Det stora äventyret: Teater Jaguar

Var och besökte Teater Jaguar med mina ettor och såg Det stora äventyret. Jag såg ett litet smakprov av den i höstas och hade sett fram emot den, men blev väl bara halvnöjd. Det var fantastiska skådespelare som verkade kunna förmedla det mesta, från beduiner som red kamel och var hängande tvätt, till otäck hydra och scenlösningarna var fiffiga, men historien kändes lite skral.

Det började riktigt bra med en liten jaguarunge som ska berätta om sitt stora äventyr: när hon kom vilse och skulle korsa en öken, ett hav och en skog och även stötte på en hydra. Men berättelsen kom inte så långt, plötsligt så representerar medskådespelarna istället hennes fantasi, hennes goda och mindre goda idéer, och historien lämnas åt sitt öde och det känns lite otydligt (barnen hade svårt att redogöra för vad det var som hände när vi kom tillbaka till skolan). Det är prat om hur man övervinner något och stjärnbilder, men jaguarens möte med hydran försvinner.

Det är fortfarande ruggigt välspelat och med en del vuxenskämt som jag uppskattade, men... jag vill ju gärna ha starka historier både i böcker och på scen, men här blev det inte så. Trots allt så hade jag gärna sett mer, för det var fortfarande en trevlig upplevelse, men nu varade det i en halvtimma och det kändes sådär när man lägger nästan en hel dag på att ta sig fram och tillbaka till teatern med allt vad det innebär av matsäck och bussbyten.

Snövit: Big Wind

Bild lånad från Big Winds hemsida

Var på Big Winds uppsättning av Snövit med mina förstaklassare och det var så bra! Det började med dagen för drottningens födelsedagskalas (henne 26:e ännu en gång) och där kommer även hennes födelsedagspresent (spegeln) och en diktande prins in i handlingen. Snövit är inte välkommen på kalaset och när spegeln säger den brutala sanningen går allt bara utför.

Jag gillar hur Big Wind har tweakat historien lite grann så den känns ny samtidigt som den är klassisk och jag gillar hur mycket humor för både barn och vuxna som de fått in, det var mycket skratt i salongen. För att vara en teater för barn var den ganska lång, runt 75 minuter, men det kändes aldrig så och det var inga barn som kroknade halvvägs. Mycket tror jag att det berodde på hur aktiv publiken uppmanades vara. Vi uppmanades ååah när det var synd om någon eller om någon var kär, bua när någon (drottningen) var elak, vi ropade hälsningar när karaktärer kom in på scen och några gånger fick vi ställa oss upp och dansa.

Vi hade med oss 39 elever och 5 pedagoger och alla var lika förtjusta. Många av barnen tyckte bäst om sångerna (och de var bra!) och för andra var det den rockiga fen, vuxenskämten eller en kräkscen som fastnade mest. Min favorit var den härligt elaka drottningen. Har ni möjlighet så tycker jag absolut att ni ska ta med er ett par barn och gå och se den.

Harry Potter and the Cursed Child

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

Det blev ett lite spoilrigt inlägg, läs inte om du gillar överraskningar.

Harry Potter and the Cursed Child handlar framför allt om Albus Potter, det yngste av Harrys tre barn. Boken startar där epilogen av Harry Potter och dödsrelikerna slutar - perrong 9 3/4 på Kings Cross Station och Albus på väg till sitt första år på Hogwarts. Nu handlar inte pjäsen (för det här är en bok i pjäsform) vidare mycket om hans liv på skolan, vi får veta att han vantrivs, har en enda kompis i form av Scorpius Malfoy och är långt ifrån någon enastående elev, men det är inte mycket till detaljer och jag saknar banketterna, de konstiga lektionerna och de talande porträtten för att bara nämna något. Istället så rinner åren iväg och man märker det mest på att han redan på sidan 40 packar sin väska för att åka till sitt fjärde år på skolan.

Nu är skolan inte det enda som är eländigt i Albus liv, han har också ett besvärligt fall av faderskomplex och är ganska trött på Harrys hjältestatus. Och visst är väl idolstatusen lite fel, folk dog ju, tänk på stackars Cedric funderar Albus. Så i ett försök att hävda sig/vara god/uppleva något (vem vet?) så knycker han en time-turner fast besluten att åka tillbaka till Triwizardturneringen för att rädda Cedrics liv. Nu går inte allt så smidigt, ändrar man en sak i det förflutna så får det återverkningar på annat och snart är Albus och Scorpius stamgäster i den gamla goda tiden för att försöka rätta till det senaste av sina misstag.

Tankar:  Jag blev ganska besviken på den här. Dels så är jag inte jätteförtjust i pjäsformatet som hade varit härligt att få se på scen, men som ibland känns lite för outvecklat när jag läser, men ett större problem är huvudpersonen Albus. Han tycker så väldigt synd om sig själv, och visst, Hogwarts verkar vara långt från en drömtillvaro för honom, men eftersom jag aldrig lär känna honom lika bra som gjorde med hans pappa så har jag mindre överseende med självömkandet. Och hans oförmåga att lära av sina misstag - hupp, det blev inte som vi tänkt med time-turnern, vi gör det ett par gånger till... Sedan förstår jag inte riktigt hur det funkar rent praktiskt, i Harry Potter och fången från Azkaban vänder man time-turnern tre gånger för att komma tillbaka tre timmar i tiden. För att åka tillbaka sisådär 20 år till en specifik tidpunkt... många timmar blir det och jag tror inte att Albus är tillräckligt duktig i matte för att klara det.

De gamla karaktärerna är visserligen kul att återse, men de *host*Ron*host* känns ibland som klichéer av sig själva och jag hade inte behövt se deras föräldra-, äktenskaps- och karriärproblem, jag var nöjd efter sjunde boken.

Och störst problem av allt: skurken. Tror inte på att hen finns!

The Golden Age: Bio Roy

The Golden Age visades igår på Bio Roy. Den utspelar sig på det glada 20-talet och handlar om fiskaren som förälskar sig i en nattklubbsdansare. Han är dock inte ende friaren, där finns också ledaren för det lokala gänget...

Det var direktsändning från Bolsjojteatern i Moskva. Enormt skicklig uppsättning och eftersom vi såg den på bio så kom man väldigt nära och varje ansiktsuttryck fångades. Gillade särskilt balettversionerna av vanliga danser (som tango och foxtrot), medan balettslagsmål lämnar en del att önska... En stor ensemble med mycket tjusiga dräkter, både nattklubbs och mer sovjetiska vardagskläder, fullbordade det hela.

Nu är väl kanske inte balett annat än i undantagsfall det jag faller mest för, men vad jag gillar grejen! Att kunna gå en skumregnig eftermiddag i Göteborg och titta på föreställningar någon helt annanstans ifrån. På programmet i höst finns fler baletter, men även teatrar, musikaler, operor, rock- och konstguidningar. Kommer definitivt bli fler besök :)

Hittade förresten en gammal favorit på Roy i ny förpackning :D Nu äter jag ju lchf, men när semestern kommer ska jag göra ett uppehåll...

Paketet

Bild från skolmattan, här finns ett klipp från föreställningen

Paketet är en dansföreställning av Kompani Parasit och jag var och såg den tillsammans med min klass tre idag. Den handlar om en man med bacillskräck och tvångsbeteende som en dag får ett paket. När han sover kommer en ödleliknande utomjording (min tolkning) fram ur paketet och börjar utforska mannen och hans lägenhet. Så småningom bildas en vänskap.

Tankar: Ett skickligt gäng som ligger bakom, de lyckades förmedla allt ovan utan att tala alls och förstärkte det hela med små magiska tricks. Jag gillade säskilt utomjordingen och hennes kroppsspråk. Dessvärre kändes föreställningen för lång, dels så upprepades mycket (tvångssyndromet och dagarnas inrutade rutiner), dels så drog ibland varje del ut för långt på tiden. Många barn var ofokuserade på slutet och själv försökte jag se vad klockan var för att få en uppfattning om hur lång tid det kunde tänkas vara kvar. Jag tror att det hela hade vunnit ganska mycket på att kortas åtminstone en kvart och att man istället förklarat eventuellt otydliga bitar med tal.

Lars-Görans Bibliotek

Var och såg teatern Lars-Görans bibliotek på Teater Uno med mina treor. Den handlar om arbetslöse Lars-Göran som ska göra sin första praktikdag som sagouppläsare. Han har aldrig gjort något liknande innan och är väldigt nervös. Han börjar först att läsa om Pippi, men blir lite upprörd för att hon verkar så ensam vilket får hans handledare att skälla ut honom ordentligt eftersom han inte läser "rätt". Han gör nya försök med Den fula ankungen och Hans och Greta, men historierna blir inte som vanligt och hela tiden finns handledaren med sin skrivplatta i närheten redo att såga hans ansträngningar.

Tankar: Jag tyckte om den här. Stackars deprimerade Lars-Göran som slogs för sin värdighet var lätt att tycka om och de annorlunda vinklarna på historierna som berättades ledde till intressanta diskussioner när vi kom tillbaka till skolan, även om jag gärna hade sett en lite längre teater med några fler bearbetningar. Barnen tyckte om den i stort, men en del var lite missnöjda med att teatern var en sagostund trots allt som pågick runt omkring.

Rid i natt

Att gå på en föreställning med 123 Schtunk är en fantastisk upplevelse och risken att få skrattframkallad magvärk är hög. Rid i natt är en pjäs av Wilhelm Moberg och den utgör en lös grund för det som händer på scen där tre skådespelare, ett par stackare från publiken och några kuber gestaltar fattiga bybor som inte vill göra fler dagsverken och en av dem rymmer till skogs och umgås med snapphanar . Till slut står hans fästmö inte ut längre och allt går fel.

Mobergs pjäs i sig är långt från ett mirakel, men genomförandet? Kan inte bli bättre! Föreställningen kryddas med improvisationer där saker som händer i publiken plockas in och andra saker vänds och skruvas till. Gör någon ett misstag så släpper man det inte och det känns som att det är en sport för dem att sätta de andra på den bildliga pottkanten. Det är ljuvligt att se hur de ibland tappar masken totalt :) Jag har sett 123 Schtunk några gånger nu i olika föreställningar och jag blir lika lycklig varje gång. Kommer de till en plats nära dig så passa på.

Hittade inget klipp från deras rid i natt så det blev ett från Hemsöborna istället:

Tigern: Jupiter Josephsson

Foto: Urban Jörén

Teaterföreställningen Tigern kategoriseras som "mockumentär" av Jupiter Josephssons Theatre Company. Man får träffa en del av befolkningen i en medelstor europeisk stad där en tiger en dag rymde från djurparken. Pjäsen består av vittnesmålen från de som stött ihop med tigern under dess timmar i frihet.

Man får bland annat höra om hur det gick när det missbrukande paret lät tigern fotograferas med turister mot pengar, om den gamle ensamme mannen som äntligen fick någon att prata med och som dessutom hjälpte till med att skrämma bort tonårsligisterna från grannskapet samt från bankdirektören, turisten, busschauffören etc. Några icke-mänskliga karaktärer som en gråsparv och en bil bidrar också med synpunkter.

Det är fem mycket duktiga skådespelare som spelar 23 roller och trots mestadels (men inte enbart) grundläggande rekvisita så bryts inte illusionen. Det var en fantastiskt rolig och absurd föreställning och jag skrattade nästan oavbrutet. Skrattet tenderade dock att fastna i halsen lite då och då, för tigern var så mycket mer än en tiger - hon var också flyktingen, tiggaren, den psykiskt sjuka eller bara den allmänt oönskade. Kommer den turnerande föreställningen till dina hemtrakter tycker jag absolut att du ska gå och se den.

Rikard Lejonhjärta och Filip II: Evert Taube

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Läste Rikard Lejonhjärta och Filip II för jag behövde läsa en pjäs till en av mina utmaningar. Lite kul, en genre jag nästan inte läst någonting av. Tack vare usla romanen Captive Queen hade jag ganska bra koll på persongalleriet förutom att Taube fått med ett svenskt kärleksobjekt för Lejonhjärtas hustru. Historien som sådan var ingen höjdare den här gången heller - lite kärleksförvecklingar och maktkamp, men inget som engagerade över huvud taget.

Kändes lite udda att läsa scenangivningar istället för miljöbeskrivningar, om hur tjänare och vakter rör sig och hur någon står på ett ställe på scen och tjuvlyssnar utan att de andra kan se den. Det mest udda var dock de mer personliga anvisningarna där Taube säger att här får skådespeleraren leva ut hela sitt register eller att han inte riktigt vet hur någon ska lyckas förmedla den här scenen, men att de får göra sitt bästa.

Wonderland/Wasteland

Har varit och sett dans på Göteborgsoperan, två helt olika verk på samma kväll. Den första var Wonderland eller A's Adventure (hittar två olika namn på den), hade läst innan att den skulle vara inspirerad av Alice i Underlandet, men den kopplingen missade jag helt. Det gjorde ingenting, det var en spektakulär föreställning i sig själv. Fantastiska dansare med total kroppskontroll och varierade nummer (en sak som imponerade stort på mig var att under öppningssången så stod dansarna så stilla att jag funderade på om det var provdockor...). Dansen blandades med lite opera och gnabbande och jag hade riktigt roligt. Tyckte lite synd om dansarna som var tvungna att ha så mycket kroppskontakt, något jag skulle vara alldeles för pryd för :)

Den andra föreställningen, Wasteland, skulle tydligen vara en kommentar till konsumtionssamhället. Det gick mig också helt förbi (att tolka dans är tydligen inte min starka sida), men till skillnad från den första så tyckte jag inte alls om den här. Musiken: trummor, cello och synt, tyckte jag om i början, men ju längre tiden gick desto mer enerverande blev den. Tror den var en bidragande orsak till att jag satt och var väldigt rastlös och ganska förbannad när föreställningen äntligen tog slut (musik kan påverka mig så). Satt och irriterade mig på nästan allt. Dansen som var av typen "göra-sig-fri" så gott som hela tiden, när de dansade långsamt och "känslosamt" tyckte jag de skulle dansa fortare så det tog slut nån gång och när nästan hela ensemblen sprang av scen satt jag och svor över den där dansaren som var kvar och dansade och dansade... Att de gick och bar stora plastsjok i bakgrunden utan att egentligen använda dem... Att det fanns repliker på japanska och engelska, utan att det kändes som att det var meningen att man skulle lyssna på dem... Hade jag vetat vad jag vet nu hade jag gått i pausen.

Sparvel på scen

Bild från teater Tamauer

Var med ettorna på teater Tamauer härom dagen. Vi såg Sparvel, baserade på Barbro Lindgrens böcker om densamma. Himla kul att hon skulle vinna ALMA-priset bara dagen efter. På scen fanns två duktiga skådespelare; en som spelade Sparvel och en som spelade alla andra roller, måste ha varit minst tio. Scenografin var sparsmakad och väldigt smart, ibland tog dockor plats i mindre händelser.

Genom Sparvel så får man se hur barn kan uppleva en del av omgivningens och vuxenvärldens konstigheter. Hennes grannar presenteras, det är apkvinnan, barnfarbrorn, fiskförsäljaren, plåsterlappen (och hennes alkoliserade mappa) med flera och länge är det ett problem för mig, för hur välspelade och insiktsfulla de här smakbitarna än är så är pjäsen länge ganska episodisk, lite dagbokslik, och jag saknar en historia som griper tag. Men det tar sig i slutet då historien med barnfarbrorn får blomma ut och det äntligen blir lite mer dramatiskt. Sparvel själv är en person som jag inte riktigt tycker om. Hon har ganska många fel, som att överge en kompis i skogen med brutet ben, och är väl egentligen ytterst mänsklig, men det är väl det som föder min aversion :)

De flesta barnen tyckte om den, betygen sträckte sig från Bra! vidare till Jättebra! och En av de bästa! En enda elev tyckte den var sådär. Det fanns många olika scener som blev favoritscener eller diskuterade, som när de gjorde en skogsbrand eller när hon förstörde sin födelsedagspresent ("vad bortskämt" var en kommentar).

Özz Nujen: Dålig stämning

Var det inte på Özz Nujens föreställning. Det var en trevlig show, med en hel del skratt - jag gillade speciellt avsnittet med vad arga svenskar säger, som "Nu är måttet rågat eller Nu är det kokta fläsket stekt" :) Det fanns en del allvarligare, känslosamma stycken också, som hur han och hans familj flydde från Kurdistan mitt i natten eftersom de var förföljda av polisen.

Däremellan fanns en del skämt man hört förut och en del som inte var lika roligt, eller som drogs ut för länge. Börjar fundera på om jag har en släng av adhd, märker att jag tröttnar och vill ha något nytt... Det roligaste på hela showen var de första 6-7 minuterna när man fick se hela "nu vänder vi blad-intervjun" med kungen. Där behövdes ingen komiker.

Circus Cirkör: Allt du kan göra med garn

Såg Knitting Peace med Cirkus Cirkör och det fanns mycket som jag blev alldeles stum inför. Kroppskontrollen var extrem! Att gå upp i handstående på rangliga trästatyer stående på en trampolin, eller att klättra uppför en lina medan benen snirklar upp en boll, wow. Härlig scenografi som speciellt i början gav en känsla av mardröm med sina gråtonade färger, gammaldags underkläder, olycksbådande musik och mystiska dockor. En del lustiga små påhitt, som den sönderfallande trapetsen och det lilla söta klotet på ben uppskattade jag också.

Ännu bättre hade det blivit om de antingen kortat ner föreställningen lite eller varierat den mer. Det fanns en del som återkom (gå på lina, spela fiol på lina, cykla på lina, gå på flera linor, gå på lina som sitter i hjul...) eller varade för länge (att se någon slänga sig på en hög trassel är bara intressant att titta på en begränsad tid), men överlag så blev jag väldigt positivt överraskad.

Lite Lennart: Proffsigt, men en besvikelse.

Tog med klassen (nio-åringar) på Lite Lennart på Göteborgsoperan idag. Det fanns en del som var bra - som fyra begåvade sångare, ett digert textmaterial och smart scenografi, men det räckte inte. Det var nog första gången jag var på en föreläsning för barn där man inte alls verkade vilja engagera dem. Hela föreställningen var väldigt textintensiv, vilket vanligtvis är den stora behållningen med Hellsing, men när det inte är något tempo i låtarna och vissa texter enbart deklameras, så blir resultatet sövande. Det fanns ingen berättelse som band samman materialet, utan det hela var upplagt scen för scen, vilket hade kunnat fungera om man fått barnen engagerade i låtarna, men förutom taktfast handklappande i en låt och frågan "Finns det något ni undrar?" när föreställningen var slut så fanns det ingen kontakt alls med publiken. Så märkligt?

När vi listade de bästa ögonblicken efter föreställningen så kom Herr Gurka (roliga hattar och komisk dans) och ett flammande ljus överst (scenografi), följt av godisbutiksscenen, frågestunden(!) och de gratis ringarna barnen fick. Det är inte ett hejdundrande betyg att tre av de fem bästa ögonblicken inte var det som musikerna framförde.

För några år sedan var jag på Teater Jaguar som hade en föreställning där de utgick från Lennart Hellsings bokstavsdikter och det hade inte kunnat vara mer olikt. Då var musiken medryckande och publiken sjöng med för full hals, och elever i klassen fortsatte sjunga när de lämnade lokalen. Den upplevelsen hade jag velat ha idag med.