Smakebit: Half a War

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

     'What's happening?' she whispered, hardly recognizing her own voice it came so thin and cracked.
     'Bright Yilling has come with his Companions,' said Jenner, 'to settle Grandmother Wexen's debts. Yaletoft is already burning. I'm sorry, princess.'
     Skara flinched as he slid something around her neck. A collar of twisted silver wire, a fine chain clinking faintly. The kind the Ingling girl who used to bind her hair had worn. 
     'Am I a slave?' she whispered, as Jenner buckled the other end about his wrist.

Utdraget kommer från Joe Abercrombies fantasybok Half a War. Det är den tredje och sista boken i serien Shattered Sea som jag så gott som sträckläser. Fler smakbitar finns hos Astrid Terese. Ha en trevlig söndag.

The Iron Fey: Julie Kagawa

Bild lånad från bokus,
finns även på adlibris
och översatt till svenska.

The Iron Fey är en serie av Julie Kagawa som handlar om 16-åriga Meghan som ibland ser saker i ögonvrån som inte är där när hon tittar dit. Hennes lillebror berättar om monster under sängen och en man i garderoben och försvinner sedan, utbytt av älvor. Meghan är fast besluten att hämta tillbaka honom. Tillsammans med grannpojken (som egentligen är Puck) ger hon sig av till sommarhovet där mottagandet är blandat. Dessvärre finns brodern varken i sommar- eller vinterhovet och hon följer spåret till ett tredje, okänt hov - det för järnälvorna.

Premissen är att älvor får sin kraft av att folk tror på dem och skapar historier och konst om dem. Eftersom vetenskapen trängt undan de gamla myterna är de traditionella älvorna inte alls lika inflytelserika som de än gång var, istället har teknikdrömmar och vansinniga uppfinningar gett upphov till ett nytt släkte av älvor, ett som tål järn och kan vistas i det moderna samhället och som dessutom är mycket suget på att skaffa sig reellt inflytande även i de vanliga älvornas värld. Varning för spoilers i texten nedan.

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska.

Saker jag gillar: Utvecklingen med de nya älvorna och grunden till deras existens. Jag gillar också de grymma älvdrottningarna som båda helst vill se Meghan död - den ena för att hon är beviset på makens otrohet den andre för att hon inte vill att sonen ska ha en halvälva från sommarhovet som flickvän. Och så gillar jag Iron Horse. Det var väl det.

Saker jag har svårare för: Sonen till vinterdrottningen ja, han heter Ash och efter att ha försökt döda Meghan faller de båda handlöst för varandra, utan någon egentligen anledning mer än att Ash tydligen är fantastiskt snygg och Meghan liknar hans sedan länge döda flickvän - inte två ingredienser för ett stabilt förhållande. Puck blir nu svartsjuk eftersom han gillat Meghan jättelänge, men inte sagt något förrän hon blir upptagen, vilket inte känns helt i linje med den gamle spexaren från En midsommarnattsdröm. Att miljön som omger järnälvorna är så otroligt giftig, även för dem själva är ytterligare en sak som skaver. Kagawa har gott om fantasi och man får träffa ett oändligt stort antal olika älvsorter, som beskrivs jätteväl allihop, vilket är trevligt i början - vilken härlig världsbyggnad! Efter ett par hundra sidor så blir varje ny sort dock inte längre så spännande.

Bild lånad från bokus,
finns dessutom på adlibris
och översatt till svenska.

Men efter första boken läser jag trots allt någorlunda glatt vidare, men det börjar kännas som att historien upprepar sig - det är motsättningar mellan de olika hoven, instaloven får fnurror på tråden, Meghan lovar alldeles för villigt bort tjänster och springer för livet och de båda pojkarna håller henne säker och käftar lite vitsigt med varandra. Sedan blir det strider och rätt sida vinner mot alla odds.

Trots det läser jag den tredje boken med, men utan någon större glädje alls och när den äntligen är utläst har jag till slut insett att jag inte alls bryr mig om hur Meghan och Ash ska ordna så att de får ett lyckligt liv tillsammans och vem de behöver besegra för att komma dit. Jag räknar med att de på något sätt kommer att ordna det och om inte så spelar det ingen roll.

The Broken Earth: N. K. Jemisin

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

The Broken Earth-trilogin av N. K. Jemisin består av böckerna The Fifth Season, The Obelisk Gate och The Stone Sky. Jorden är en Pangea-liknande kontinent plågad av ständiga jordbävningar och vulkanutbrott som i perioder leder till varaktiga förändringar i klimatet - så kallade "femte årstider" som kan vara i årtionden. Den femte säsongen överlever bara de bäst förberedda och till hjälp finns stenläran (eftersom sten visat sig vara det material som bevaras bäst) där lärdomar som samlats i generationer ristats ner. Det finns också människor med orogenisk kraft, det vill säga de kan styra jorden vilket låter som en bra egenskap när det ena skalvet avlöser det andra, men orogener betraktas istället som farliga, oförutsägbara och mindre värda än vanliga människor, vilket jag som läsare har lite svårt att förstå inledningsvis - de borde ju vara de mäktigaste?

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

I första boken får vi följa tre orogener - unga Damaya som hämtas till akademin för att lära sig behärska sina krafter, ärelystna Syenite som vill stiga i graderna och få reellt inflytande även om vägen dit inte alltid är så tilltalande och Essun som döljer vad hon är för de andra byborna. När sonen visar tecken på att ha ärvt hennes krafter mördas han.

Kvinnornas öden flätas efter en något seg inledning så småningom ihop till en fängslande berättelse där världsbygget och karaktärerna fick mig att fundera mycket på boken när jag inte var upptagen med att läsa den. Ras och sexualitet är diversifierade, men på ett sätt som bara är, det blir inte ett ämne i sig och jag gillar det.

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Bok 2 och 3 fortsätter att följa Essun, men lägger också till nya berättarperspektiv. De två första böckerna kom direkt in på min "alla tiders favoritlista" och sen längtade jag länge efter del 3 och blev... besviken. Tyckte att den var för lång och detaljrik, MEN så kom den också mitt i den värsta lässvacka jag någonsin upplevt så jag har svårt att särskilja vad som är boken och vad som beror på apatin. De två första delarna har både vunnit The Hugo Award for Best Novel, och vad jag kan se (lite osäker på sidan dock) så verkar The Stone Sky vara nominerad för samma pris.

Trilogin är lite svår att kategorisera. När jag började läsa tänkte jag definitivt fantasy, men sen visade det sig att det var jorden men i en helt annan tid, så dystopi passar kanske bättre, eventuellt med ett inslag av science fiction? Rekommenderas oavsett :)

Smakebit: Nevernight

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Dagens smakbit kommer från boken jag läste ut i natt, men jag har inte hunnit börja på något nytt ännu och vill inte stressa utan njuta av efterdyningarna av Nevernight i fred :) Nevernight är första delen i Jay Kristoffs fantasytrilogi om Mia Corvere som är 10 år när hon ser sin far hängas, sin mamma kastas i fängelse och hör sin död beordras. Hon klarar sig undan, men växer upp fast besluten att hämnas de som låg bakom besluten och hur kan man göra det bättre än att träna till lönnmördare? Fantastiskt världsbygge med en lagom nivå av magi, händelserik och ofta rolig.

     "O, aye. He's dangerous as a sack of blackmark vipers," Mia nodded. "A right cunt and no mistake."
     The boy raised his eyebrows, mouth slightly agape.
     Mia met his stare, scowling. "What?"
     "...My mother said that's a filthy word," Tric frowned. "The filthiest. She told me to never say it. Especially in front of dona."
     "O, really." The girl took another pull on her cigarillo, eyes narrowed. "And why's that?"
     "I don't know." Tric found himself mumbling. "It's just what she said."
     Mia shook her head, crooked bangs swaying before her eyes.
     "You know, I've never understood that. How being named for a woman's nethers is somehow more grievous than any other insult. Seems to me calling someone after a man's privates is worse. I mean, what do you picture when you hear a fellow being called a cock?"
     Tric shrugged, befuddled at the strange turn in conversation.
     "You imagine an oaf, don't you?" Mia continued. "Someone so full of wank there's no room for wits. A slow-minded bastard who struts about full of spunk and piss, completely ignorant of how he looks to others."
     An exhalation of clove-sweet gray into the air between them.
     "Cock is just another word for 'fool'. But you call someone a cunt, well..." The girl smiled. "You're implying a sense of malice there. An intent. Malevolent and self-aware. Don't think I name consul Scaeva a cunt to gift him insult. Cunts have brains, Don Tric. Cunts have teeth. Someone calls you a cunt, you take it as a compliment. As a sign that folk believe you're not to be lightly fucked with." A shrug. "I think they call that irony."

Fler smakbitar hittar ni hos Astrid Terese. Ha en trevlig söndag!

Smakebit: The Obelisk Gate

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Senaste smakbiten jag var med på var från The Fifth Season av N. K. Jemisin och idag kommer utdraget från fortsättningen, The Obelisk Gate, som kanske till och med är snäppet bättre (mycket för att jag redan känner de flesta karaktärerna).

Nassun flops to a stop, dazed and breathless. Nothing really hurts yet. By the time the world settles and she begins to understand what's happened - Daddy hit me, knocked me off the wagon - Daddy has scrambled down the slope and is crying her name as he crouches beside her and helps her to sit up. Really crying. As Nassun blinks away dust and the stars that obscure her vision, she reaches up in confusion to touch Daddy's face, and finds it streaked wet.
     "I'm sorry," he says. "I'm so sorry, sweetening. I don't want to hurt you, I don't, you're all I have left--" He jerks her close and holds her tightly, although it hurts. She has bruises all over. "I'm so sorry. I'm so - rusting - sorry! Oh, Earth, oh, Earth, you evil son of a ruster! Not this one! You can't have this one too!"
     These are sobs of grief, long and throat-scraping and hysterical. Nassun will understand this later (and not very much later). She will realize that in this moment, her father is weeping as much for the son he murdered as for the daughter he has injured.
     In the moment, however, she thinks, He still loves me, and starts crying, too.

Fler smakbitar finns hos Mari. Ha en trevlig söndag!

Smakebit: The Last Unicorn

Bild lånad från adlibris,
finns 

Idag kommer smakbiten från The Last Unicorn av Peter S. Beagle. Den handlar precis som titeln säger om en enhörning som råkar höra att hon är den sista kvar och hon kan inte riktigt tro det så hon beger sig ut för att leta efter andra. Det är en ganska säregen bok, mycket saga och lite fantasy skriven poetiskt och långsamt.

And far away on the other side of the unicorn, Schmendrick the Magician stalked in silence. His black cloak was sprouting holes, coming undone, and so was he. The rain that renewed Molly did not fall on him, and he seemed ever more parched and deserted, like the land itself. The unicorn could not heal him. A touch of her horn could have brought him back from death, but over despair she had no power, nor over the magic that had come and gone.

Fler smakbitar finns hos Mari. Ha en trevlig söndag!

Smakebit: A Conjuring of Light

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Sträckläser just nu V.E Schwabs trilogi Shades of Magic och har just börjat på tredje och sista delen A Conjuring of Light och för att inte spoila om vad som hänt tidigare har jag valt en kort smakbit som jag inte tror avslöjar något :) Serien utspelar sig i alla fall i London, med twisten att det finns fyra stycken, alla i var sin värld som sinsemellan är helt olika - i en blomstrar magin, en är död, en är döende och i den sista (vår värld) finns ingen magi kvar.

Lila thought it would be easy or, at least, simple.
Something you either survived, or did not.
She was wrong.

Fler smakbitar finns hos Maris blogg. Ha en trevlig söndag!

Nyckeln till Hinsides: Karin & Albin Alvtegen

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Nyckeln till Hinsides handlar om Linus som tillsammans med sin mamma och tvillingsyster Linnea ska tillbringa sommaren i ett gammalt kråkslott mot att mamman renoverar lite. Linus ser inte fram emot sommaren, ute på landet, utan några kompisar och utan el, men vad gör man inte för att mamma ska vara lite glad. Linnea är inte mycket att leka med, hon föddes sjuk och sitter i sin rullstol utan att lägga märke till omvärlden.

När Linus utforskar huset lägger han märke till mystiska spår i dammet, knackningar i väggen och en konstig modell över ett planetsystem som inte är solsystemet. En natt vaknar han och ser något råttliknande huka sig över systern. Det leder till en jakt genom ett tunnelsystem som mynnar ut i en helt annan värld, en värld som behöver hans hjälp att stoppa råttan innan portalen faller sönder.

Tankar: En riktigt bra bok. Jag hade den som högläsningsbok för en klass ett efter tips från en av mina elever och den fängslade och jag kan tänka mig att den fungerar för de som är några år äldre också. Världen han kommer till, Hinsides, är full av nya varelser och de flesta av dem har inget till övers för människor och jag uppskattar att varelserna är nyskapade påhitt. I Hinsides finns också en flicka som säger sig vara hans tvillingsyster.

Jag gillar världen och anledningen till att de inte tycker om människor, men jag gillar ännu mer det som händer i vår verklighet. Hur Linus försöker hålla alla glada, hur han är så medveten om familjens ekonomiska problem och hur han brottas med skulden över att ha fötts frisk när systern har så svårt. Inte dumt att få med de temana i en fantasybok för barn.

Boken är både realistisk och spännande, den har sina roliga tillfällen och alldeles för sällan så finns fantasieggande dramatiska svartvita bilder. Nyckeln till Hinsides är första delen i vad som snart kommer vara en trilogi.

Smakebit: Heartless

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och snart på svenska

Söndag och en ny smakbit :) Den kommer från Marissa Meyers (författaren till alldeles utmärkta Cinder-serien) bok Heartless som utspelar sig i Underlandet (alltså som i Lewis Carrols Alice i...) och den handlar om Catherine vars mamma försöker få få henne bortgift med Hjärter Kung

Utdraget är en beskrivning av Catherines "bästa vän" som jag valde för att den var så härligt osmickrande:

     Margaret had the great hardship of being unbearably unattractive. Not the homely-caterpillar-waiting-to-turn-into-a-beautiful-butterfly sort of  unattractive, but the sort of unattractive that gave those around her a sense of hopelessness. She had a sharp chin, tiny eyes spaced too close together and overshadowed by an overhanging brow, and broad, inelegant shoulders that were made more prominent by her ill-fitting clothes. If it weren't for the gowns she wore, Margaret would have been frequently mistaken for a boy.
     An unattractive one.

Fler smakbitar serveras hos Mari. Ha en trevlig söndag!

Bästa: tegelstenen!

Bästa tegelstenen vill Lyran att vi utnämner den här gången. Det finns några stycken... Jag gillar till exempel Harry Potter och Fenixorden, Sagan om Ringen-böckerna, Hugh Howeys silotrilogi där jag tror att alla böckerna är över 500 sidor, men bästa (åtminstone idag, det där växlar ju lite beroende på humör) är nog böckerna i George R.R. Martins Song of Ice and Fire (Game of Thrones-serien), även de väl över 500 sidor stycket.

Ett fantastiskt fantasyepos med ett spännande persongalleri beståenda av massvis med nyanserade karaktärer med rik bakgrundsteckning. Efter kungens död blir det en maktkamp som sprider sig över kontinenten samtidigt som något farligt och onaturligt närmar sig från norr. Inte blir det bättre av att vintern närmar sig, en vinter som beräknas vara i åratal. Enda nackdelen med serien är att den inte är klar.

A Game of Thrones: George R.R. Martin

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatta till svenska

Fick Game of Thrones-abstinens efter att ha sett säsong 6 av serien på Hbo, och bestämde mig för att återbesöka bokserien. För att göra det lite nytt lyssnade jag den här gången :) I första boken av serien så har kungens hand (närmsta medhjälpare) dött, ryktet säger att han mördats, och kungen erbjuder sin gamle kompis Ned Stark tjänsten. Ned är egentligen inte alls intresserad, men plikten framför allt så han drar iväg till huvudstaden med flera av sina barn. Han har inte hunnit arbeta så länge innan han får nys på varför den förre handen bragdes om livet, men innan han hinner diskutera saken med kungen så dör denne i en jaktolycka. Efter hans död finns en tron ledig och åtminstone fyra personer som vill göra anspråk på den. Det här är en av trådarna, i boken finns det otaliga där olika karaktärer ofta finns på olika platser eller ser olika på sakerna som inträffar.

Tankar: Så bra bok! Gillar myllret av karaktärer, som de allra flesta inte är självklart goda eller onda och gillar hur kampen om tronen spänner över och bortom riket. Miljöskildringarna är ibland är lite väl ingående, men de planterar levande bilder på näthinnan. 

Jag är glad att jag hade grepp om historien innan jag började lyssna, tror det hade varit svårt att hänga med i ljudboken annars för det kan gå lång tid mellan en karaktärs olika kapitel. I bokform är det lite lättare att bläddra tillbaka om det är något man vill påminna sig om. Nackdelen med att veta vad som ska hända är att det konstigt nog gör läsningen mer ångestfylld. Nu vet jag vilka fruktansvärda följder en del beslut får och sitter där med hjärtat i halsgropen långt innan saker verkligen inträffar.

Precis som när jag läste själv (eller såg på tv för den delen) finns det vissa karaktärers kapitel som är som små karameller när de dyker upp, som Tyrion, Daenarys, Arya och Jon och andra (lady Catherine, sir Davos och Stannis) som jag gärna hade hoppat över. Uppläsaren gör ett bra jobb, förutom med Tyrion som låter som en fin liten brittisk lord.

The Hero of Ages: Brandon Sanderson

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris 

The Hero of Ages är den tredje och sista delen i Sanderson fantasyepos och jag är glad att det inte finns fler. Premisserna är lovande, i slutet av del 2 släpptes Förstörelse lös och det är nu ovanligt tydligt till och med för fantasy att det är en kamp mellan gott och ont. Dessvärre är det även i den här boken ofta väldigt seeeeegt. Saker upprepas: askan faller och ligger i allt tjockare lager, man strider med kolos massor med gånger, otaliga jordbävningar, konstant svälthot och, allra tråkigast att läsa om, huvudpersonernas självtvivel.

Dessutom så återkommer förklaringar och filosofiska diskussioner till leda - allt ska grubblas på, sida upp och sida ner. Religioners vara eller icke-vara, deras tillblivelse och nyttan av att tro eller inte tro. Hur alla dessa varelser The Lord Rules skapade fungerar med spikar av olika metall och med olika placeringar. Magin bakom allomancy och andra magiska system och vad de olika metallerna gör och hur man lagrar sin kraft för att använda den senare. Men! Jag har svårt för filosofiska diskussioner över huvud taget, så jag kan tänka mig att det finns andra som gillar dessa ändlösa utläggningar bättre.

Huvudpersonerna tillhör de karaktärer i serien som jag numera tycker minst om i böckerna, men det som trots allt får mig att fortsätta är en del av de mindre karaktärerna. Jag tycker riktigt mycket om sarkastiske Breeze, Spook med sitt nya självförtroende, TenSoon som vill rädda världen till varje pris och Ham och Clubs som är stöttepelarna för de andra. Hade gärna sett mer av dem, mindre upprepningar och diskussioner och en kortare bok med ett annat, mindre högtravande slut. Inte så mycket att önska sig, eller hur?

The Isle of the Lost: Melissa de la Cruz

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

The Isle of the Lost är den första delen i serien The Descendants och handlar om barnen till Disneys skurkar. Jag kommer spoila en hel del här, men kortversionen är att jag tyckte boken var riktigt usel.

Alla elaka skurkar har blivit inspärrade på en liten ö utan magi tillsammans med sina barn och där lever de på möglig mat, surt vin och dåligt kaffe. Deras barn (alla döpta till något som liknar föräldrarnas namn, t.ex. Evie, dotter till the Evil Queen och Jay, son till Jafar, så att det är lätt att hålla reda på vem som är vem...) försöker alla leva upp till föräldrarnas rykte genom att vara så elaka som möjligt. Dessvärre är det inga mästerskurkar vi pratar om, här består förbrytelserna av att stjäla en kopp kaffe och komma för sent till skolan *gasp*! Skolan, med mörka källarkorridorer, gör sitt bästa för att hjälpa till, med lektioner som ondskefullt geni och selfiekurser. Det blir alltså så parodiskt att det bara faller platt för mig, lite "Hur ska jag göra så att läsarna förstå att de är onda? Oh, spindelväv på väggarna, det blir läskigt, och han kan vara ficktjuv, muahaha..." Och resultatet blir tyvärr varken särskilt ondskefullt eller läskigt, utan bara b.

Nåja, Mal (dotter till Maleficent) har haft en dödsfiende i tio år nu, Evie som inte bjöd henne på sitt femårskalas, och nu när Evie inte ska hemskolas längre så är det dags att utkräva hämnd. Det går inget vidare i början, planerna faller ganska platt, men så får hon reda på att det finns en sten på ön som kan få magin att vakna. Enda problemet är att den som rör stenen kommer att sova i tusen år. Om hon bara kunde få Evie att vara den som tar den. Det blir en mödosam resa för fyra olyckliga och kärlekstörstande ungdomar i behov av bekräftelse och alla tvingas de samarbeta, möta sina demoner och växa lite som människor för att få tag på stenen *urk*.

På fastlandet bor de goda karaktärerna med sina extremt välartade och ibland ganska enfaldiga barn. Fast vissa bekymmer finns även där. De som inte är kungar och drottningar (som tjänarna, dvärgarna etc.) vill ha bättre arbetsvillkor. Jag vet inte, idén om barnen till skurkar och tjänare som vill gå i strejk låter kul på pappret, men utförandet gör att det bara blir väldigt mycket för mycket. Eller så kanske är jag bara alldeles för gammal...

Kraften: Siri Pettersen

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Kraften är den tredje och sista delen i Pettersens fantasyserie om Hirka och Rime. Hirka färdas nu till en tredje värld, Dreysil, landet som hennes biologiske far härstammar ifrån. Inte heller här känner hon sig hemma, det är ett kallt och ogästvänligt land, med en mestadels ogästvänlig befolkning som föraktar svaghet. Hirka ses med misstänksamhet och befolkningen är helt inställd på krig mot Ymslandet där hon vuxit upp. Under tiden "härdar" man Hirka och planerar hennes äktenskap med en son ur en av de ledande släkterna. I Ymslandet väntar Rime, som med en korpnäbb i halsen är i hennes fars våld.

Tankar: Den här serien har ett magnifikt världsbygge i både Ymslandet och Dreysil, och jag gillar också den ganska hopplösa skildringen av människornas döende värld. Hirka och Rime är karaktärer jag gillar och bifigurerna är väl tecknade, särskilt tycker jag om Eirik, ledaren i Korphem.

Kraften är en bra bok, men den fångar mig inte lika totalt som Odinsbarn och Röta och jag har svårt att sätta fingret på varför. Till viss del tror jag att det är att det blev ett så långt uppehåll innan trean kom ut, men lite också att jag vill ha mer av Rime, fast utan alla dessa trista rådsbestyr, och att hela Hirkas plan blev så väldigt lång och komplicerad.

Windhaven: George R.R. Martin & Lisa Tuttle

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Windhaven utspelar sig på en ganska karg och väldigt blåsig planet dit en koloni människor kom för längesen. Befolkningen lever utspridd på öar och mellan öarna finns hav med vidunder som gör varje båtresa farlig, så det främsta medlet för kommunikation är genom luften. Man har använt material från rymdskeppet som förde dem dit för att tillverka vingar (tänk flyga drake eller skärmflyg) som skickliga flygare manövrerar mellan öarna samtidigt som de tar med sig meddelanden. Flygarna har fått en status som påminner om rockstjärnor.

Vi får följa Maris från det att hon som ung faderslös fiskarunge stod och tittade beundrande upp på flygarna till dess att hennes liv tar slut. På vägen däremellan förändrar hon hela samhället i sin kamp för att få flyga, något som genom tradition varit förbehållet ättlingarna till de första flygarna. Det hela skapar mer långtgående effekter än vad hon någonsin kunnat föreställa sig, när den gamla aristokratin (flygarna) får motstånd från de nya som inte alla har samma syn på traditioner och moral.

Tankar: Boken består av tre noveller/kortromaner (Storms, One-Wing och Fallen) som gör varsitt nedslag i Maris liv. Min favorit var One-Wing där man fick se hur besluten i första delen börjat förändra samhället. Maris är en mycket beslutsam och stridbar person, men fokuset ligger mer på vilka följder hennes handlingar får än henne som person.

En helt okej bok, tyckte den var lite svajig med vissa riktigt bra bitar och andra lite mindre.

The Ice Dragon: George R. R. Martin

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

The Ice Dragon handlar om Adara som föddes under den kallaste natten i mannaminne, hennes mamma dog under födseln och Adara själv blev annorlunda än andra barn. Hon visar sällan känslor, vilket gör det svårt för hennes familj att tycka om henne, och hon är alltid blek och kall även om hon aldrig fryser. Vintrarna är den årstid hon trivs bäst, medan de andra är inne i värmen bygger hon isslott, leker med isödlorna och träffar en gigantisk isdrake som hon får rida på.

Vid gränsen utkämpas ett långvarigt krig och när armén pressas tillbaka uppmanas alla att evakuera söderut vilket Adara absolut inte vill, ska hon få fortsätta att träffa isdraken behöver vintrarna vara kalla.

Tankar: Har lite blandade känslor efter att ha läst den här. Språket och bilderna är båda mycket vackra:

And when the ice dragon opened its great mouth, and exhaled, it was not fire that came streaming out, the burning sulfurous stink of lesser dragons. The ice dragon breathed cold. Ice formed when it breathed. Warmth fled. Fires guttered and went out, shriven by the chill. Trees froze through to their slow secret souls, and their limbs turned brittle and cracked from their own weight. Animals turned blue and whimpered and died, their eyes bulging and their skin covered over with frost.

The ice dragon breathed death into the world; death and quiet and cold.

Men jag förblir lätt distanserad till både Adara och hennes familj. Jag kan förstå sjuåriga Adaras önskan att stanna kvar på bondgården eftersom en flytt skulle innebära att hon förlorade sin enda älskade vän, men jag har mycket svårare att känna sympati för pappan som riskerar hela sin familj för att han inte vill lämna familjegravarna där de redan döda ligger.

*Spoiler på slutet kommer här:* Slutet ger mig blandade känslor. Adara väljer till slut sin familj, isdraken offrar sig för henne, och när boken slutar är Adara som alla andra, vilket kanske är ett lyckligt slut, man tinar när man ger och får kärlek? Eller så säger det att man behöver vara som alla andra för att bli älskad? Att isdraken offrar sig och dör känns tragiskt, men värre är hur familjen bara stiger över en mystisk isfläck morgonen efter och går vidare med sina liv - hade velat ha lite mer saknad och sorg efter den magnifika varelsen.

Den här säljs som en bok för 6-9-åringar och det känns väl ungt, det är t.ex. inte en bok som jag skulle välja som högläsning förrän tidigast i trean och kanske inte ens då. Men den håller å andra sidan långt över nioårsgränsen, det känns inte som en ren barnbok trots huvudpersonens unga ålder.


Såg att den fanns som e-bok på bokus för 19 kr :)

The Well of Ascension: Brandon Sanderson

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
finns snart på svenska

The Well of Ascension är den andra delen i Mistborntrilogin och jag är rädd att jag spoilar en del från första delen, så läs vidare på egen risk...

Handling: Efter att både The Lord Ruler och motståndshjälten Kelsier dog i slutet av förra boken är ingenting sig längre likt. Elend väljs till ny kung, Vin arbetar oavbrutet med att hålla honom säker från lönnmördare, huvudstaden är belägrad av hela tre arméer som den något naive nye ledaren försöker spela ut mot varandra och de misstänker att det finns en bedragare i den allra innersta kretsen och ingen vet längre vem man kan lite på.

Men värre är att naturen verkar göra uppror. Dimman beter sig inte längre som den brukar och den dröjer sig kvar allt längre, folk dör i mystiska omständigheter, askan som faller ökar i intensitet och hela tiden kan Vin höra avlägsna trumslag som kallar på henne. Efter ett tag verkar det som att den belägrade stadens enda chans är att hitta den mytomspunna Well of Ascension där allt började.

Tankar: Läser man bara beskrivningen ovan så ser ju boken väldigt händelserik ut, men förutom de sista hundra sidorna så är det mestadels väldigt segt, till och med när de slåss känns det som att berättelsen rör sig i snigelfart. Den dimfödda (hon kan använda metaller för att få krafter utöver de vanliga) Vins strider beskrivs i plågsamt detaljrikedom - vilken metall hon använder, vad den kan göra, att hon skjuter, eller drar eller flammar eller bränner den sakta och vilka föremål i omgivningen hon drar nytta av... Och inte i en strid. I alla. Och de är många!

Lika detaljrikt skrivna är dialogerna (jisses, kom till poängen någon gång då vill jag skrika allt som oftast åt karaktärerna!), myterna och magin, kläderna, maten samt Elends och Vins alldeles för tafatta kärlekshistoria. Det är teen angst på hög nivå: jag är inte värd honom/henne för jag är inte aristokrat/dimfödd, vad tycker han/hon egentligen om mig,han/hon föraktar mig nog och han/hon kommer ångra sig bittert om vi gifter oss. Också det här dras i vad som känns som en oändlig långbänk. Och trots alla ord så känns det fortfarande som att det är för stor andel av den innersta kretsen som jag inte får lära känna ordentligt.

Men på slutet lossnar det. Det händer helt plötsligt en massa och det kommer en twist som gör att jag trots allt tänker läsa sista delen även om det är under visst motstånd. Å andra sidan har jag sett många läsare ge den betyg fem av fem, så man kan ju helt klart tycka olika...

Smakebit: A Clash of Kings

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris 
och översatt till svenska

Söndag igen och dags att blogga, för tydligen får jag inte tummen ur övriga dagar... Trots färdigskrivna inlägg. Jisses. Men september ska bli en bra månad *håller tummar och tår*.

Idag kommer smakbiten från George R.R. Martins A Clash of Kings, andra delen i A Song of Ice and Fire (Game of Thrones). Jag läste den för flera år sen, men fick lite abstinens när senaste säsongen tog slut och gav mig på dem som ljudböcker. Lite glad att jag redan kan historien, tror att det kanske hade varit svårt att hålla reda på alla namn och platser annars, men så är jag ju bättre på att läsa än att lyssna också...

     Sansa closed the shutters and turned sharply away from the window. “You look very lovely today, my lady,” Ser Arys said.
     “Thank you, ser.” Knowing that Joffrey would require her to attend the tourney in his honor, Sansa had taken special care with her face and clothes. She wore a gown of pale purple silk and a moonstone hair net that had been a gift from Joffrey. The gown had long sleeves to hide the bruises on her arms. Those were Joffrey’s gifts as well. When they told him that Robb had been proclaimed King in the North, his rage had been a fearsome thing, and he had sent Ser Boros to beat her.
(Robb är bror till Sansa.)

Fler smakbitar finns hos Mari. Ha en trevlig dag :)

Mistborn: The Final Empire

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris,
finns också på svenska

The Final Empire är den första delen i serien Mistborn av Brandon Sanderson. I The Final Empire styr the Lord Ruler, enväldig diktator och gud. Adeln har det gott ställt medan majoritetsbefolkningen, skaa, är slavar.

I huvudstaden Luthadel lever tonåriga tjuven Vin och en dag söks hon upp av beryktade mästertjuven Kelsier och hans gäng. De har planer på en revolution där skaa äntligen ska ta makten. De har sett tecken på att Vin har den sällsynta förmågan att bränna metaller för att förstärka sina förmågor, att hon är en så kallad "mistborn", och vill ha med henne. Vin är mycket misstänksam, uppvuxen bland tjuvar som hon är och dessutom präglad av sin bror som inpräntat i henne att alla förr eller senare kommer att förråda henne. Planer sätts i rullning, men saker har en tendens att gå fel...

Tankar: Gillar världen som introduceras, ett askfyllt eländigt landskap där myten om blå himmel och gröna växter bara är en barnslig skröna. Vin och Kelsier är trevliga sammansatta karaktärer. Det finns några till i Kelsiers gäng som jag gillar, men de flesta förblir märkligt anonyma trots att boken lätt passar in i kategorin tegelsten. Jag gillar också hur de planerar att genomföra själva revolutionen, det är många delar och de flesta av dem känns riktigt smarta.

Däremot har jag svårare för hur allomancy, förmågan att förhöja sina sinnen med metaller, beskrivs. Det är smart konstruerat, men beskrivs med plågsam detaljrikedom. Om och om igen återkommer hur någon bränner tenn för att bli starkare eller knuffar på järn för att ta sig i endera riktningen. Det finns tio metaller som kan brännas eller flamma upp och flera av dem kan man knuffa eller dra i och att läsa flera stridsscener där man får läsa om varje steg i kombination med allomancyn är riktigt segt. Jag tror att Sanderson är lite för förtjust i sin egen uppfinning...

*Beauty: Sarah Pinborough*

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Beauty är den sista delen av Pinboroughs härliga sagobearbetningar Tales from the Kingdoms och den blev också min favorit i serien. Här går hon ett steg längre i att knyta ihop sagovärlden, det är inte längre "bara" en del karaktärer som oväntat kryper in i historier där de inte brukar vara, här lyckas hon med konststycket att binda ihop Törnrosa, Rödluvan, Rapunzel och Skönheten och odjuret till en enda berättelse. Jag bara smälter!

Fastän det här är sista delen av trilogin utspelas den först och man får äntligen reda på saker som bara antytts i tidigare (senare?) böcker. Karaktärerna är långt ifrån de klassiska sagorna och historierna själva är fyllda med oväntade situationer och vändningar. Jag har väldigt roligt när jag läser dem :) Får också lust att läsa om de första böckerna nu när jag vet vad som hänt en del av karaktärerna tidigare för att se hur det knyts ihop.

*månadsfavorit*