Bild lånad från adlibris |
Som läsare ryser jag lite över det som skildras, i hur John har fått henne till sin idé av perfekt flickvän (inte för full, inte för utmanande klädd, inte för ivrig sexuellt) och hur hon har införlivat sig själv i den idén så starkt att hon mår dåligt när hon bryter mot den. Vilket hon gör, rejält, när hon deppar. Men självanklagelserna om slampighet känns lite föråldrade.
Förutom det kraschade förhållandet oroar hon sig över sina föräldrar. Pappan lider av vad som verkar vara bipolär sjukdom och mamman vet inte om hon står ut längre. Och för att ytterligare förvärra det hela så är Olivia osäker. Vågar inte alltid säga vad hon tycker för att inte verka konstig. Även bland kompisar. Stackarn.
Trots alla problem är jag märkligt oberörd genom boken. Olivias känslor tränger aldrig ut ur sidorna och den största känslan jag får är otålighet. Inte av texten, det är en kort, lättläst bok, men av en kortsynt, osäker och otroligt självupptagen tonåring som mest gör mig irriterad. Får mig att inse hur skönt det är att ha vuxit upp :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)