Bokblogsjerka: Hur viktig är ytan?

Veckans jerka på Annikas blogg handlar om de bästa vs sämsta omslagen. Det finns ju en hel del fantastiska omslag, mina favoriter brukar vara de som är ganska stilistiska och inte för plottriga, som t.ex. Game of Thrones-serien eller Pure där bara namnet står skrivet, men där det finns små hänvisningar till texten i bokstäverna om man tittar noga.

Ett av de bästa omslagen på senare tid har för mig varit The Night Circus - omslaget är svartvitt och ser ut som en gammaldags siluettklippning, förutom en röd scarf, sidorna är svarta på kanten och det vidhängande "bokmärkessnöret" är rött. Till en bok som handlar om en cirkus där allt är antingen svart eller vitt och där de mest begeistrade följarna klär sig svartvitt, med någon röd detalj för att visa att de inte helt hör hemma där så passar det som hand i handske. De svarta sidkanterna gör också att det blir en lite randig cirkustältdukseffekt när man öppnar boken och läser.

Vad vore en jerka utan Charlaine Harris? Hennes orginalomslag är inte alls något för mig. De ser ut som de är teckande av en 12-åring, speciellt när det kommer till kroppsanatomi, och de är grällt färglagda och ofta plottriga. Och framför allt: jag tycker att de missar att fånga stämningen helt. De ser mer ut som barnböcker. Nu kommer ju serien med multipla omslag, den som jag har köpt är något bättre, men hade jag börjat skaffa dem idag hade jag satsat på de med blod på, de kanske inte helt fångar stämning och innehåll, men de är snyggt grafiska:

Annika skrev att omslaget inte var viktigt för henne när hon valde jämfört med baksidor och innehåll och det kan jag hålla med om, men jag tycker att man ibland får vissa förväntningar om boken, om vilken typ av text och stämning det handlar om, så visst är det ett plus när det stämmer.


Appropå yta så är jag inte alls nöjd med det här inlägget, gillar inte bildfunktionen i blogger, har svårt att få bilderna där jag vill ha dem.