Bild lånad från adlibris |
Tyckte man får lite mer förståelse för varför Sookie hade så svårt att dumpa Bill i förra boken. För någon som konstant betraktas som galen, dum (med utseendet emot sig - blond och storbystad), outbildad och lite skrämmande av nästan alla andra människor (p.g.a. telepatin), så är det inte otroligt att när någon bekräftar en att det är värt mycket, hon är dessutom van att bli illa behandlad och kanske har högre tröskel. Det finns nog också en rädsla för att göra slut och sedan bli väldigt ensam för att man inte räknar med att någon annan vill ha en. Inte för att Sookie skulle ta vad som helst, skönt att se att hon inte säljer sig för lätt.
De många ickemänskliga männen (vampyrerna Eric och Bill och skiftarna Sam och Alcide) runt Sookie försöker ofta beskydda henne. De har inga större problem med att be henne "lyssna" telepatiskt när de misstänker något skumt vilket ibland är livsfarligt, men när det gäller att arbeta utanför hemmet och dessutom sent... Det passar sig inte riktigt. Det känns som något från 50-talet eller ännu tidigare, desto mer förvånande när vampyrerna och skiftarna själva har ganska jämställda hierarkier.
Får också en del tankar över livet på bonnvischan i södern. Bon Temps ligger i det amerikanska bibelbältet och hon träffar för första gången någon som inte kategoriserar sig som kristen. Reaktionen? Hon blir generad och vet inte vad hon ska säga. Det känns så väldigt långt borta från här; liksom skallgången för att leta efter hennes försvunne bror där många som deltar är beväpnade vilket de även är till vardags. En helt annan värld även utan alla övernaturliga element.
Del 4 i The Sookie Stackhouse Novels
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)