onsdag 31 juli 2013

Pure: att återfödas ur askan, till en ny och dyster värld

Pure (häftad)
Bild lånad från bokus
Pure av Julianna Baggott är en dystopisk ungdomsroman. Den utspelar sig nio år efter bomberna föll och nu finns det två typer av människor. "Pure", utvalda som skyddats från strålningen av en kupol, där man nu ägnar sig åt genetiska experiment för att få fram en så stark ras som möjligt, och "Wretches" som drabbades av bombernas strålning, hetta och nanoteknik som fått de som överlevde att smälta samman med de föremål som omgav dem vid detonationen. Det här betyder en helt ny typ av människor som smält samman med varandra, med djur, med maskiner, glassskärvor, betong etcetera. Baggott har utvecklad fantasi och förmåga att beskriva det så att man kan se det framför sig och det är inte vackert.

Det är en otäck framtidsskildring, som till viss del bygger på atombomberna i Japan. Konspirationsteorierna byggs på undan för undan och det görs bra. Det jag kan invända mot är att det hänt så mycket på bara nio år.

Intressant att läsa om hur en del föräldrar så kallsinningt kan offra sina barn för sina egna egoistiska syften. Kvinnorollen innanför kupolen är också intressant, en tillbakagång till 50-tals ideal och en stor skillnad mot hur kvinnorna innan detonationen levde medan man i världen utanför har fullt upp med att överleva och inte behöver bry sig om de kvävande feminina kvaliteerna. Gillade speciellt den manshatande hemmafruarmén :)

Här finns inlägget om del två, Fuse.

tisdag 30 juli 2013

Till Offer åt Molok: Många mord blir det

Till offer åt Molok
Bild lånad från adlibris
Till offer åt Molok är en deckare av Åsa Larsson. Ett mord inträffar med ett litet barn som enda vittne. Åklagare Rebecka misstänker att det har förgreningar bak i tiden för det finns många fler mystiska dödsfall i släkten. Vanligtvis brukar jag inte gilla den typen av fall när händelser förgrenar sig flera decienner bakåt, men här får man följa en karaktärs liv under ett par år runt tidigt 1900-tal och det funkar. Kanske hjälper det att karaktären är en bokälskande lärarinna :) Också intressant att läsa om Kirunas födelse och det tidiga livet på en bruksort.

Hur dåtiden påverkar nuet är också ganska logiskt, pengar betyder mycket för många, även om det blir lite väl många mord. Beskrivningen av Kirunavintern är riktigt bra, nästan som att vara där. Spelet på arbetsplatsen är roligt att läsa om, även om det kanske inte känns helt äkta. Däremot är mina känslor för huvudpersonen rätt svala. Tycker rätt synd om hennes pojkvän "i stan" som hon behandlar som skit. Har man tröttnat så är det väl lika bra att göra slut?

måndag 29 juli 2013

En mörk välsignelse: Deckare med moraliska funderingar

En mörk välsignelse
Bild lånad från adlibris
För några år sedan läste jag Gone baby gone och nu har jag läst En mörk välsignelse av Dennis Lehane som handlar om samma personer 12 år senare. Ett lyckat grepp.

I första boken så får ett par privatdetektiver i uppgift att hitta en kidnappad 4-åring och nu när hon är 16 har hon försvunnit igen. Men det är inte "bara" en deckare. En av detektiverna, Patrick Kenzie, har levt med samvetskval sedan han återlämnade henne till sin rätta förälder för 12 år sedan eftersom "adoptivföräldrarna" kunde ge henne ett så mycket bättre hem än den knarkande biologiska mamman och han är inte säker på att det är rätt att hitta henne den här gången heller vilket kompliceras av att en annan tonårstjej tas som gisslan ifall han inte lyckas. Dessutom innebär fallet att hans egen familj utsätts för fara. Gillart!

Gubbe och katt - en sann kärlekshistoria

Gubbe och katt : en kärlekshistoria
Bild lånad från adlibris
Gubbe och katt - en kärlekshistoria av Nils Uddenberg är vad titeln säger. En liten utekatt som med stora ögon sitter och betraktar paret Uddenberg får dem så småningom på fall (trots att de aldrig skulle ha husdjur) och livet blev mycket bättre för alla inblandade.

Förutom Kissens liv med gubben och hans fru så får man läsa gubbens egna funderingar om katter och sådant som står skrivet om dem. Alltifrån en professor i zoologi som på 1800-talet på det bestämdaste avrådde från att ha katter i sängen ("När katten såg halspulsådern lockades den att anfalla; den klöste eller bet sönder blodkärlet, med följd att den oförsiktige kattägaren riskerade att avlida av blodförlust.") till skillnaden mellan hundar och katter, och hur katten har fått högre status jämfört med förr (då den var onyttig och oälskad) i samband med människans önskan att vara självständig och hur man läser in det i katternas beteende. Härliga beskrivningar om hur helhjärtat en katt kopplar av och hur den fostrar sina människor finns också med.

Ett litet smakprov:
"Katter och människor har ungefär samma åsikter om väder, det vi inte tycker om gläder inte heller Kissen. Vi brukar tala om att det är ett hundväder. Hundägare tvingas rasta sina jyckar i ur och skur. Det är säkert bra för hälsan, men Kissen och vi är bekväma av oss och håller oss inne i stugvärmen."

Jag vill ha katt! Nästa sommar...

Tematrio: Det var bättre förr

Veckans tematrio har fått ämnet historiska romaner av Lyran. Det var ett tag sedan jag läste historiska romaner, tyvärr tänker jag när jag ser mina favoriter, det går lite i vågor med genrer för mig.
  1. Utvandrarserien av Vilhelm Moberg. Historia gjort levande om nödåren i Sverige och hur det kunde bli för de som emigrerade.
  2. The Help (Niceville) av Kathryn Stockett, hade med samma bok på USA-trion, men den passar här med. Om rasmotsättningar och kvinnorollen i södra USA på 60-talet. Skrämmande hur nyss det var, fascinerande hur mycket som hänt sen dess.
  3. Quo Vadis av Henryk Sienkiewicz. Om hur kristendomen börjar få fäste i bland slavarna i romarriket och om kejsar Nero (måste ha varit något allvarligt fel på honom).  

söndag 28 juli 2013

Dead Ever After: Happily ever after?

Dead Ever After
Bild lånad från adlibris
Så nu har jag äntligen läst sista delen, Dead Ever After, av The Sookie Stackhouse Novels, boken som några läsare mordhotat författaren Charlaine Harris för, medan andra "bara" förklarat att de vill begå självmord efter att ha läst den. Kan inte påstå att jag reagerade närmelsevis lika starkt, jag tyckte den var bra :)

Efter de tidigare 13 böckerna så överraskar Harris med ett nytt grepp, att istället för att skriva hela boken med Sookies röst, skriva en del stycken från någon annans perspektiv. Det gör att man blir medveten om en del av vad som är i görningen innan det händer vilket ökar spänningen. Många karaktärer som inte har synts till i de senaste böckerna får göra ett sista inhopp - kul.

Harris introducerar ytterligare ett väsen i sin övernaturliga fauna, en djävul. Lovar man sin själ till honom får man en önskning i gengäld. Någon önskar sig Sookies Cluviel dor, en älvtillverkad kärleksgåva som uppfyller en önskan. Kanske hade varit lättare att be djävulen om det man önskade direkt? Som motvikt till denna nya varelse brottas Sookie med religiösa funderingar: har vampyrer en själ? Är det för sent att rädda hennes egen?

Intrigerna är många, och en av dem leder till att Sookie arresteras. Skulle inte vilja hamna i en amerikansk cell (eller någon annan heller för den delen). Hur människor uppfattar en om man är bakom galler även om de känner en sen innan är en intressant tanke. Det är extremt många personer i bokserien som avskyr Sookie. Har svårt att förstå att någon kan locka fram så mycket djupt liggande hat från så många olika personer, förutom telepatin så verkar hon vara en alldeles vanlig människa. Undrar också vad som kommer hända när hennes nattliga försvar försvinner om ett år - kommer det att vara först till kvarn för mördare och de som vill "anställa" henne?

Sookies förhållande med Eric fortsätter sin sorgliga bana ner i rännstenen, och man får några nya insikter i hur Eric fungerar. Skulle tro att det kan vara orsaken till mordhoten för det är en ganska småaktig bild som målas upp av den sexige vikingen. Men säger som Sookie att jag blir inte överraskad när de nya bitarna presenteras, jag tycker de känns trovärdiga för karaktären även om jag kanske helst sluppit att se dem, och jag hade absolut kunnat tänka mig en vänligare tolkning av honom. Sookie tar smällarna med jämnmod den här gången, jag tror att hon redan har insett att förhållandet inte kunde vara för alltid. Något jag inte skulle haft något emot att läsa om vore en bok om Erics möjliga trio av barn, speciellt med den nya sheriffen, en favorit.

Jag är inte helt nöjd med kärlekshistorien i den här boken, visst är det en bra man och visst kan Sookie få det liv hon önskar med honom, men jämfört med passionen i tidigare böcker så är det lite blekt. Nåja, slutet gott, allting gott i alla fall.

Smakebit - Dead Ever After

Smakebit på søndag - Dead Ever After


Dags för en ny smakbit, efter Flykten fra virkelighetens recept. Den här veckan blir det ett litet utdrag ur Dead Ever After, den sista boken i serien om Sookie Stackhouse. Det är också den här boken som författaren har blivit mordhotad för av missnöjda läsare, men än så länge så njuter jag av läsningen.

I den här smakbiten så har Arlene, tidigare vän, kollega och planerare av ett mordförsök på Sookie, just släppts ur fängelset.

The red-haired woman came out of the prison door slowly and suspiciously, as if she suspected a practical joke. She blinked in the brilliant sun and began walking toward the road. There was a car parked there, but she didn't pay it any attention. It never ocurred to the red-haired woman that its occupants were waiting for her.

Här inlägget jag skrev efter att ha läst hela boken.

lördag 27 juli 2013

Deadlocked: Sookie, you must see... staying might be the death of him

Deadlocked
Bild lånad från adlibris
I Deadlocked så riggas en fälla för Eric, i form av en bloddonator med extra tillskott av älvblod. Sookie upptäcker dem och känner sig bedragen. Asgamarna bara väntar på att se vilken reaktion det blir så hon reagerar som en amerikansk politikerfru: håller god min i elakt spel och försvarar vad han gjort för dem som frågar.

Det blir ytterligare ett lik hemma hos Sookie. Den här gången har hon egentligen inga samvetskval alls. Skönt, men en ganska stor förändring. Hennes självbevarelsedrift behöver skärpas lite till dock. Efter allt hon har varit med om kan man tycka att hon borde tänka till två gånger innan hon bjuder in någon över skyddsmurarna i sitt hem eller hoppar in i en bil med folk hon vare sig känner eller litar på. Visst har det förbättrats, men inte tillräckligt mycket.

Man får i boken en deprimerande insyn i barens stamalkoholist Jane. Hur brandbomben i förra boken, liksom glasskärvorna som regnade ner på henne får henne att känna sig viktig och duktig och levande. Tycker det är de här små mänskliga reaktionerna som Harris gör allra bäst.

Näst sista boken i The Sookie Stackhouse Novels skulle lika gärna kunnat vara den sista. De flesta karaktärer får sina lyckliga slut, som bebisar och lyckliga förhållanden. Är glad att se att Sookie har så många goda vänner i det här stadiet, hon är inte alls lika ensam som hon var i början av serien. Sookies och Erics förhållande är däremot allt annat än lyckligt. De pratar fortfarande inte med varandra på riktigt och båda väntar på att den andre ska bevisa sin kärlek genom att på något sätt slingra ur Eric från äktenskapslöftet hans skapare lovade en vampyrdrottning. Önskar så att de hade satt sig ner och pratat. När boken slutar så har man ett slut som man skulle kunna leva med även om det inte sägs rakt ut. Tror att Charlaine Harris borde ha skrivit ett kontrakt på något färre böcker så det inte hade behövts dras ut så.

Del 12 i The Sookie Stackhouse Novels.

fredag 26 juli 2013

Dead Reckoning: "I'm going to have to take off about three inches," he said quietly, as if he were telling me a relative was terminally ill.

Dead Reckoning Tv Tie-in
Bild lånad från adlibris
I Dead Reckoning av Charlaine Harris har Sookie och Eric problem, både med förhållandet och med Louisianas regent Victor som gör sitt bästa för att förstöra för Eric, bland annat att skicka någon för att ta livet av Sookie. De träffas inte tillräckligt mycket för att hinna prata om mer än de akuta händelserna och deras blodsband (ett band som gör att de kan känna av varandras känslor även om de är långt ifrån varandra) skaver i Sookie. Hon är osäker på om hon skulle älska Eric även utan det. Eric och hans närmaste hand Pam håller dessutom något hemligt för henne. Att de pratar för lite låter ju som det lättaste problemet att lösa, men det är problemet Victor som de beslutar sig för att sätta tänderna i. Planerna för att göra sig av med Victor är många, och de beslutar sig för en av de mest riskfyllda (varför de övergav den där man pålade honom när han sov förstår jag inte).

Merlottes har ekonomiska bekymmer: de har fått ny konkurrens, ägaren är skiftare vilket många avskyr och så slängs det in en brandbomb. Eric kommer för sent för att vara till någon verklig hjälp och får därför koncentrera sig på att hjälpa till med det han kan. Som att ordna fram en hårfrisör åt en chockad flickvän mitt i natten. Bokens roligaste avsnitt.

Advokaten Cataliades är tillbaka och förklarar lite mer om Sookies arv, däribland en älvklenod som nog bäddar för händelseutvecklingen i nästa bok. 

Återigen ett uselt omslag och återigen taget från tv-seriens reklambilder. Den här gången är det Sookie med tre av sina kärleksintressenter som alla ser alldeles för kontrollerande ut. En av dem är Alcide som gör ett minimalt och ur hans synvinkel ganska misslyckat inhopp rakt ner i hennes säng i boken.

Del 11 av The Sookie Stackhouse Novels.

Dead in the family: God uppfostran kan väl aldrig slå fel?

Dead in the Family
Bild lånad från adlibris
Dead in the Family av Charlaine Harris visar upp en Sookie som är ärrad både till kropp och själ efter att ha blivit bortrövad och torterad. Hennes självbevarelsedrift skulle dock behöva utvecklas mer, hon bjuder in en okänd vampyr i huset och hon dricker en drog som hon vet kommer att påverka henne. I båda fallen så är det hennes goda uppfostran som får henne att strunta i "den lilla inre rösten" som säger att det kanske inte är en god idé, för inte kan man skriva till någon och sedan låta den stanna utomhus eller tacka nej när någon som behöver hjälp ber om det även om man inser att man blir utnyttjad och att det kan vara farligt. Höjden av oartighet för Sookie är att inte erbjuda en besökare något att dricka, att besökaren är ovälkommen spelar mindre roll.

Erics skapare kommer på besök, en ganska otrevlig vampyr, långt ifrån tv-seriens charmiga Godric. I släptåg har han en ny protegé, en psykotisk och livsfarlig vampyr som ser så oskyldig ut att man helst vill ta hand om honom. Döda kroppar från både älvor och vampyrer på Sookies gårdsplan blir resultatet. Bekvämt nog så löser liken upp sig själva, men att det inte blir några kläder att gömma undan skulle jag gärna få en förklaring till.

För någon vecka så skrev jag ett inlägg som handlade om bokomslag och det här råkar vara ett uselt sådant. Förlaget har tagit den bekväma utvägen att använda en reklambild från tv-serien där större delen av ensemblen och en lååång pyton finns samlade. Dessvärre är det en av personerna på bilden som varit död ganska länge i bokserien, en existerar över huvud taget inte i bokform, och en har bytt hudfärg. Sookie, som älskar att solbada, är lika blek som vampyrerna och ormen finns inte heller med... Suck!

Del 10 i The Sookie Stackhouse Novels.

Bokbloggsjerka: Karaktärer som får liv

jerka11
Författare som skriver intressanta karaktärer är ämnet för denna veckas jerka. Det finns ju många, men jag tar de som poppar upp först.

George R R Martin som bland annat skrivit Game of Thrones och Fevre Dream gör bra karaktärer. De är inte svartvita och man upptäcker undan för undan vad som driver dem och vad som ligger i bakgrunden och påverkar.

Karin Alvtegen är också duktig på personer. Hon har ett sätt att beskriva vad som händer inuti dem som får mig att tro att hennes personer skulle kunna gå omkring på gatan utanför mitt hus.

Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin - kändes som att jag läste en biografi istället för en roman, då är det trovärdigt.

Charlaine Harris ett par hjältinnor som jag tycker om: Sookie Stackhouse och Lily Bard. Modiga, har fel och brister och växer genom serierna.

Och slutligen så skapar Jonas Gardell personer som jag tycker om.

tisdag 23 juli 2013

Dead and Gone: What's one more dead person to me?

Dead and Gone
Bild lånad från adlibris
Dead and Gone av Charlaine Harris är en riktigt bra bok! Det är spännande och känslosamt. Skiftarbefolkningen kommer till slut ut i rampljuset och medger att de existerar och det går inte helt bra. Många känner sig lurade och förda bakom ljuset av familjemedlemmar, arbetskamrater, grannar och andra de trodde att de kände, andra tycker helt enkelt att de är frukter av djävulen. Sookies gamla kompis Arlene inte bara ogillar det nya inslaget liksom allt annat "onaturligt", utan vill helst utrota det, och den telepatiska Sookie, helt. Inte vad jag skulle räkna som en god vän. Hur vänskap kan vändas till hat har jag lite svårt att förstå, men om en trångsynt person skaffar en intolerant pojkvän som serverar hatiska budskap verkar det vara en bra början.

Sookie varnas i boken upprepade gånger för att vara försiktig och när någon försöker mörda henne på bakgården börjar hon äntligen lyssna och ber om hjälp. De som försöker beskydda henne sätts snart ur spel och en mardröm startar. Det är brutalt våld, men jag gillar hur fokuset är på vad som händer inuti Sookies huvud, istället för skadorna som tillfogas hennes kropp.

Tänker på Charlaines liknelser när jag läser, gillar dem, de känns ofta nya, t.ex. "bullets flew through the air like pine pollen in the spring". Hur man beskriver chock skulle hon kunna ge lektioner i, här är en liten bit efter att Sookie har dödat en man och sedan förstört spåren:

In the fading sunlight, it was a little hard to tell, but I thought I'd dispersed the dust pretty thoroughly. "But not from my memory," I said seriously. Then I had to laugh, and it sounded a little crazy. I was standing out in my backyard hosing down fairy blood and making melodramatic statements all to myself.

Hennes sexskildringar är inte lika bra, blir ofta generad, inte av handlingen utan av vad de säger till varandra när det börjar bli intensivt och skrattar ibland högt.

Del 9 i The Sookie Stackhouse Novels.

måndag 22 juli 2013

A Touch of Dead: Blandat, men kanske inte så gott

A Touch of Dead
Bild lånad från adlibris
Jag är inget jättefan av noveller, men när Charlaine Harris skrivit noveller till en av mina favoritserier, The Sookie Stackhouse Novels, så läser jag ju naturligtvis. A Touch of Dead innehåller fem små noveller. Längst fram finns en liten introduktion som anger när i serien varje novell utspelar sig. Den första, Fairy Dust, tar plats efter del 4, Dead to the World och den sista, Gift Wrap efter del 8, From Dead to Worse.

Novellerna är till största del ganska intetsägande lättsamma bagateller - en handlar om en fest på Fangtasia där den riktige greve Dracula väntas, i en annan har Sookie och hennes husgäst, häxan Amelie, ett litet detektivuppdrag att genomföra. Den enda novellen som egentligen har någon påverkan på serien är One Word Answer där Sookie får dödsbudet, och arvet, efter sin kusin. Det är något som diskuteras i boken efter och där man som läsare kan känna att man har missat något om man inte har läst novellen.

Tematrio: tecknat

Veckan tematrio hos lyran handlar om grafiska romaner och/eller serier. Jag prenumerar på några serietidningar, men är sorgligt outbildad när det kommer till grafiska romaner, men den jag har läst kommer med på listan!
  1. Röde Orm av Charlie Christensen/Frans G Bengtsson är härlig. Gillar Röde Orm både som roman och som tecknad. 
  2. Favoritaktionserie, med en favorithjältinna: Modesty Blaise! Tycker det är extra bra att hon inte har några superhjältekrafter utan kan besegra vem som helst ändå, ger mig hopp :) Finns dessutom i romanform av Peter O'Donnell. Hon har också en spännande bakgrundshistoria.
  3. Och nu börjar det bli svårt, det finns många roliga serier som jag tycker om, men en i toppskiktet (förutom de senaste albumen) är Asterix av Rene Goscinny och Albert Uderzo. 

Alternativ till tredje plats: Larson, Kalle och Hobbe, Elvis, Valhalla, Berglin, Stenmark, Dilbert och Dogbert, Uti vår hage... Hade varit lättare med en tematia :)

söndag 21 juli 2013

From Dead to Worse: Storstädning

From Dead to Worse
Bild lånad från adlibris
From Dead to Worse är en lite pladdrig mellanbok i Sookie Stackhouse-serien (del 8). Det händer en hel massa, men inte så mycket väsentligt. Det känns som att Charlaine Harris städar upp lite bland sina storylines så att hon kan koncentrera sig på nya saker framöver, och inget större fel med det. Dessutom så städar Sookie och husgästen. Massor.

Men det städas inte enbart. Som man bäddar får man ligga och Charlaine passar på att bädda ner några saker till framtida böcker. En älvanknytning, en ny vampyrhierarki och en liten släkting. Lovar gott.


Smakebit - From Dead to Worse

Smakebit på søndag - From Dead to Worse

Smakbitsdags! Mari på Flukten fra virkeligheten har kommit på den här goda idén. Dagens smakebit kommer från Charlaine Harris bok From Dead to Worse som är del 8 i serien om Sookie Stackhouse. Sookie har varit med om en hel del skrämmande upplevelser under seriens gång vilket har härdat henne (inte för att hon någonsin varit beskedlig).

I den här smakbiten är hon och vampyren Eric på väg hem efter att ha träffat hennes gammelfarfar för första gången. På motorvägen kör en bil med blåljus upp bakom dem och någon (en varulv) som låtsas vara polis går fram till förarfönstret och börjar skjuta, Eric får tag på honom och börjar tömma honom på blod:

The assassin began crying. 
"Don´t let him turn me into one of them," he appealed to me. 
"You should be so lucky" I said, not because I actually thought it was so darn great to be a vampire but because I was sure Eric had something much worse in mind.
I got out of the car because there was no point in trying to get Eric to release the Were.

En ganska kallhjärtad reaktion eller hur?

Inlägget jag skrev efter att ha läst hela boken.

lördag 20 juli 2013

All Together Dead: Hackordning

All Together Dead
Bild lånad från adlibris
I All Together Dead, del 7 av Charlaine Harris serie The Sookie Stackhouse Novels, så är det vampyrkongress på gång. Sookie följer med för att arbeta som telepat åt Louisianas vampyrdrottning. Sedan förra boken har orkanen Katrina hunnit drabba Louisiana och den förr så inflytelserika drottningen ses nu som fattig och maktlös. Dessutom ska hon ställas inför rätta misstänkt för att ha mördat sin make.

I ett av de tidigare inläggen var jag inne på hur vampyrer mest betraktar människor som mat, och i den här boken finns fler exempel på hur vampyrerna ser sig själva som överlägsna människor: En vampyrpojke som föraktar och inte vill träffa sina mänskliga föräldrar längre, en vampyr som känner sig förolämpad när en mänsklig kvinna inte vill ha honom och därför torterar henne utan att se något som helst fel i det (för han njuter av sex på ett sådant sätt och då är det hans rätt) och otänkbarheten att som vampyr serva människor (de kan om de måste serva andra vampyrer dock). Ett något förkortat citat från Sookie här:

I eyed people scurrying through the lobby - maids, bodyguards, valets, bellmen... Here we were, all us little human beavers, scurrying around to get things ready for the undead conventioneers. (...) I felt a little sour when I wondered why this was the order of things, when a few years ago, the vampires were the ones doing the scurrying, and that was back in a dark corner where they could hide. Maybe that had been the more natural way. (Och nej, ordet "scurrying" används inte så här flitigt i resten av boken.)

Det är inte en jämställd värld som har uppstått efter att vampyrerna kommit ur kistan. Kanske kan det förklara en del av hatet från organisationer som Fellowship of the Sun, när vita heterosexuella (män) inte längre står högst på hackordningen och de vill ha tillbaka världen som den "bör" vara. Inte för att de gillar andra minoriteter heller, men de är åtminstone lägre på stegen än de vita männen själva.

fredag 19 juli 2013

Definitely Dead: Välkommen till New Orleans nattliga värld

Definitely Dead
Bild lånad från adlibris
I del 6 av The Sookie Stackhouse Novels, Definitely Dead, åker Sookie till New Orleans för att städa ut sin dubbelt döda kusin Hadleys lägenhet. Hon får det tveksamma nöjet att introduceras för Hadleys älskarinna, vampyrdrottningen Sophie-Anne av Louisiana. Och ni får ursäkta kopplingen till tv-serien, men det är nästan omöjligt att läsa om Sophie-Anne utan att bli illamående när man inser hur Alan Ball (tv-producenten bakom True Blood) förändrat henne. I boken är hon inte en vårdslös, yatzyspelande blandning av Paris Hilton och Ke$ha utan en väldigt behärskad, intelligent och livsfarlig kvinna. En intressant person att läsa om.

Jag har i inläggen om de tidigare böckerna kommenterat om hur odrägligt överbeskyddande de manliga kärleksintressena är. Vad som kommer fram i den här boken är att Sookie är väldigt svartsjuk hon med. Kan förstå att det är jobbigt att se exet Bill hänga med en ny tjej, men att en attraktiv kille hon av eget val aldrig haft ett förhållande med ska göra henne nästan lika svartsjuk känns lite överdrivet.

Det förekommer både vampyrkrig och kidnappning i boken, men den intressantaste biten är den om hur djupt Bills svek egentligen är. Det visar sig gå djupare än otrohet och våldtäkt. Gillar oftast Harris beskrivningar av känslor och reaktioner även om Sookies reaktion när hon ser Quinns nakna kropp för första gången inte är något som skulle ha kommit in i min skalle i första taget: "Oh, boy. You look better than a Happy Meal for a three-year-old." Hmm...

Sammantaget skulle jag väl säga att det här är något av en mellanbok i serien.

Bokblogsjerka: Hur viktig är ytan?


A Game of ThronesThe Night CircusVeckans jerka på Annikas blogg handlar om de bästa vs sämsta omslagen. Det finns ju en hel del fantastiska omslag, mina favoriter brukar vara de som är ganska stilistiska och inte för plottriga, som t.ex. Game of Thrones-serien eller Pure där bara namnet står skrivet, men där det finns små hänvisningar till texten i bokstäverna om man tittar noga.

Dead Ever AfterEtt av de bästa omslagen på senare tid har för mig varit The Night Circus - omslaget är svartvitt och ser ut som en gammaldags siluettklippning, förutom en röd scarf, sidorna är svarta på kanten och det vidhängande "bokmärkessnöret" är rött. Till en bok som handlar om en cirkus där allt är antingen svart eller vitt och där de mest begeistrade följarna klär sig svartvitt, med någon röd detalj för att visa att de inte helt hör hemma där så passar det som hand i handske. De svarta sidkanterna gör också att det blir en lite randig cirkustältdukseffekt när man öppnar boken och läser.

Dead Ever AfterVad vore en jerka utan Charlaine Harris? Hennes orginalomslag är inte alls något för mig. De ser ut som de är teckande av en 12-åring, speciellt när det kommer till kroppsanatomi, och de är grällt färglagda och ofta plottriga. Och framför allt: jag tycker att de missar att fånga stämningen helt. De ser mer ut som barnböcker. Nu kommer ju serien med multipla omslag, den som jag har köpt är något bättre, men hade jag börjat skaffa dem idag hade jag satsat på de med blod på, de kanske inte helt fångar stämning och innehåll, men de är snyggt grafiska:

Annika skrev att omslaget inte var viktigt för henne när hon valde jämfört med baksidor och innehåll och det kan jag hålla med om, men jag tycker att man ibland får vissa förväntningar om boken, om vilken typ av text och stämning det handlar om, så visst är det ett plus när det stämmer.


Appropå yta så är jag inte alls nöjd med det här inlägget, gillar inte bildfunktionen i blogger, har svårt att få bilderna där jag vill ha dem.

torsdag 18 juli 2013

Boktips om Sydafrika önskas!

Har bokat en nyårsresa till Sydafrika :) Är så himla glad! Är det någon som har tips på bra böcker som utspelar sig där så tar jag gärna emot dem.

Syns snart!

Dead as a Doornail: Food that walked and talked, that was us. McPeople

Dead as a Doornail
Bild lånad från adlibris
I Dead as a Doornail av Charlaine Harris så är det någon som skjuter skiftare. De skjuter också huvudpersonen Sookie. Dessutom blir hon attackerad av ett par vampyrer och hennes hus tänds på medan hon är inne i det. Det är mycket som händer. Hur brandens efterverkningar ser ut redogörs med otäck detaljrikedom, alla dessa smälta och förvridna föremål. Insikten om hur illa det hade kunnat gå slår inte bara Sookie utan även läsaren med full kraft.

Sookie påminner mig ibland om en marskatt. Det finns rätt många män i den här boken som får henne att bli knäsvag och vilja hoppa direkt i säng (inte för att hon gör det) och jag känner inte riktigt igen mig. Antingen så är mina hormoner mer beskedliga eller så är männen hon umgås med väldigt mycket läckrare än dem som finns i min närhet :)

Bland intressenterna finns nu vampyrerna Eric och Bill, samt skiftarna Alcide, Sam, Calvin och Quinn. Alla lite gammalmodiga när det kommer till kvinnorollen (för mänskliga kvinnor) och alla väldigt stolta. Det gäller att tippa på tå när man tackar nej till att bo hemma hos någon efter att ens hus har brunnit ner och kan någon skryta med att man känner vår hjältinna intimt för att bevisa för andra vem hon är mest intresserad av så gör man det. Att begära besked om var hon har varit under dagen och vem hon har träffat är också helt normalt. Hade det här hänt i verkligheten så hade man backat rätt fort.

Hur känner då vampyrer för att "leka med maten"? Här kommer ett mycket klargörande citat från Eric: "Sookie, you have to understand that for hundreds, thousands, of years we have considered ourselves better than humans, seperate from humans." He thought for a second. "Very much in the same relationship to humans as humans are to, say, cows. Edible like cows, but cute too." Sookies tankar om det hela ser ni i rubriken.

Del 5 i The Sookie Stackhouse Novels

onsdag 17 juli 2013

Dead to the World: Rar, förvirrad och rädd = attraktiv?

Dead to the World
Bild lånad från adlibris
I Dead to the World av Charlaine Harris så förlorar min favorit, den forne vikingen, numera vampyren Eric, minnet. Han göms av Sookie medan häxorna som lade förbannelsen över honom letar. Förutom att han inte minns något så är också hela hans personlighet förändrad till rar, förvirrad och rädd och Sookie faller. Det finns många sexskildringar i boken. Jag har läst en intervju med Charlaine där hon sade att läsare ibland kommer fram till henne och berättar att de rollspelar sexskildringarna hemma (något hon tyckte var för mycket information...). Undrar i mitt stilla sinne hur man lyckas rollspela att "brösten skälvde som valpar"?

Tyckte man får lite mer förståelse för varför Sookie hade så svårt att dumpa Bill i förra boken. För någon som konstant betraktas som galen, dum (med utseendet emot sig - blond och storbystad), outbildad och lite skrämmande av nästan alla andra människor (p.g.a. telepatin), så är det inte otroligt att när någon bekräftar en att det är värt mycket, hon är dessutom van att bli illa behandlad och kanske har högre tröskel. Det finns nog också en rädsla för att göra slut och sedan bli väldigt ensam för att man inte räknar med att någon annan vill ha en. Inte för att Sookie skulle ta vad som helst, skönt att se att hon inte säljer sig för lätt.

De många ickemänskliga männen (vampyrerna Eric och Bill och skiftarna Sam och Alcide) runt Sookie försöker ofta beskydda henne. De har inga större problem med att be henne "lyssna" telepatiskt när de misstänker något skumt vilket ibland är livsfarligt, men när det gäller att arbeta utanför hemmet och dessutom sent... Det passar sig inte riktigt. Det känns som något från 50-talet eller ännu tidigare, desto mer förvånande när vampyrerna och skiftarna själva har ganska jämställda hierarkier.

Får också en del tankar över livet på bonnvischan i södern. Bon Temps ligger i det amerikanska bibelbältet och hon träffar för första gången någon som inte kategoriserar sig som kristen. Reaktionen? Hon blir generad och vet inte vad hon ska säga. Det känns så väldigt långt borta från här; liksom skallgången för att leta efter hennes försvunne bror där många som deltar är beväpnade vilket de även är till vardags. En helt annan värld även utan alla övernaturliga element.

Del 4 i The Sookie Stackhouse Novels

tisdag 16 juli 2013

Club Dead: Vad säger man till någon som våldtagit en?

Club Dead (ljudbok)
Bild lånad från bokus
Jag har läst Club Dead av Charlaine Harris och resten av texten är full med spoilers. Läs vidare på egen risk :)

Nu har Sookies pojkvän, vampyren Bill, försvunnit. Strax efteråt får hon reda på att han har varit otrogen och planerat att lämna henne, men att han lyckats bli kidnappad innan dess. Efter tips om vilka vampyrer som kan tänkas ligga bakom (vampyrkungen av Mississippi!) åker hon dit letar. En kväll lyckas hon avvärja en fanatikers attack på en vampyr, men dessvärre hamnar staken i henne istället. Hon tas till kungens residens för omplåstring och befriar på morgonkvisten sin torterade, utsvultne, otrogne pojkvän. En svartsjuk bitch (i ordets dubbla bemärkelse) lyckas knuffa ner henne i samma bagageutrymme som Bill tillbringar dagen i och när han vaknar tömmer han henne nästan på blod innan han våldtar henne. När han så småningom inser att det är hans gamla käresta avbryter han sig och frågar om hon mår bra. Och här kommer det som retar upp mig: hon svarar nej, naturligtvis, men sättet hon gör det på? Ursäktande! För att hon kan med att beklaga sig när det är han som blivit torterad i flera dagar som om inte hon just blivit tömd, våldtagen och spetsad.

Trots övergivandet, otroheten, hemlighetsmakeriet och våldtäkten gör hon inte slut, åtminstone inte med en gång. Hon funderar... Jisses!

I övrigt så funderar hon en hel del i boken på om hon egentligen är en god människa. Det är många runt omkring henne som dör och hon är inte vidare bekymrad över det, ibland tycker hon t.o.m. att det är bra. Hon oroas också över att hon känner sig attraherad av andra än sin pojkvän, jag misstänker att det kanske är viktigare för henne att ha någon som finns där för henne än vem det är. Hennes pengaproblem och ångesten som man får när man lever ur hand i mun är också bra beskriven. Så bra bok!

Del 3 av The Sookie Stackhouse Novels.

måndag 15 juli 2013

Living Dead In Dallas: Vampyr i rosa och turkos lycra

Living Dead in Dallas
Bild lånad från adlibris
Living Dead in Dallas av Charlaine Harris är himla bra, det är i den här boken som man börjar få upp ögonen för Eric Northman... Gillar Sookie också, hon beskrivs av en annan karaktär som "a sweet little éclair on the outside and a pit bull on the inside" och den beskrivningen är inte fel. Visst blir hon rädd, men hon är lojal och ger sig inte och tar ställning även när andra helst vill att hon är tyst. Relationen med Bill är väl det största frågetecknet, den är borderline åt det förtryckande hållet.

Önskar den här scenen varit med i tv-serien...
I den här boken blir Sookie utlånad (!) till några vampyrer i Dallas, en vampyr har försvunnit och de behöver en telepat som hjälper till. Fellowship of the Sun, en kristen hatorganisation, visar sig vara inblandad och sen blir allt bara värre, den omtalade kristliga kärleken är det ont om. I skogarna runt hemstaden har dessutom en maenad visat sitt vackra tryne och kräver att få tillräckligt tribut och det är så mycket bättre gjort än i tv-serien. Önskar att Alan Ball (producenten) kunde inse att bara för att det är kabeltv så behöver man inte lägga in hur mycket sex som helst, speciellt inte när det i boken beskrivs som helt igenom sjaskigt. Det enda som verkar tilldragande i bokens orgie är då rubriken på inlägget...

Del 2 av The Sookie Stackhouse Novels.

Tematrio: Vive la France!

Veckans tematrio hos Lyrans noblesser firar gårdagens franska nationaldag. Jag kan väl inte påstå att jag läst så mycket franskt och än mindre som jag faktiskt tycker om så jag lägger till en av mina absoluta favoritfilmer (jag fuskar glatt i min egen blogg).

    Bild lånad från cdon
  1. Jules Verne - han har skrivit många bra böcker även om de mest läses som förkortade barnböcker nuförtiden. T.ex. Den hemlighetsfulla ön, En världsomsegling under havet och Till jordens medelpunkt.
  2. Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam (även om jag var glad att jag läste den när jag var själv, grät en del...)
  3. Och så en fransk film: Jag har älskat dig så länge - med Kristin Scott Thomas i huvudrollen, hon har just släppts efter 15 år i fängelse och kommer för att leva med sin syster och hennes familj. En utmaning att anpassa sig till livet i frihet och läsaren får långsamt, långsamt reda på varför hon hamnade där. En underbar film!

Dead Until Dark: Lång mörk främling med huggtänder sökes

Dead until Dark
Bild lånad från adlibris
Jag har läst Dead Until Dark (Charlaine Harris) några gånger förut, och den är fortfarande lika bra! Vampyrerna har gett sig tillkänna för människorna och en av dem, Bill, blir Sookies första pojkvän. Dessvärre anser inte alla att mixade par är önskvärda och någon tar livet av dem som "fraterniserar" med vampyrer. Förutom mordhistorien så finns Sookies och Bills trevande försök till ett förhållande och det skaver, han är inte direkt en drömprins (för någon annan än henne).

Boken har en humoristisk ton som jag tycker om, man får veta vad som egentligen hände med Elvis och vampyrerna är lika olika varandra som den mänskliga befolkningen. Jag gillar också beskrivningarna av vardagslivet, som att huvudpersonen rakar benen eller att farmodern är med i en förening som minns "the war of the Northern agression" (det amerikanska inbördeskriget). Sitter ibland och väntar på saker som aldrig händer eftersom jag har bilder från tv-serien, men jag föredrar alla gånger böckerna.

Del 1 av The Sookie Stackhouse Novels.
Smakebit - Dead Until Dark

söndag 14 juli 2013

Smakebit på søndag - Dead Until Dark

Dead Until Dark (häftad)
Bild lånad från bokus
Startade ett Sookie Stackhouse-maraton i morse, sista delen i serien kom i våras och jag känner att jag vill ladda inför den ordentligt genom att läsa igenom serien i rätt ordning. Det här smakprovet kommer från den första boken Dead Until Dark när Sookie är på sitt första besök i en vampyrbar i hopp om att försöka vaska fram något som kan förklara två mord i hennes hemstad, mord som den lokale vampyren Bill blir misstänkt för. Inredningen i baren går i grått, svart och rött, inramade foton från vampyrfilmer pryder väggarna och i baren finns förutom vampyrer också s.k. fangbangers (vampyrgroupies) och turister:

The tourists looked like tourists anywhere, maybe more adventurous than most. But to enter into the spirit of the bar, they were nearly all dressed in black like the fangbangers. Maybe it was part of a tour package? 'Bring some black for your exciting visit to a real vampire bar! Follow the rules, and you'll be fine, catching a glimpse of this exotic underworld.' 

Gillar den här lite lågmälda humorn :)

Här finns ett inlägg som skrevs efter att jag läst hela boken.
Smakebit-idéen kommer från den här bloggen.

Hotellet i hörnet av bitter och ljuv: Kärlek, isolering och historia

Hotellet i hörnet av Bitter och Ljuv
Bild lånad från adlibris
Hotellet i hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford är en söt historia. En del av den utspelar sig i Usa under andra världskriget och vi får följa Henry Lee, en 12-åring med kinesiskt påbrå. Han får stipendie för att börja på en "vit" skola, vilket bland annat innebär mobbing, att han får gå tidigare från lektionen före lunch så att han kan hjälpa till att servera sina skolkamrater och stanna kvar efteråt för att tömma papperskorgar och annat. Hemma får han bara prata engelska, tyvärr förstår hans föräldrar bara kantonesiska så han blir isolerad både hemma och i skolan tills han en dag får sällskap av en annan stipendiat bakom matdisken - en japansk flicka. De blir vänner och ungefär då anfaller Japan Pearl Harbour vilket leder till att USA internerar sin japanska befolkning i stora läger på grund av oro för spionage.

Den andra delen utspelar sig 40 år senare när man hittar tillhörigheter till en del av de japanska familjer som internerades i källaren till ett gammalt hotell som ska renoveras. Henry är nybliven änkling och de nya fynden får honom att minnas krigsåren och knyta nya band med sin son.

Jag gillar den här boken. Det är en intressant del av den amerikanska historia och det är en historia om hur föräldrar påverkar sina barn. Den handlar också ganska mycket om ensamhet.

lördag 13 juli 2013

American Psycho: Vidrig bok, tråkigt skriven

American psycho
Bild lånad från adlibris
American Psycho av Bret Easton Ellis var inte en bok för mig. Den handlar om en amerikansk yuppie som slaktar och/eller våldtar folk så brutalt som möjligt. Mycket av texten hoppade jag över, t.ex. när han stötte ihop med bekanta på restauranger och beskrev i detalj kläderna de hade på sig: glesvävd skjorta från Armani, ullbyxor från... och, lite mer förvånande, en massa kläder gjorda av flanell (översättningsmiss?). Inredning och mat beskrivs lika ingående och beskrivningen av teknikprylar visar att boken är några år gammal (videospelare, dyr freestyle, 32 tums skärm...). En orgie i skryt rent allmänt. En annan föråldring/översättningsmiss var uttrycket "high five" som blev "handflata med fem". Jag hoppade också över navelskådningarna av Whitney Houston (4 sidor), Genesis (4 sidor) och Huey Lewis (8 sidor). Dessutom bläddrade jag snabbt förbi de ingående skildringarna av våldtäkterna och bestaliska morden (avbitna bröstvårtor, avsågade armar, mänskligt kött i stekpannan etc.) eftersom de gjorde mig fysiskt illamående.

Sedan var det inte så mycket kvar av boken: förvirrade diskussioner om vem som fanns på andra sidan baren, diskussion om det över huvud taget finns intelligenta kvinnor, kvinnors kroppar, droger, var de skulle äta nästa gång och, konstigt nog för någon som spenderar 300 dollar på en måltid, en stress för att återlämna hyrfilmerna i tid.

Om morden var verkliga eller om det är hallucinationer från ett psyke i sönderfall är något som aldrig riktigt blir klarlagt, men huvudpersonen osar så mycket förakt för allt medmänskligt att jag avskyr honom oavsett. Han viftar med dollarsedlar framför ögonen på hemlösa bara för att rycka undan dem, köper djur för att tortera dem, torkar av händerna på sin flickväns klänning hellre än att använda sin servett, får vredesutbrott på folk som gör sitt jobb etc.

TL/DR: American Psycho är en av de vidrigaste böckerna jag läst. 

söndag 7 juli 2013

Bilbo, en hobbits äventyr: Små män på litterärt äventyr

Bilbo
Bild lånad från adlibris
Ända sen jag såg filmen har jag tänkt läsa Bilbo, en hobbits äventyr av J. R. R. Tolkien och nu har det äntligen hänt. Den var ganska lik filmen, förutom att den inte hade några orcher (och nu börjar jag tvivla på att det var orcher i filmen, kan det ha varit vättar?) och att man fick följa med på hela resan utan att behöva vänta ett år på fortsättningen. Boken är skriven för barn och har ibland ett väldigt direkt tilltal: "Gångarna gick i kors och tvärs och slingrade sig i alla riktningar, men vättarna hittade där lika bra som du hittar till närmaste postkontor." (Vilket nuförtiden inte är särskilt lätt med tanke på hur många som lagts ner, men det var ju lättare förr...)

Vad tyckte jag då om boken? Nja, sammanfattar det väl rätt bra. Jag skulle behövt mer av relationer och/eller känslor och mer sammanhang för att jag skulle tycka att den vara bra. Här är det en massa karaktärer som man inte lär känna vidare väl, och en massa farliga situationer som inte blir vidare spännande, kanske för att jag just inte är så engagerad i personerna.

onsdag 3 juli 2013

Royal Assassin: Ett ekorrhjul i tegelstensformat

Royal Assassin (häftad)
Bild lånad från bokus
Royal Assassin av Robin Hobb är i samma format som en mindre tegelsten. När man inte vill att boken ska ta slut så är det ett bra drag, men för den här - inte så mycket.

Den är uppbyggd lite som en spiral, det snurrar runt ett varv och sen återkommer samma sak igen samtidigt som handlingen långsamt rör sig mot upplösningen. Så det blir varv efter varv med intigrerande mot Prince Regal alternativt försök att skydda sig mot densamme, tafatta försök att skilla (en slags tankeläsning), att dölja att han kan överföra tankar till djur, försök att få kronsprinsparet att uppskatta varandra, försök att få tillträde till den lätt förvirrade kungen, träffar med flickvännen och försök att hålla sig ifrån henne (för hennes skull). Och det går runt och runt igen och boken är alldeles för tjock.

Det som jag föll för i första boken var beskrivningen av huvudpersonens sårbar- och ensamhet, men här är han äldre och det är inte lika uttalat. Dessutom så börjar boken innan den första tog slut? I slutet av förra boken var de på en resa, i början på den här är den inte påbörjad. Jag skulle önskat att handlingen i stort varit samma, men att boken skurits ner med en tredjedel, det tror jag hade blivit en mycket bättre historia.

Del 1 - Assassin's Apprentice

måndag 1 juli 2013

Tematrio: Det stora landet i väster


Snart är det nationaldag för USA och bra böcker därifrån är uppdraget från lyrans noblesser för denna veckas tematrio. Jag har valt att ta böcker som handlar om landet och/eller livet där och valt bort bra böcker som lika gärna skulle kunna utspela sig någon annanstans.

Det var ett tag sen jag läste John Steinbeck, men på ett amerikanskt tema passar han så bra att han får med två böcker: Vredens druvor som utspelar sig under depressionen och där man följer en familj som blir utblottad, samt Öster om Eden - en släktkrönika från sent 1800-tal till första världskriget.

I Charlaine Harris serie om Lily Bard (den första heter Shakespeare's Landlord) så får man läsa om livet i en liten småstad i  den amerikanska södern. Huvudpersonen Lily gör sitt bästa för att förtränga sitt tidigare liv, men lyckas inte. Böckerna är lite mysiga, men behandlar också ämnen som rasmotsättningar, våldtäkt och mord. Utspelar sig i nutid. Den svartaste av Harris serier, gillar det.

Kathryn Stocketts bok The Help (Niceville). Igen amerikansk söder, utspelar sig på 60-talet och är en väldigt läsvärd skildring av rasmotsättningar och fördomar som hände förbluffande nyligen. Den är dessutom rätt rolig.

Bokslut första halvåret 2013

Dags att summera första halvårets bästa läsning, det gör i alla fall fiktiviteter och jag är inte sämre än att jag kan kopiera en bra idé :) Jag har inte läst så våldsamt många böcker i år, 33 stycken, och 3 av dem är omläsningar och kommer därför inte med på listan (gör mitt jobb lite lättare), så jag nöjer mig med att kora topp 5 (även om det blev 6 böcker). De fyra översta är ordnade efter författarens efternamn, de två sista får dela på femteplatsen, jag kunde inte bestämma mig.

En man som heter Ove av Fredrik Backman

City of Bones av Cassandra Clare

The Fault in our Stars av John Green

Assassin's Apprentice av Robin Hobb

Invisible Murder av Kaaberbol och Friis, Insurgent av Veronica Roth