Smakebit: En blå död

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris.

Håller på med de sista sidorna i Mikko Porvalis En blå död och jag är ganska glad för det. Har inte riktigt fastnat i boken så det har blivit många avbrott och många dagar på en 300 sidors bok. Den utspelar sig under tidig mellankrigstid i Viborg, Finland och man får följa den nybakade kommissarien Kähönen när han utreder spritsmuggling och mord. I utdraget har han och kollegan Eckert just hunnit upp en flyende man misstänkt för mord.

     Mannen hade inte hunnit långt från stranden när isen brast under honom. Nu låg han i en vak och försökte ta sig upp på iskanten. Jag var den siste att ta mig ner eftersom jag rev loss en ganska lång ruska från den frusna marken. Det låg grenar här och var sedan man röjt vid gränslinjen. Eckert stod redan ute på isen och förhörde Kostianen i lugna ordalag, medan denne förtvivlat kämpade i vaken.
     - Väl mött broder. Trevligt att träffas! Vi råkar ha en gemensam bekant, en viss Pönkkä.
     - Hjälp mig upp!
     - Det kanske vi gör, men först ska vi resonera. Minns du Aleksanteri Pönkkä? Mannen från Viborg? undrade Eckert.

Fler smakbitar finns hos Astrid Terese. Ha en trevlig söndag!

Vei: S Bergmark Elfgren & K Johnsson

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Vei är ett seriealbum av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson och handlar om Vei som fiskas upp ur havet av ett gäng vikingar som tänker sig erövra hennes hem, Jotunheim. De tvingar henne att avslöja vägen dit (hon är inte alltför motvillig), men de hinner knappt krascha mot klipporna förrän de stöter på gudarna som bestämmer där. Där lämnar vi vikingarna och koncentrerar oss istället på Vei som finner sin by övergiven och sedan hamnar i gudarnas berg mitt i kampen mellan asar och jättar.

Det här är en rent ljuvlig bok! Jag gillar hur historien drar en del från de nordiska asagårdsmyterna, men ändå känns berättelsen helt ny, det är en vinkling av hur jättarna är kloka och empatiska medans asagudarna kör med fulspel och inte bryr sig om de som tror på dem. Vei är en hjältinna som tilltalar mig - självsäker, kaxig och omtänksam och jag gillar även hennes gud Veidar. Karaktärerna överlag är riktigt bra skildrade, med en intrigerande androgyn Loke i topp. Den enda jag hade problem med var Söl, en märkligt barnslig jätteprinsessa med tanke på att de är odödliga.

Bilderna är suveränt vackra och gör miljön storslagen, min favoritbild kommer nedan. Tror det hade varit svårt att ge den bilden enbart genom text (fast det kan ju vara min bristande skrivförmåga som talar). Storleksskillnaden mellan olika karaktärer hjälper också till att göra det hela till en visuell fest. Jotun är smidiga, vackra varelser långt ifrån de trögtänkta varelser som de brukar framstå som i traditionella asahistorier. Johnsson har även lyckats särskilja sina karaktärer, jag är aldrig osäker på vem det är jag ser vilket inte alltid är en självklarhet när man läser grafiska romaner. Jag blir slutligen oväntat förtjust i hur den inte helt mänskliga befolkningen i Jotunheim har fått getögon :)

Det finns alltid förlåtelse: Anne B. Ragde

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Det finns alltid förlåtelse är fortsättningen på Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar, något senfärdig sådär runt åtta år senare. Varning för spoilers från tidigare delar.

I boken har det gått omkring tre år sen senaste boken och mycket är sig likt. Begravningsentreprenören Margido lever fortfarande ett väldigt ordnat och ospontant liv, men sista tiden har han varit outsägligt trött. Torunn som skulle sälja lägenhet och sin del i veterinärskliniken i Oslo blev kvar där och känns ganska apatisk där hon harvar på med sin knöl till pojkvän. Erlend och Krumme är småbarnsföräldrar och har skaffat nya rutiner.

Tankar: Jag tyckte väldigt mycket om ursprungstrilogin, tror varenda person i den (möjligtvis förutom Torunns farmor Anna) berörde mig djupt, men den här blev något av en besvikelse. Om min smak har ändrats eller om boken faktiskt är sämre vet jag inte. Det största problemet för mig är att jag inte dras till karaktärerna. Torunns håglösa liv och hennes anledning för att dröja kvar hos knölen inspirerar inte alls och när hon väl kommer ur hjulspåren så ser jag ändå väldigt få försonande drag hos henne. Hade jag träffat Erlend i verkliga livet tror jag att han hade gått mig på nerverna inom en halvtimme - han pratar konstant i avsnitten han är med och sällan om saker som är intressanta. Självupptagenheten blandas med omtänksamhet, men det är så väldigt mycket yta i det han gör och det tröttar ut mig. Margido är den jag tycker bäst om, blir nästan lite rörd när man får titta in i hans spartanska lägenhet, men även han retar jag mig periodvis på - har man råkat anställa någon som inte alls kan göra jobbet får man väl tjuren vid hornen och rätta till det.

Handlingen är inte heller något som fängslar, det lunkar liksom på och det är väldigt mycket prat, men inte så mycket som händer och detaljrikedomen stör mig. Jag känner inget behöv av att veta hur Erlend och Krumme och de två mammorna resonerar om barnens mat (så redigt, men busigt nog finns undantag), vilka sagor som läses eller varenda sak som Torunn köper i affären. Upplösningen (som bäddar för en fortsättning) var dessutom väntad sen ett par hundra sidor. Nja.

The Blackwell Pages: Armstrong & Marr

The Blackwell Pages är en trilogi som återupplivar gamla asamyter i ett samtida Usa. I den lilla staden Blackwell heter den ledande släkten Thorsen och där finns också en del drös med Brekkies - ättlingar till Loke. Det finns tecken på att ett nytt Ragnarök närmar sig och eftersom de gamla gudarna inte längre finns ska striden den här gången stå mellan deras ättlingar, vilket i familjen Thorsens fall betyder att trettonåringen Matt ska leda striden mot midgårdsormen. Han förstår inte riktigt själv varför just han blir utvald (det gör inte hans äldre bröder heller) och han förstår ännu mindre varför hans älskade morfar räknar med att Matt både kommer att förlora och dö på kuppen.

Bedrövad och chockad beger han sig av från staden tillsammans med ett par av Lokes ättlingar för att försöka leta reda på både mjölner och anförvanter och det blir en händelserik historia där man möter efterföljarna till Oden, Frej och Freja, Balder och Hel. Där finns vänner i form av valkyrior och bärsärkar och värre typer som troll, rimjättar och vänner som förråder en.

Tankar: Tyckte om den här serien, vacklar mellan en trea och en svag fyra i betyg - hade jag varit i mellanstadieåldern, det vill säga tillhört den tilltänkta läsarkretsen, hade det blivit högre. Serien påminner lite om Rick Riordans böcker om Percy Jackson, men jag föredrar den stillsammare humorn i The Blackwell Pages - den är inte lika ihärdig och over the top som Riordan lätt blir. Får också uppfattningen att karaktärerna här är några snäpp intelligentare vilket är skönt.

Karaktärerna är trevliga och känns överlag som trovärdiga ungdomar. De har vacklande självförtroende, det finns fnurror i vänskapsbanden, sakerna de är med om sätter sina spår genom de tre böckerna och det är befriande fritt från stor kärleksdramatik. Tempot är bitvis högt och det mesta som händer är en bearbetning av de gamla myterna (även om ungdomarna är fast beslutna att ändra på slutet) och det är välutforskat, känns som att jag får reda på en hel del nytt. Monstren som dyker upp är spektakulära, men ännu mer gillar jag det svekfulla - att man inte alltid vet vem man kan lita på. Det är dock ganska förutsägbart och blir därmed sällan spännande på riktigt.

Bilder lånade från bokus, finns naturligtvis också på adlibris.