every birth required a death, and the choices you made could save lives - or destroy them.

Och från "inpärmstexten":
In a ruined and hostile landscape, in a future few have been unlucky enough to survive, a community exists in a giant underground silo. Inside, men and women live an enclosed life full of rules and regulations, of secrets and lies. To live, they must follow the rules. But some people don't. These are the people who dare to hope and dream, and who infect others with their optimism. Their punishment is simple and deadly. They are allowed outside. Jules is one of these people. She may well be the last.

En ny dystopi, det är något med den genren som jag tycker om, sista dagen på semestern lovar med andra ord gott :)

Här finns det jag skrev efter att ha läst hela boken.

lördag 10 augusti 2013

Smakprov på Backmans nya :)

Min mormor hälsar och säger förlåt
Bild lånad från adlibris
Här kan man gå in och läsa de första 20 sidorna på Fredrik Backmans nya bok Min mormor hälsar och säger förlåt. Jag har läst dem och redan skrattat högt. Backman har en förmåga att göra fenomenala liknelser, som att vara "så där arg som bara trötta sjuåringar på polisstationer och medelålders män som väntar på försenade flygplan och inte får någon information kan vara" :)

Smakprovet lovade gott, inte så känslosamt som det bitvis var i En man som heter Ove, men det kan nog komma, det bäddas liksom för det. Saknar förstås Ove (tror storheten med Ove var att vi alla känner en egen sådan, om än med andra namn), får se om de nya karaktärerna kan knipa en plats i hjärtat de med. En 7-åring som är väldigt mogen för sin ålder(!) som huvudperson.

Här finns mitt inlägg efter att ha läst boken.

Slated: Failure is not an option

Slated
Bild lånad från adlibris.
Har hittat en ny dystopi, Slated, av Teri Terry. Den utspelar sig i Storbritannien, om ungefär 50 år. Efter upplopp av bland annat tonårsgäng (vilket hände på riktigt ganska nyss) så fick vissa behovet av att sätta hårt mot hårt. Andra menade att aggressionerna var ett utslag av felaktig uppfostran och miljö. Kompromissen för de här grupperna blev en ny behandlingsform för kriminella unga och unga med aggressiva tendenser (som självmordstankar). Man raderar helt enkelt ut deras minnen och därmed större delen av deras personlighet så att de kan få återvända till samhället och börja på ny kula, "with a clean slate". För att eliminera risken att de återfaller så får de helt nya familjer i helt ny miljö. Inte för att de egentligen vet om det, de kommer ju inte ihåg något från sina tidigare liv. Även sådana saker som att gå och prata behöver de lära sig på nytt. Men trots det här humana (?) sättet att behandla brottslingar så är samhället ingen utopi. Folk försvinner och ingen pratar om det. Det är inte värt risken att utmärka sig, man vet aldrig vem som försvinner härnäst. Terrorister använder våld mot mer eller mindre legitima måltavlor och de som ska skydda samhället mot terroristerna är minst lika skrämmande de.

En effekt av slating-behandlingen är att man till viss del förlorar förmågan att ifrågasätta, man blir nöjd. Slateds går ofta omkring och ler. De har ett armband som kontrollerar ens "känslonivåer". Blir man för olycklig eller arg varnas man, klarar man inte av att bryta tankarna så slås man ut. Ett otäckt sätt att få folk att inte känna efter (och något som får mig att tänka på de föräldrar som försöker göra allt för att deras barn aldrig ska bli ledsna eller arga, man behöver få känna saker och lära sig handskas med det). Försöker man ta bort armbandet så dör man.

I boken får vi träffa 16-åriga Kyla som nyligen genomgått behandlingen när hon hämtas från sjukhuset till sin nya familj. Hon och familjen har fått skriva på ett kontrakt där hon lovar att sköta sig och göra som hon blir tillsagd. Man ska vara tacksam för att ha fått en andra chans. Det är intressant att läsa om hennes anpassning till vardagen och hur "slateds" av många betraktas som andraklassens medborgare. Hon plågas av mardrömmar, men är de bara drömmar eller är de fragment från hennes tidigare liv? Och hur kan hon veta vad som är vad? Vems är rösten i hennes huvud? Vilket brott har hon gjort för att bli "slatad"? När en tjej från hennes behandlingsgrupp försvinner börjar hon ställa frågor till människor hon tror att hon kan lita på. Jag får lika ont i magen varje gång, litar inte på så många i hennes närhet.

Här finns ett inlägg om del två i serien, Fractured.

fredag 9 augusti 2013

Bokbloggsjerka: I have no further questions for this liar, Your Honour

Devil's Peak (inbunden)
Bild lånad från bokus
Veckans bokbloggsjerka hos Annika var den enklaste hittills, vad läser ni just nu?

Jag läser Devil's Peak efter ett tips av Freja, en deckare av Deon Meyers. Jag började sent i gårkväll och bara kommit till sidan 23 ännu, men den kan nog bli bra. Ett barn har blivit skjuten, de skyldiga sitter och skrattar hånfullt under rättegången och försvarsadvokaten försöker svartmåla den stackars pappan så att hans vittnesmål inte ska bli trovärdigt. Man får underligt nog höra historien genom en ung kvinna som sitter och berättar historien för vad som verkar vara en landsortspräst.

Anledningen till boktipset var förresten att jag efterlyste bra böcker som utspelar sig i Sydafrika, ska åka dit till nyår :D, så är det någon mer som har förslag så tipsa gärna.

torsdag 8 augusti 2013

Morgon i Jenin: Ett liv i flyktingläger

Morgon i Jenin
Bild lånad från adlibris
När jag gick i gymnasiet fick klassen en gång en fråga om vi tog parti för Israel eller Palestina när vi såg på nyheterna. Hela klassen förutom tre räckte upp handen för Israel, däribland jag. De tre som valde Palestina var de som, kanske inte förvånande, var de mest politiskt bevandrade, vi andra hade väl hört mer om förintelsen och pogromer än om Palestina. Jag tror inte att frågan ledde till att vi fick någon utbildning i konflikten, men jag fick en känsla av att det nog fanns något jag hade missat. Tyvärr tog jag inte själv reda på något mer och allt eftersom nyheterna från mellanösterna rapporterats, år efter år utan någon större förändring, så har jag mest bara gett upp och tänkt att det är eländigt, men olösligt och oförklarligt.

Tills nu. Nu har jag läst Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. En berättelse där man får följa en familj som tvångsförflyttas från en palestinsk by till ett flyktingläger när staten Israel utropas och sedan via USA till Libanon och tillbaka till lägret. Önskar att det här hade varit obligatorisk läsning, för man får en bakgrund till staten Israels grundande och de politiska händelserna med Arafat och intifadan, men framför allt en insikt i hur livet i lägren fortgår alltjämt. Förståelse för de internationella samfunden får man dock inte. Så många fel som begåtts och så lite som de och omvärlden bryr sig.  Bitvis får man också följa några israeler, en liten skymt av hur det kan gå, eller inte, att leva tillsammans. 

I början tyckte jag boken var lite ytlig - någon dör, någon gifter sig och man berörs inte, men det visade sig bara vara den inledande bakgrundsteckningen till hur livet brukade vara. När huvudpersonen väl föds så börjar man känna för människorna i berättelsen. Mycket. Texten är ibland utökad med citat från utredningar och böcker som handlar om Palestina, och de ger ett mervärde med sitt faktarapporterande språk. Är tacksam för att bilderna från samma material bara beskrivs i ord. 

Ibland känns kulturen som Abulhawa beskriver väldigt främmande. Hur man inte säger "tack" utan t.ex. "Välsigne dina händer. De är gjorda av godhet och höviskhet." Eller hur man tittar på sin bror för att få godkänt när man vill göra något - som en markering av artighet, eller hur man resonerar innan man sätter sig på ett matställe med någon av ett annat kön. Annat är allmänmänskligt. Hur man blir förälskad, är avundsjuk på någon som kan hjula och hur man försöker skydda sina känslor genom att inte erkänna att man har dem.

En mindre detalj som jag retade mig på är att vissa ord är skrivna på arabiska. Det finns en gloslista längst bak i boken, men jag tycker att de hade kunnat skriva kaffe istället för kahwe eller skandal istället för fadiha. Alternativt ha en fotnot längst ner som förklarar ordet första gången det förekommer (även om det kan bli lite klumpigt att få in "palestinsk maträtt med lamm, ris och aubergine i en kryddblandning med kanel och spiskummin") i texten. Men läs boken i alla fall, den är bra!

Och dags för spoilers, markera texten om ni vill läsa: Tycker inte om hur lätt Amal kopplar bort människor från sitt liv så fort de är utom synhåll. Inga brev eller telefonsamtal från vare sig barnhemmet eller USA, alla är bara borta. Jag kan förstå det som en form av försvarsmekanism, att det gör ont att vara skild från sina nära och kära, men att inte höra av sig till de hon älskar mest på flera år? Dessutom kan jag inte låta bli att fundera på om Mansour kanske hade sluppit den ödeläggande veckan hos israelerna om Huda snabbare  hade kunnat få fram pengar, t.ex. genom ett telefonsamtal till Usa... 

Förhållandet till Sara förstår jag, men jag lider med dem båda två. Amal upprepar sin mammas misstag rakt av och det gick ju inte vidare bra första gången heller.

onsdag 7 augusti 2013

An Idiot Abroad: Travel broadens the mind

An Idiot Abroad: The Travel Diaries of Karl Pilkington
Bild lånad från adlibris
An Idiot Abroad - The Travel Diaries of Karl Pilkington är hans dagbok från första säsongen av An Idiot Abroad. Han skickas ut av Ricki Gervais och Stephen Merchant för att besöka världens sju underverk. På väg till underverken skickas han ut på andra små upppdrag som att rida kamel genom öknen, besöka kannibaler och prova yoga hos indiska heliga män. Han får också det tveksamma nöjet av att bo på de billigaste hotellen och äta de konstigaste maträtterna. Ganska elakt gjort mot någon som trivs allra bäst hemma.

Det är en trevlig bok, några gånger skrattar jag högt, men jämfört med tv-serien så är den inte lika hysteriskt rolig. Texten passar bra för en dagbok, men det är inget suveränt språk, gillar dock de små dialektala orden han får med. Det finns också nedskrivna telefonsamtal mellan Karl och Ricki och Steve. Föreställer mig hela tiden Rickies skratt när jag läser dem. En bok som jag faktiskt inte läste i ett sträck, tog ett kapitel/resa i taget och stack emellan med annat för att portionera ut det lite mer lagom.

Jag har besökt tre av undrena själv (kinesiska muren, Taj Mahal och pyramiderna) och det är de avsnitten som jag tycker allra mest om. Känner igen mig i hans beskrivningar av omgivningarna och Karls nedtonade reaktioner inför underverken sammanfaller ofta med mina egna...

Ett litet smakprov från resan till Indien (en plats jag inte planerar att besöka igen):
This was another new low for my trip to India. As I waited, a man shuffled around my feet. I thought he was a shoe-shine man, but it was just a man with no legs dragging himself around begging. It's such a depressing place. Inte en rolig bit, men vad jag känner igen mig, Indien är inte mitt favoritresmål!

Ett till smakprov:
Smakebit - An Idiot Abroad

tisdag 6 augusti 2013

Jellicoe Road: Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö. Jag räknade dem.

Jellicoe Road
Bild lånad från adlibris
Jellicoe Road av Melina Marchetta är en underbar bok. Det hade varit en riktigt bra historia om den hade hållt sig till Taylors liv. Taylor lämnades av sin mamma på en 7-eleven när hon var 11 år och har tillbringat de följande sex åren på en internatskola när vi träffar henne. Mycket av sitt tidigare liv har hon förträngt, hon har svårt att släppa folk inpå livet och att lita på dem och när boken startar utses hon till ledare över elevhemmen och får med det ansvaret över "kriget" mot stadsungdomarna och kadetterna som har lägerträning i närheten. Med ledarrollen känner hon sig ännu mer avskuren från de andra eleverna. Det här är tillräckligt för att göra en bra bok.

Det som gör boken underbar är att Taylor parallellt med det här läser om fem ungdomar i ett manus hon hittar. Ett manus om vänskap, sorg, kärlek,  förlust och hopp.  En gripande historia är det som målas upp. Den delen fastnar jag för direkt (första raderna i den har ni i rubriken), den om Taylor tar ett par kapitel innan jag kommer in i den.

Blir lite förvånad av att inte Taylor själv har ställt fler frågor under åren som gått, men med tanke på hur mycket hon har förträngt och hur djupt hon blivit sviken så kanske det inte är så konstigt. Avsnittet när hon träffar en gammal barndomskamrat och man inser hur hennes liv mycket väl hade kunnat se ut var fruktansvärt. De flesta personer i boken är tonåringar (och därför finns Jellicoe Road bland ungdomsböckerna, vilket inte hade varit nödvändigt), men de är förvånansvärt mogna. De vuxna blir jag ibland lite besviken på däremot. De hade behövt samtala mer med varandra och kanske se mer till barnen än till sina vänner.

måndag 5 augusti 2013

Tematrio: En resa börjar med ett enda steg

En ny tematrio från Lyran. Den här gången ska det handla om resor, gärna äventyrliga. Läste hennes inlägg i morse, men behövde tänka ett tag innan jag kunde bestämma mig. När jag först såg rubriken tänkte jag att det skulle bli himla lätt, men de böcker som dök upp utspelade sig mer på en annan plats än var en berättelse om att resa.
  1. Röde Orm av Frans G Bengtsson. Om vikingen som åker både i väster- och österled. Gillar den boken - humoristisk och lärorik.
  2. Sagan om ringen-trilogin av J R R Tolkien. De reser oavbrutet, och äventyrligt är det. Såg en video på youtube om hur det borde ha slutat. En mycket kortare historia på det sättet :)
  3. Att förlora Gemma av Kate Gardner. Två kompisar, Esther och Gemma, ska genomföra sitt drömäventyr - ett års rundresa i Indien. Som titeln antyder så händer det saker på resan. Det var länge sedan jag läste den, men den har överlevt ett antal utrensningar ur bokhyllan, det finns något i den som jag inte vill släppa. 

söndag 4 augusti 2013

Smakebit på søndag - An Idiot Abroad

An Idiot Abroad: The Travel Diaries of Karl Pilkington (häftad)
Bild lånad från bokus
Dags för ett nytt smakprov, Flukten fra virkelighetens goda initiativ. Den här veckan blir det Karl Pilkingtons An Idiot Abroad, hans dagbok från när de gjorde tv-serien (som förresten är hysteriskt rolig). Det här smakprovet kommer från Mexico där han är under påskdagarna och på gatan spelar de just upp ett passionsspel (s.100):

I was walking alongside Jesus when he started to struggle carrying the big oak cross up the steep hill. I could imagine that this is how it really was all them years ago, if you took away the taco and candyfloss stalls. Jesus dropped the cross. I thought it was all part of the act until I saw the equivalent of a St John's Ambulence man getting out a tube of Salvon to rub on Jesus's leg, which ruined the illusion a bit. And all this was happening as a man dressed as a guard played the recorder, an instrument I thought was only played by four-year-olds. All in all it was really doing my head in.


Här är mina tankar efter att ha läst hela boken.

lördag 3 augusti 2013

Mördarens jakt, 2: Min sista Hobb?

Berättelsen Om Fjärrskådarna. Mördarens Jakt 2 (inbunden)
Bild lånad från bokus
Sista delen i Farseer-trilogin av Robin Hobb övertygade inte. Serien började så bra med Assassin's Apprentice och man led med oäktingen som var så otroligt ensam och som inte ens hade ett riktigt namn. Men sen? Långa böcker och jag tror det är en del av problemet. Hobb är duktig på att beskriva miljöer och människor, men det blir för mycket och jag är inte säker på att hon kommer få ett nytt försök. Hon har bra idéer och skriver bra, men böckerna skulle behöva skalas ner för att inte bli så repetativa. Det finns fler böcker som utspelar sig i samma miljö, men funderar på att helt enkelt kolla upp dem på wikipedia istället.

I Mördarens jakt, del 2 fortsätter resandet (och då reste de i hela(!) den föregående boken) och effekterna av hur magin längs vägen påverkar dem diskuteras om och om igen. När resesällskapet väl når sitt slutmål är det intressant igen, antalet pauser och bensträckningar blir signifikant färre i andra halvan av boken. Tyvärr slutar det hela med "uppsamling" av hur det går för de olika karaktärerna framöver, likt ett för gulligt filmslut. Den gifte sig och fick barn, den ångrade sina synder och gjorde avbön, den reste och såg... Gillar inte det som fenomen alls!

fredag 2 augusti 2013

Bokbloggsjerka: Värdelöst vetande?

jerka11Dagens jerka hos Annika handlar om ifall jag har lärt mig något när jag läst böcker. Ett självklart Ja! är det korta svaret. Jag har lärt mig om andra platser och länder och hur mäniskor har det där, jag har lärt mig om historiska personer (Anne Boleyn och hennes syster t.ex. med vissa fantasifulla utvikningar) och gamla läkemetoder såsom iglar och trepanation. Historiska skeenden som andra världskriget och missväxtår och om mer eller mindre kända personer som Marilyn Manson och den vite massajen. I ett Tintinalbum läste jag för första gången om curaregiftet, i deckare står om polisens metoder för att lösa brott. Och det här är de skönlitterära texterna.

I sakprosan finns det hur mycket kunskap som helst att hämta och det brukar vara dit jag först går när jag startar ett projekt oavsett om det är att beskära en buske eller filéa en fisk. Långsamt börjar jag vänja mig vid att googla först...

Tre bra faktaböcker:
Fysik i vardagen: 257 vardagsmysterier avslöjade över en kopp kaffe av Maria Hamrin och Patrik Norqvist - en lärobok i fysik som förklarar fysik i berättande text utan att använda matematik.

Tyst hav av Isabella Lövin - om tillståndet i haven och varför det ser ut som det gör. Första kapitlet fängslade mig direkt, vem visste att ålar kunde vara så intressanta? Sedan kommer andra intressanta ämnen.

Gryning över Kalahari av Lasse Berg om mänsklighetens uppkomst. Han har även skrivit Skymningssång i Kalahari som handlar om jordbrukets effekter för människans historia, är mycket sugen på att läsa den.

torsdag 1 augusti 2013

Mördarens jakt, 1: Giftmord, mordbrand och vargattacker m.m.

Mördarens jakt 1 : Berättelsen om Fjärrskådarna III (inbunden)
Bild lånad från bokus
Tredje delen av 4 (i den svenska versionen har de delat upp den sista till 2) av Farseertrilogin, Mördarens jakt, del 1 av Robin Hobb, läste jag på svenska. En förvirrande upplevelse efter att ha läst de första två på engelska eftersom de översätter många av namnen. Jag har ju vetat att många namn betyder något, och enligt mytologin i de sex hertigedömena så tar åtminstone de kungliga namnets betydelse och infogar i sin personlighet, men när jag läser det på engelska blir det "riktigare" namn än när de står på svenska. Shrewd, Patience, Chivalry och Lacey låter så mycket bättre än Slug, Saktmod, Ridderlig och Spetsan. En del av de karaktärer som inte varit så viktiga förrän nu vet jag inte ens vem de är med sina nya namn :(

Boken börjar med att Sonen (som han kallas nu) är återuppväckt från de döda, men utan andra minnen än dem som han har från när hans själ bevarades i en varg. I en ganska lång del av boken önskade jag att han aldrig fått minnet (eller kroppen) tillbaka, det verkar vara ett mycket lättare och lyckligare liv som djur. De har en välutvecklad känsla för "mindfulness" som en new-agare skulle uttryckt det. När minnena väl återkommer blir Sonen besatt av att hämnas på Kunglig (Regal) som redan tagit livet av honom och förått både kungen, tronprinsen och drottningen. Dessvärre får han attacker av panikångest när han minns hur Kunglig misshandlat honom - ingen bra kombination.

I resten av boken reser han. Avstånden är långa och han färdas mestadels till fots så det tar lång tid och många sidor. Och naturligtvis händer det en hel del saker under färden, de flesta otrevliga.

Det är en ganska bra bok, jag gillar diskussionerna om djur kontra människor och beskrivningarna av Köpevad är sådana att man vill åka dit (fast kanske ännu hellre till Bergsrikena) och man får, faktiskt, lite förståelse för hur Kunglig blev så föraktfull och makthungrig.