Bild lånad från adlibris |
I ett av de tidigare inläggen var jag inne på hur vampyrer mest betraktar människor som mat, och i den här boken finns fler exempel på hur vampyrerna ser sig själva som överlägsna människor: En vampyrpojke som föraktar och inte vill träffa sina mänskliga föräldrar längre, en vampyr som känner sig förolämpad när en mänsklig kvinna inte vill ha honom och därför torterar henne utan att se något som helst fel i det (för han njuter av sex på ett sådant sätt och då är det hans rätt) och otänkbarheten att som vampyr serva människor (de kan om de måste serva andra vampyrer dock). Ett något förkortat citat från Sookie här:
I eyed people scurrying through the lobby - maids, bodyguards, valets, bellmen... Here we were, all us little human beavers, scurrying around to get things ready for the undead conventioneers. (...) I felt a little sour when I wondered why this was the order of things, when a few years ago, the vampires were the ones doing the scurrying, and that was back in a dark corner where they could hide. Maybe that had been the more natural way. (Och nej, ordet "scurrying" används inte så här flitigt i resten av boken.)
Det är inte en jämställd värld som har uppstått efter att vampyrerna kommit ur kistan. Kanske kan det förklara en del av hatet från organisationer som Fellowship of the Sun, när vita heterosexuella (män) inte längre står högst på hackordningen och de vill ha tillbaka världen som den "bör" vara. Inte för att de gillar andra minoriteter heller, men de är åtminstone lägre på stegen än de vita männen själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)