Bad Feminist började jag på med helt fel förväntningar, något som antagligen bidragit till hur svårt jag hade för den. Vad jag fick var en samling essäer där väldigt många är djupt kritiska mot andras verk (lite som den här texten hypokritiskt nog), från
Tvillingarna på Sweet Valley High, via
Sex and the City till
Girls. Gay kritiserar kvinnoporträtt, när de är okej kritiserar hon bristen på mångfald (ras och hbtq), är den god kritiserar hon att den är schablonartad och är den inte det så kan man alltid anmärka på bristen av svarta män... I de flesta fall är kritiken befogad, men jag stör mig på att hon tar så liten hänsyn till verkligheten exemplen skildrar. Ta t.ex. Lena Durhams
Girls som jag förstått är en fri dramatisering av hennes liv - då är det väl naturligt att visa det som var istället för att lägga till karaktärer för att utöka representationen.
När personer av ras är med används de enligt Gay fel - de blir magiska, är stereotyper eller tjänare. Den allra hätskaste sågningen får
The Help (
Niceville). Gay ondgör sig över att två mycket duktiga svarta skådespelerskor får roller som hembiträden, att de svarta männen inte syns/är misshandlare och att karaktärerna uppfyller stereotypiskt svarta fördomar (te.x. att de lagar kyckling). Med tanke på att boken/filmen handlar om svarta hembiträdens liv under 60-talet och de två skådespelarna hon nämner har ett par av de viktigaste rollerna i filmen, att även de vita männen i stort är frånvarande och att typ alla människor gillar kyckling och att det lagas mycket annan mat också så tycker jag att kritiken blir lite konstig, men jag tror att kruxet kanske är det hon avslutar den essäen med - att Gay undrar hur (den vita) författaren har mage att skriva en historia som inte är hennes. Kanske kan det också vara en del av förklaringen till att svarta är underrepresenterade i verken Gay nämner - när man försöker får man kritik för det. Tror jag stör mig lite extra eftersom jag gillar både boken och filmen.
Orange is the New Black brukar ju hyllas för sin mångfald, men inte heller den får godkänt - för mycket kretsar kring (vita) Piper, vars självbiografi ligger till grund för historien, och de färgade blir något av karikatyrer. Visst stämmer det till viss del, det är en ganska överdriven (men riktigt bra) såpa, men samma sak gäller i allra högsta grad de vita karaktärerna, inte minst Piper själv. Visst kan jag se Gays poänger, men jag kan inte hjälpa att jag tycker att hon riktar kritiken åt fel håll, att mer kanske borde riktas mot förläggare och produktionsföretag. Hennes goda exempel kommer från tv-serier som
Scandal och
Grays Anatomy där rollbesättningen är mångfacetterad, men där, om jag tolkar henne rätt, ras och sexualitet inte görs sak av, alla är helt vanliga människor oavsett vilka attribut de har och visst hade man önskat att fler tv-serier hade funkat så.
Bitarna jag gillar med boken - och det finns, dessvärre har de flesta samlats i slutet när jag redan är lite trött på boken - är de där Gay blir samhällskritisk. När hon skriver om Trayon Martin som sköts obeväpnad av en rädd vit medelålders man som slapp påföjd och hur olikt Martins liv skildrades jämfört med de vita Bostonbombarna. Hur det enligt vissa nyhetsartiklar verkar vara mindre synd om offren för sexuellt våld än om förövarna. Hejdlöst konstiga lagförslag och lagar är andra saker som får rättmätig kritik. I de avsnitten bränner det till och jag blir arg, upprörd och engagerad.
Ett smakprov på det sistnämnda:
In 2012, Arizona introduced legislation that would allow an employer to fire a woman for using birth control.
--- (Hoppade över en bit här.)
More troubling than this oddly timed debate about birth control is the vehemence with which women need to justify or explain why they take birth control - health reasons, to regulate periods, you know, as if there's anything wrong with taking birth control simply because you want to have sex without that sex resulting in pregnancy. In certain circles, birth control is being framed as whore medicine.
s. 232, e-bok
