torsdag 13 oktober 2016

The Well of Ascension: Brandon Sanderson

The Well of Ascension (häftad)
Bild lånad från bokus,
finns också adlibris
finns snart svenska
The Well of Ascension är den andra delen i Mistborntrilogin och jag är rädd att jag spoilar en del från första delen, så läs vidare på egen risk...

Handling: Efter att både The Lord Ruler och motståndshjälten Kelsier dog i slutet av förra boken är ingenting sig längre likt. Elend väljs till ny kung, Vin arbetar oavbrutet med att hålla honom säker från lönnmördare, huvudstaden är belägrad av hela tre arméer som den något naive nye ledaren försöker spela ut mot varandra och de misstänker att det finns en bedragare i den allra innersta kretsen och ingen vet längre vem man kan lite på.

Men nästan värre är att naturen verkar göra uppror. Dimman beter sig inte längre som den brukar och dröjer sig kvar allt längre, folk dör av mystiska omständigheter, askan som faller ökar i intensitet och hela tiden kan Vin höra avlägsna trumslag som kallar på henne. Efter ett tag verkar det som att den belägrade stadens enda chans är att hitta den mytomspunna Well of Ascension där allt började.

Tankar: Läser man bara beskrivningen ovan så ser ju boken väldigt händelserik ut, men förutom de sista hundra sidorna så är det mestadels väldigt segt, till och med när de slåss känns det som att berättelsen rör sig i snigelfart. Den dimfödda (hon kan använda metaller för att få krafter utöver de vanliga) Vins strider beskrivs i plågsamt detaljrikedom - vilken metall hon använder, vad den kan göra, att hon skjuter, eller drar eller flammar eller bränner den sakta och vilka föremål i omgivningen hon drar nytta av... Och inte i en strid. I alla. Och de är många!

Lika detaljrikt skrivna är dialogerna (jisses, kom till poängen någon gång då vill jag skrika allt som oftast åt karaktärerna!), myterna och magin, kläderna, maten samt Elends och Vins alldeles för tafatta kärlekshistoria. Det är teen angst på hög nivå: jag är inte värd honom/henne för jag är inte aristokrat/dimfödd, vad tycker han/hon egentligen om mig,han/hon föraktar mig nog och han/hon kommer ångra sig bittert om vi gifter oss. Också det här dras i vad som känns som en oändlig långbänk. Och trots alla ord så känns det fortfarande som att det är för stor andel av den innersta kretsen som jag inte får lära känna ordentligt.

Men på slutet lossnar det. Det händer helt plötsligt en massa och det kommer en twist som gör att jag trots allt tänker läsa sista delen även om det är under visst motstånd. Å andra sidan har jag sett många läsare ge den betyg fem av fem, så man kan ju helt klart tycka olika...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)