torsdag 23 mars 2017

Little Beach Street Bakery: Jenny Colgan

 (häftad)
Bild lånad från bokus,
finns också adlibris
och översatt till svenska.
Little Beach Street Bakery handlar om Polly och startar med att hennes och sambons firma går i konkurs. Medan han flyttar hem till mamma söker sig Polly till ett litet öde fiskesamhälle. Polly är extremt noga med sitt bröd och när brödet på det lokala bageriet visar sig vara av färdigköpt, undermålig kvalité börjar hon baka sitt eget och snart sprider sig ryktet om hennes goda bröd över ön och leder till byteshandel av nästan allt hon kan tänkas behöva och så småningom till ett lyft för hela ön... Medan Polly bakar och slickar sina sår får två karlar upp ögonen för henne och en skadad lunnefågel flyttar in.

Tankar: Feel-good uti fingerspetsarna med många feel-goodingredienser - extremt förutsägbart, vacker natur, någon som upptäcker vad den egentligen vill med livet, kärleksintresse med tillräckligt med pengar för att man ska kunna göra vad man vill med livet, en hjältinna som faktiskt nästan ser bättre ut när hon inte hunnit sminka sig utan bara samlat håret i en tofs och happy ever afters for all. Det finns visserligen ett dödsfall också, och det råkar vara en av mina favoritkaraktärer (trots vad man får reda om hen), men det är inget som får mig att känna på djupet.

Boken är också ett högklassiskt exempel på matporr, framför allt bröd och honung. Polly lever för sitt bröd, alla andra förförs av det och det luktas, smakas, bryts, kläms, knådas och får sällskap med nötter, olja och gyllene, ringlande honung. Som läsare blir man minst sagt sugen, tur att det medföljer recept i slutet av boken.

Det fanns saker jag irriterade mig på, som att Polly, 30 plus, åtminstone två gånger höll för ögonen när något blev "hemskt" - som att en yrkesfiskare rensade ut en fisk... Att en av friarna verkade vara minst lika surmulen och villig att missuppfatta saker som exet kändes inte heller vidare bra och jag gillade inte den otroligt rike Reuben som går till sådana excesser att det inte känns trovärdigt alls. Men vad vet jag, rör mig ju inte i de kretsarna. Kan förstå att andra gillar den här, den har sina poänger, men den passar inte riktigt mig - det blev alldeles för mycket av det goda. Det här var min andra Colgan, skulle inte tro att det blir någon mer.

onsdag 22 mars 2017

Maus I & II: Art Spiegelman

 (häftad)
Bild lånad från bokus,
finns också adlibris
Maus I & II är ett samlingsalbum med Spiegelmans två serieromaner om dels hans pappa Vladeks upplevelser under andra världskriget, dels hur hur pappans liv och deras gemensamma relation ser ut idag - ansträngd är bara förnamnet.

Det känns som en väldigt heltäckande skildring av livet för polska judar strax före och genom andra världskriget. Man får se hur villkoren stegvis försämrades för judarna och hur Vladek och hans bekanta gör sitt bästa för att hålla sig ifrån koncentrationslägrena - köpslående verkar ha varit en del av hans själ. Man lider när de om och om igen söker hjälp och ibland får den, men lika ofta träffar på någon som inte alls har något emot de nya rasreglerna (eller bara är för rädda för att stå emot). I andra boken klarade de inte att hålla sig undan längre och det är mycket om livet inne i Auschwitz och det är både fruktansvärt och intressant.

Lika intressant är det att läsa om den nutida Vladek. Det är inget smickrande porträtt, utan en frustrerad bild av en grälsjuk, snål (av typen lämna tillbaka öppnade flingpaket till affären eftersom man inte tänker äta upp allt), rasistisk och envis gammal gubbe som trots allt ändå är en ens pappa. Art känner ett ansvar för honom, men klarar inte mer än några timmar i hans sällskap...

Gillade mycket!

tisdag 21 mars 2017

Kvinnor och äppelträd: Moa Martinsson

 (kartonnage)
Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
Kvinnor och äppelträd var inledningsvis en något förvirrande läsning. Den börjar i mitten av 1800-talet med berättelsen om mor Sofi och behandlar lite snabbt hennes äktenskap med en vanför bonde på en relativt stor gård och hennes femton barn och veckovisa bad med Fredrika.

Tjugofem sidor in så flyttas historien - både i tid (till tidigt 1900-tal) och rum (till stadens gränder) och vi får då följa 7-åriga Sally vars familj vräkts och som nu söker sig ut mot landet. När flyttlasset väl går efter ytterligare tjugofem sidor så flyttas fokuset igen. Samma tid och plats, men till en ny liten flicka, Ellen, som utackorderats av sin mamma. Ellen får man tack och lov stanna kvar hos medan hon växer upp på en ölstuga och senare tar plats i ett kök som serverar rallare mitt ute i skogen. Därifrån knyts sedan Ellen och Sally samman och man får följa deras liv bland de fattigaste bönderna långt ifrån stan, en fattigdom som förvärras när första världskriget blommar ut, med barnafödslar, drunkna män och bybornas skvaller.

Tankar: Tyckte ganska bra om boken när jag väl kommit in i den (eller rättare sagt så tyckte jag om den från början, men blev jättefrustrerad när man lämnade mor Sofi och alla hennes barn. Det tog ett tag innan Sally och sen Ellen klarade av att ersätta henne). Fördelen med att släppa Sofi och alla hennes barn är väl att man får en större bild, över längre tid, över hur livet i Sverige förändrades efter sekelskiftet. Det var lätt att tycka om kvinnorna i boken, de flesta män däremot...

måndag 20 mars 2017

Precious: Sapphire

 (pocket)
Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Romanen är Precious berättelse om sitt liv. När hon är sexton blir hon gravid av sin pappa för andra gången och stängs av från skolan. En alternativ skola tar emot henne och där får hon för första gången adekvat hjälp med att lära sig läsa och skriva och boken är ett resultat av hennes nyfunna kunskaper. De många språkliga felen bidrar till äkthetskänslan.

Precious har levt hela sitt liv i Harlem och ju mer man läser desto fler lager får hennes elände. Pappans övergrepp beskrivs med otäck detaljrikedom, men lika vidrigt är hur mamman agerar. Övergreppen påverkar i sin tur Precious skolgång och det är bitvis plågsamt att läsa. Men Precious är trots sin eländiga start långt ifrån uträknad. Hon är fast besluten att ta sin examen och att vara en bra mamma och genom skolan vidgas hennes världsbild långsamt och självacceptansen ökar samtidigt som dagdrömmarna om att vara vit och älskad blir färre. Stark bok, tyckte om den.

söndag 19 mars 2017

Smakebit: A Fistful of Collars

 (häftad)
Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
Blev en sen start idag, satt och tittade på Slumdog Millionaire på tv igår, hade jag vetat innan att den slutade halv 4 kanske jag inte hade gjort det... Men nu är det i alla fall dags för en smakebit innan jag tar en snabbtur till stan och två eller tre affärer (blir sällan mer, shopping är inte en favorit).

Dagens smakbit kommer från Spencer Quinns A Fistful of Collars som är den femte boken i hans Chet and Bernie-deckare, som alla berättas av hunden Chet - ena halvan av Little Detective Agency. Själva fallet har inte startat ännu, allt håller fortfarande å att byggas upp, så jag tar en av Chets små inre dialoger istället.

     "Thad Perry," Bernie said. "I've already changed my mind about him three times. Maybe that's why he's an actor. What's that word? Sort of means changeable."
     I waited to hear.
     "It's on the tip of my tongue," Bernie said.
     I gazed at him closely. At first his mouth was closed, then it opened slightly, and I saw the tip of his tongue. A beautifully shaped tongue tip, nice and pink, but there was absolutely nothing on it.
     "Suzie'll know," he said.
     Whoa. Suzie would know what was on the tip of his tongue when she wasn't even here?

Fler smakbitar finns hos Mari. Ha en trevlig söndag!

lördag 18 mars 2017

Tell the Truth, Shame the Devil: Melina Marchetta

 (inbunden)
Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
Tell the Truth, Shame the Devil handlar om ett bombdåd i Paris, där en brittisk buss med ungdomar exploderat. Några har dött, andra är skadade och två är försvunna, en av dem Violetta vars farfar och mamma fälldes för terroristbrott för 13 år sedan.

Bish kör raka vägen dit eftersom hans dotter är på en bussresa just där. Bish har fullt av egna problem, till dem hör alkohol, skuldkänslor efter sonens död och att ha blivit avstängd från sin tjänst som polis. Han värvas av underrättelsetjänsten att hålla koll på utredningen och börjar undersöka.

Tankar: Sträckläsning, något som underlättades av korta kapitel - ingen fara att bara läsa ett till... Det finns en pletora av människor man får följa: Bish och hans utökade familj, Violetta och hennes släktingar, några av ungdomarna från bussen samt ett par vänner från längesen, men jag känner aldrig att det blir jobbigt att hålla reda på dem, däremot att vissa är intressantare än andra. Karaktärerna är dock överlag vältecknade med övertygande bakgrundshistorier och eftersom många av dem har arabiskt påbrå blir rasism i mer eller mindre uttalad form en av beståndsdelarna i boken.

Fallet utreds både bakåt i tiden och i sidled och allt är inte vad det verkar vara, och även om vissa av slutsatserna är ganska väntade när de väl skrivs ut överraskar andra desto mer. Länge hade jag betyget 4+ i huvudet när jag läste, mycket beroende på läsflyt och behovet av att få läsa vidare, men i slutändan blev det en fyra för *spoiler* det var för mycket av lyckligt slut für alle. Att det ordnar sig för huvudkaraktären är väl nästan alltid trevligt, men när det ordnar sig in i minsta bikaraktär så blir det väl mycket för mig och trovärdigheten faller lite.

fredag 17 mars 2017

Helg - Irland, stereotyper, omslag, fattiga och rika

Ny helg och jag samlar ihop fyra utmaningar till ett inlägg igen.

Bästa: irländska:
Lyran efterfrågar bästa irländska romanen med anledning av St Patrick's Days. Den absolut bästa är det antagligen inte, men jag har tyckt väldigt mycket om Marian Keyes En oväntad semester alla gånger (runt tre) som jag läst den. Vet inte om det beror på att det var min första Keyes eller om hon bara passade mig bättre förut, men efter ytterligare ett par bra böcker om familjen Welsh så tyckte jag hon blev allt ointressantare och nu plockar jag inte upp henne längre.

Bubblare får bli en film - The Magdalene Sisters om unga tjejer som på grund av "omoraliskt uppförande" (och till det kan nästan vad som helst räknas, det beror på din familj) spärras in på kloster som oavlönad tvätteriarbetskraft. Anrättningar som förekom in på 90-talet.


Olikhetsutmaningen: fattig och rik
Jag gillar hur Charlaine Harris låter Sookie bekymra sig över ekonomin och hur hon inte har råd att missa en dags arbete eller ligga kvar på sjukhuset när hon blivit skadad och hur det är en smärre katastrof att vinterkappan förstörs. Det är något som känns väldigt äkta i den annars lite glättiga vampyrserien.

Ordet rik i litteratur får mig att tänka på feel-good och chic lit á la Sonjas sista vilja, men eftersom jag hade väldigt svårt för den så svänger vi åt ett annat håll - Stieg Larssons hjältinna Lisbet Salander svindlar till sig ett stort antal miljoner och köper sig sedan den flådigaste våningen man kan tänka sig (mest för att mäklaren var ett drygt as) och möblerar sedan ett par av rummen med IKEAs finest medan resten av våningen är lika ödslig som hennes själ.


Bokbloggsjerka: stereotyper
Annika undrar hur vi ser på stereotyper i litteratur och första reaktionen var att det är något som bör undvikas, men efter att ha funderat lite mer tror jag att det mest beror på hur det är skrivet. Jag har inget emot bittra poliser på väg mot pension, öververbala tonåringar eller tonårig revolutionär tjej om det bara skrivs så jag tror på det, men när det bara finns grunddragen av en stereotyp och ingen fördjupning så är det ju värre...


Helgfråga: Omslagets betydelse
Vad har omslaget för betydelse när jag köper böcker undrar Mia. Nästan ingen alls svarar jag. När jag är på bokjakt (och inte har en särskild författare eller boktips att leta efter) så vänder jag på de flesta böcker och läser baksidestexten, verkar det intressant bläddrar jag lite i boken också. Verkar sedan innehåll och språk passa mig så köper jag oavsett hur den ser ut. Sen beror det naturligtvis lite på humör, är jag inte deckarsugen vänder jag kanske inte på de som ser deckaraktiga ut, samma för feel-good och chic lit - med tiden har man ju lärt sig hur olika genrer brukar tolkas.

Omslag jag gillar ska helst säga något om innehållet. Det behöver inte vara jättetydligt, men när jag tittar på omslaget efter läsningen så gillar jag när det känns som att det jag just läst passar med hur den ser ut. Favoriterna brukar vara de som inte är för plottriga. Extra plus är när det taktila sinnet får komma med, som i Meyers Heartless som är mattsvart med ett mönster i blank röd relief och där blomsterslingor, krona och svärd alla är beståndsdelar i texten.
 (e-bok)     (inbunden)    (häftad)
Tycker om detaljerna - fläkten i                                        Den här tyckte jag om,
P är t.ex. nödvändig för att en                                       ren, leker med en ikonisk
av personerna ska kunna andas.                                      utstyrsel och härlig titel.

torsdag 16 mars 2017

Enda vägen: Anna Jakobsson Lund

 (häftad)
Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
Enda vägen är tredje delen av Lunds dystopiska trilogi Systemet och det är både en bok jag längtat efter och som jag inte ville läsa alls - för efter den här kommer det inga fler böcker om Levi, Leymah och Ava.

Förräderiet i Aldrig ensamma har satt sina spår och Ava får ta över styret i den lilla motståndsgruppen. Det är ett stort ansvar och det är inte alla som håller med om att hon är det självklara valet. Levi kämpar fortfarande mot den självförklenande parasiten han drabbats av, men blir trots det en nyckelfigur när man försöker bredda lagren för en revolution och Leymah befinner sig stundtals i fritt fall. De har alla tre sina sinnesförmågor, men Leymah har numera svårt att hantera dem utan droger.

Jag skriver mycket om personerna och det är de som är bokens stora behållning för mig. Jag tycker så mycket om huvudkaraktärerna och bifigurerna är lika vältecknade liksom relationerna som utvecklas. De får också allt mer kropp när bakgrundshistorierna byggs ut. Mötet med Levis gamla barndomskompis var en av höjdpunkterna för mig, gav en förfärande bild av livet för "de vanliga människorna".

Också intressant är diskussionen om de olika sätten att göra uppror - ska man koncentrera sig på attentat, ska man försöka väcka liv i befolkningen eller ska man försöka ta kontrollen över systemet? Alla har sina för- och nackdelar. Är i alla fall mycket nöjd med hur man gjorde.

TL/DR? Spännande, med karaktärer man engagerar sig i och en mycket väluttänkt samhällsuppbyggnad. Läs!

onsdag 15 mars 2017

Betrayals: Kelley Armstrong

 (e-bok)
Bild lånad från bokus,
finns även adlibris
Betrayals är den fjärde delen av Armstrongs Cainsville-serie och kärlekstriangeln som irriterade mig allt mer i del tre är tillbaka med full kraft. Men den här gången irriterar den mig inte, nu var den väntad och den långa tråden med Olivias seriemördande föräldrar känns ändå som att den är mer eller mindre klar så det finns plats för den något haltande kärleken och för en ny tråd med unga flickor som hittats mördade.

Olivia dras alltså mellan två män - Ricky som är en ung charmig biker (á la Bandidos) och den socialt oförmögne stjärnadvokaten Gabriel. Det som gör det här till något nytt och ganska förvirrande är dock att de alla tre är en slags reinkarnationer av tre personer med älvanknytning och att just den här kärlekshistorien spelats ut många gånger förut. Valet som Oliva kommer behöva göra har stort inflytande på hur livet för Cwn Annwn och Tylwyth Teg (två olika älvfraktioner) kommer bli - ett val på liv och död och inget hon egentligen vill behöva ta ställning till. Till det kommer då flickmorden, något som man försöker anklaga Ricky för.

Tankar: Jag vet att texten ovan är rörig, men jag kan tycka att även boken är det med flera trådar och mycket mytologi som bara förklaras en liten bit i taget, men trots det tycker jag om den! Det finns personer som är lätta att tycka om, det är humoristiskt och spännande om vartannat och jag bryr mig om hur det går för personerna. Att jag sen fortfarande inte har en helt tydlig bild av vad konsekvenserna blir av det ena eller andra valet spelar mindre roll, liksom att mycket som har med älvmytologin fortfarande känns ganska luddigt. Gillar dock hur lamiae (ännu en älvklan) och deras förändrade status genom tiderna förklaras. Ser fram emot nästa, tillika sista, delen i serien :)

tisdag 14 mars 2017

Binas historia: Maja Lunde

 (inbunden)
Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
Binas historia är en en bok som tråcklar ihop tre olika familjer, i tre olika tidsåldrar och på tre olika platser i en säregen blandning av genrer - historisk, nutida och dystopi, bina är dock alltid närvarande.

William lever i England 1852 och har vad jag skulle kalla en utmattningsdepression, även om den mer verkar bero på förlorad passion och tron på meningen med livet än egentlig utmattning. Han har en stor familj som får det allt värre medan de väntar på att han ska ta över rodret igen. Och till slut händer det - han hittar en ny passion, ett sätt att imponera på sonen och att sprida familjenamnet för världen: han ska revolutionera konsten att bygga bikupor.

George träffar vi 2007 i Usa där han har problem med att förstå sin collegestuderande son, liksom sonen honom, och ingenting blir bättre när hans kupor drabbas av den plötsliga, oförklarliga bidöden just som George umgås med planer på att expandera för att ge sonen en bättre utgångspunkt.

Tao i sin tur finns i Kina året 2098. När nu inga bin finns kvar och människorna är långt färre än vad de en gång var så arbetar hon som (ofrivillig) pollinerare och är fast besluten att hennes lille tre-årige son ska få ut mer av livet. Det gör deras enda timme av kvällssamvaro till något ganska desperat och plågsamt.

Tankar: En speciell bok som sagt med alla sina trådar, tider och personer och en av få böcker som jag tycker riktigt bra om trots att jag inte gillar personerna i. Jag blir irriterad på William och hans ynkliga blåögdhet, jag stör mig på Tao som inte kan se att hon som tre-åring är något vitt skilt från sonen i samma ålder. George har jag inte svårt för på samma sätt och jag lider med honom, både när han blir en allt mer desperat biodlare och när han försöker närma sig sonen lite för sent och alldeles för klumpigt, men jag kan inte påstå att jag tycker om honom.

Handlingen är långsam, saker får ta sin tid att byggas upp, och försöket att få in lite mer aktion med Taos desperata resa (vet att det här inte betyder något om man inte läst boken, men försöker att inte spoila), är väl inte helt lyckat tycker jag, även om det var intressant att få se mer om hur Kina (och övriga världen förstår man) utvecklats. Det som gör den så fängslande för mig är att utvecklingen inte alls känns långsökt, plötslig bidöd är redan en realitet och konsekvenserna kan mycket väl bli oöverstigliga.

Om jag hade fått önska en förändring av boken så hade det varit att ta bort Williams tråd helt. Dels är han den jag irriterar mig mest på, han känns för självömkande och han vinner dessutom inte på att inte alls se sina barn för vilka de är, men framför allt så känns hans bikupeutveckling inte nödvändig för resten av historien, den blir bara längre. Kan också tycka att sättet att binda ihop de tre trådarna på slutet kändes ganska sökt och inte alls nödvändigt. Men en väldigt läsvärd bok trots det :)

måndag 13 mars 2017

Tematrio: våta titlar

En ny tematrio från Lyran med uppdraget att skriva om tre böcker som alla har ord som anknyter till hav eller annat vatten i sina titlar. Jag valde tre böcker jag tyckte om :)

The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman handlar om en medelålders man som besöker platsen där han växte upp och medan han sittar vid pölen/havet vid huset där hans vän fanns tänker han tillbaka på sin barndom. Det var en barndom där ett monster tog plats i hans familj... Den här finns översatt.

A Superior Death av Nevada Barr utspelar sig i nationalparken Lake Superior där Anna arbetar som ranger. Det är blött, dimmigt och eländigt (Anna längtar tillbaka till ökenlandskapet på sin tidigare arbetsplats), men egentligen tror jag att det är ungefär som en svensk sommar... Man hittar i alla fall en död kropp på ett av de gamla vraken i sjön, men till skillnad från de fem andra liken därnere så var han inte med när skeppet sjönk för många tiotals år sedan utan är nyligen ditplanterad. Finns en del klaustrofobiska dyksekvenser och människor som döljer mer än vad man tror, men också rykten om en kannibal som livar upp lite. Finns också översatt.

Rivers of London av Ben Aaronovitch är första delen om poliskonstapeln Peter Grant. När han vaktar en mordplats får han ett vittnesmål av någon som visar sig vara ett spöke. Det leder till att han omplaceras till polisens ytterst lilla avdelning för övernaturliga brott. Tycker den här börjar lite trevande, men serien växer och blir riktigt bra i senare böcker. Finns dessvärre inte översatt.

Tillägg: Visade sig att jag inte hade läst anvisningarna så noga, temat var visst saker från/i vattnet inte vatten i sig. Men det får vara som det är, tycker om titlarna ovan :)

The Nightingale: Kristin Hannah

 (inbunden)
Bild lånad från bokus,
finns även adlibris
och översatt till svenska
The Nightingale utspelar sig i Frankrike under andra världskriget och handlar om två systrar, upproriska Isabelle och den timida Vianne. Efter att modern dog när de var små skickade pappan iväg dem och Isabelle har aldrig slutat att försöka få hans godkännande (eller åtminstone hans uppmärksamhet) och har vid bokens början blivit relegerad från ytterligare en internatskola för att inte ha följt reglerna.

Vianne gifte sig tidigt med sin ungdomskärlek Antione och när han går med i den franska armén tappar hon fotfästet, lämnad ensam med dottern som hon är. Isabelle kommer för att bo med dem, men när en tysk officerare bestämmer sig för att flytta in i huset blir motsättningarna påtagliga. Isabelle är inte bättre på att följa regler bara för att hennes land är ockuperat, så medan Vianne försöker jämka och blidka söker sig Isabelle till motståndsrörelsen.

Tankar: Tyckte mycket om den här. Framför allt gillade jag hur vardagslivet beskrevs - långa köer efter ransonerad mat som inte räckte till, kläder och skor som blev allt mer slitna och som man inte kunde ersätta för det fanns inga att köpa, kravet på resehandlingar som inte alltid beviljades, hur lätt man kunde övertalas att förråda sina vänner, det allt hårdare klimatet för judar och ryktena som började spridas om vad som hände dem, väntan på att få höra från sina anhöriga, svält och kyla och tyskarna som med en sådan självklarhet tog det de ville ha. Allt värre ju längre kriget pågick.

Jag gillade även systrarnas relation och hur både de och den utvecklades. Det var mycket skuldkänslor och övergivenhet som satt sina spår. Isabelle och hennes ofta överilade handlingar gav mig emellanåt ångest under läsningen och det var skönt (läs: en lättnad) att kunna se hur hon förändrades, men kanske ännu mer Vianne som gick från ganska våpig till någon som gjorde vad hon måste för att kunna leva med sig själv. Lite väl melodramatiskt emellanåt, men det är inte alltid fel :)

söndag 12 mars 2017

Smakebit: Hunting Season

 (e-bok)
Bild lånad från bokus,
finns även adlibris
I gårdagens svar på Helgfrågan skrev jag om att jag längtade efter att få fortsätta med Nevada Barrs serie om rangern Anna Pigeon. Jag väntar inte längre... Dagens smakbit kommer från den tionde delen, Hunting Season, och i utdraget nedan har hon tillkallat sheriffen och rättsläkaren efter att en död man upptäckts på en av sevärdheterna i hennes park.

     "This way , gentlemen," she said and took them up the porch steps to Grandma Polly's room.
     Gil Franklin chuffed up the stairs with surprising speed. Either he had somewhere else to be or the thought of a dead body was a treat of the highest order. His leather-soled loafers clattered across the wood, drowning out the embarrassing click of Anna's heels.
     "Gil, hold up a minute," Sheriff Jones hollered as the coroner steamed through the door, thrusting his considerable self into the small crime scene. Gil Franklin didn't hear or chose to ignore the request. Anna suspected the latter.
     "Jesus, Mary 'n' Joseph," the sheriff muttered.

Fler smakbitar hittar man hos Mari. Ha en trevlig söndag!

lördag 11 mars 2017

Helg: modersmål, längtan, kvinnor, gammalt och nytt

När jag tittade runt igår upptäckte jag att helgutmaningarna har börjat blomstra för fullt nu när Annikas jerka är tillbaka och Mias och Lyrans respektive frågor har fått sällskap av en helt ny utmaning från Enligt O. Orkade inte skriva igår, men eftersom många av mina svar kommer att vara ganska korta kör jag dem på ett gemensamt inlägg:)

Vilken var den senaste boken som inte var skriven på ditt modersmål och tankar kring språket:
 Läste ut Odin's Ravens igår, andra boken i en barn och ungdomsserie skriven av Kelley Armstrong och Melissa Marr. Den handlar om asagudarnas ättlingar som är förutbestämda att utkämpa Ragnarök ännu en gång, förhoppningsvis (?) med ett annat resultat. Den är inte översatt till svenska, vilket är synd för jag har lärt mig mycket om mytologin och jag trodde ändå att jag var ganska påläst.

Läser gärna på engelska om det är originalspråket. Är uppväxt med det ständiga "Läser du nu igen?", "Gör du inget annat än att läsa?" och "Ska du inte göra något?" så det engelska läsandet startade som ett sätt att "inte bara" läsa, jag tränade ju faktiskt engelska också och det kändes lite bättre. Nuförtiden behöver jag ingen ursäkt, men jag gillar att träna min engelska och dessutom är det ganska många böcker jag läser som inte finns på svenska, blir ju så när man läser mycket av den mer läsvänliga sortens litteratur...


Vilken bok längtar du efter att läsa i vår:
Jag längtar efter att återuppta ett par serier som fått en mer eller mindre ofrivillig paus medan jag läst mig igenom kaoslistan och fått böcker jag köat efter på biblioteket på löpande band och som därmed fått förtur. Högst på listan ligger tionde delen om Anna Pigeon, Hunting Season av Nevada Barr och del fem om Chet and Bernie, A Fistfull of Collars av Spencer Quinn. 

Nyutgivningen har jag som vanligt ingen större koll på, och boken som jag längtat efter i nästan ett år, A Darkness Absolute, kom redan i februari och är läst.


Något nytt och något gammalt:
Finns ju hur mycket som helst, men jag väljer två jag nyligen läst för att underlätta urvalet. En gammal bok (1897) som är en slags science fiction: The Invisible Man av H.G. Wells håller riktigt bra. Har en riktigt otrevlig titelperson, men underhållande.

Som motvikt tar jag en relativt ny bok (2015) som handlar om något gammalt: The Nightingale av Kristin Hannah som handlar om två systrars liv i Frankrike under andra världskriget. Riktigt bra bok!


Tio kvinnor som skriver bra böcker om kvinnor:
Kelley Armstrongs böcker har alla starka kvinnor i huvudrollerna, t.ex. i urban fantasyserien Women of the Otherworld.
Jane Austens böcker har också intressanta kvinnoporträtt, alla är inte smickrande, men Lizzie i Stolthet och fördom är en favorit.
Nevada Barrs böcker om parkvakten Anna Pigeon ger oss en mycket mänsklig och introvert hjältinna med fel och brister - vad jag gillar henne!
Suzanne Collins Hungerspelsserie måste få vara med. En väldigt trasig flicka, Katniss, tvingas bli förgrundsgestalt för en revolution.
Sarah Dessen skriver väl egentligen om tonårstjejer, men eftersom de är kvinnor i vardande tycker jag att de platsar de med. Hittills har böckerna jag läst haft ytterst problemtyngda huvudkaraktärer. Dreamland är en av hennes bra böcker.
Susan Ees böcker om Penryn under en änglaapokalyps är ganska makabra, men inledningsvis är Penryn en stor favorit. Sen kärar hon dessvärre ner sig och blir något av en tonårskliché, men då finns både mamman och lillasystern där som nya favoriter.
Anna Larsson Laestadius böcker om verkliga och påhittade kvinnor i 1700-talets Stockholm är jätteintressanta, första heter Barnbruden.
Melina Marchetta har många kvinnliga karaktärer där jag kan leva mig in i precis hur de känner (ofta dåligt vilket inte jag gör, men Marchetta kan skriva). Saving Francesca är en av dem.
Liane Moriartys böcker har alla kvinnliga huvudkaraktärer och hon gör det till ett oväntat nöje att läsa om moderna förortsmammor. Big Little Lies är min favorit.
Marissa Meyers serie The Lunar Chronicles måste också få vara med. Sagoprinsessor får sina historier omgjorda och utspelade i framtiden och det är långt ifrån några väna prinsessor man får läsa om. Ruskigt bra och ofta roligt!


Svaren blev visst inte så korta som jag trodde, men behåller det som ett inlägg ändå.
Varför inte avsluta med en egentagen bild av två tjejer som går i lära till ett urmodigt yrke?

torsdag 9 mars 2017

You're Never Weird on the Internet (almost): Felicia Day

 (häftad)
Bild lånad från bokus,
finns också adlibris
You're Never Weird on the Internet (almost) valde jag enbart utifrån titeln :) Det visade sig att jag fick en ny bekantskap - skådespelerskan, spelaren och youtubern (med mer) Felicia Day, jag visste inte vem hon var förrän jag började lyssna.

Day berättar om sitt liv och det är väsensskilt från mitt i nästan allt. Hon hemskolades av en mamma som bland annat godkände tittning på tv-sänd sport som idrott, hon fick ett collegestipendium redan som 16-åring för sitt fiolspelande och läste dessutom in en matteexamen under tiden. Hennes egentliga vänner under uppväxten var dem hon hittade online på spelforum, hon skrev fan-fic om spelkaraktärer och under en period utvecklade hon ett ganska kraftigt spelberoende. Dessutom har hon arbetat för att slå sig in som skådespelerska och skapade till slut sin egen youtubeserie The Guild, startade upp ett företag och familj och gick till slut in i väggen.

Det mesta av det är inget jag har någon som helst erfarenhet av, men det är intressant att läsa om (lyssna på) ett liv som är så annorlunda. Day är också ofta ganska rolig och såklart finns gott om allmänmänskliga känslor också med.

onsdag 8 mars 2017

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med

 (inbunden)
Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med av Johanna Nilsson startar med att Emil och Karim (och ytterligare fem personer, men berättelsen är aldrig ur deras perspektiv) får ett mejl som bjuder in dem till en blogg. Bloggen skrivs av Ikaros och hen berättar om hur tröstlöst livet känns och om planerna på att ta livet av sig om hundra dagar.

Både Emil och Karim påverkas starkt. Emil är fast besluten på att ta reda på vem som döljer sig bakom signaturen Ikaros så att han kan rädda hens liv. Karim är lika fast besluten att ta reda på vem som är Ikaros, men han vill istället göra hen sällskap in i döden eftersom han aldrig läst något som beskriver hans egna känslor så exakt.

Tankar: Nja, inte en bok för mig. Jag gillade varken språket eller tyckte att händelseutvecklingen var trovärdig. Hela boken var väl mycket dramaqueen och tonårsangst med väldigt "fina", känslosamma blogginlägg, vilket jag cyniskt nog inte tyckte kändes äkta alls. Mot slutet gick boken över till att bli för preachy med karaktärer som får livsomvälvande insikter och de blir fast beslutna att ändra sina liv. Det är säkert så att händelser som dem i boken påverkar en, men för mycket av det uttrycktes för känslosamt för mig. Jag gillade i viss mån Emil litegrann, och ännu mer hans kompis Filippa, men jag tyckte ofta att deras dialoger (liksom övriga karaktärers) kändes ganska styltiga.

Jag hade också svårt för Ikaros planer. Att man tar livet av sig för att livet är för tungt att leva har jag all förståelse för, men upplägget med blogg och nedräkning kändes teatraliskt och grymt - både mot de som bjöds in till bloggen och henoms familj. Jag varken förstår syftet eller tror på nedräkningen, om det inte är typ för att vänta in någon nära anhörigs död eller födelsedag eller liknande, annars så tror jag att de som begår självmord gör det mer direkt. Att bara vänta på rätt datum - kanske ett rop på hjälp?

tisdag 7 mars 2017

15 frågor om vårvintern

Johanna har ordnat en enkät med frågor som alla på något sätt har med vårvintern att göra. Alltid kul med enkäter, men jag tyckte bitvis den var ganska svårsvarad, fanns flera alternativ där jag gillar bägge alternativen och flera andra där jag inte gillade något... Mina svar är fetmarkerade.

Semlor eller våfflor? Jag gillar bägge, men våfflor äter jag så sällan att det blir lite av högtidsstunder.

På spåret eller Sveriges mästerkock? Tittar inte på någon av dem numera, men var förr en trogen tittare av På spåret medan Sveriges mästerkock aldrig tilltalat mig alls.

Bokrea eller pocketkampanj? Lånar nästan alla mina böcker... men bokrean är lite mer spännande eftersom bokhandlarna kraftsamlar.

Längdskidor eller alpint? Utövar inte något av dem, men föredrar att titta på längdskidor.

Bokaktuella Camilla Läckberg (Häxan) eller Birgitta Ohlsson (Duktiga flickors revansch)? Har inte läst Läckberg på flera år och Duktiga flickors revansch lockar inte alls för tillfället.

Tulpaner eller snödroppar? Gillar bägge, blir lika glad av nyköpta tulpaner som att se de första snödropparna titta upp.

Vasaloppet eller Oscarsgalan? Tittar inte på någon av dem, men är alltid nyfiken på vem som fått sin Oscar (och vad de hade på sig).

Långkok eller hämtpizza? Båda kan vara riktigt goda, men med tanke på att jag nästan aldrig lagar mat och kan känna mig rätt nöjd när jag lagat till kokt korv med bröd så vinner hämtpizzan.

Klassiker eller nyutgivna böcker? Nyutgivet, finns ju en hel del jag längtar efter. Klassiker får jag däremot göra utmaningar av om de alls ska bli lästa vilket är lite synd, finns ju en del guldkorn.

Melodifestivalen eller P2-koncert? Ingetdera.

Pollenallergi eller blixthalka? Båda otrevliga, men hellre en dag här och där med halka än att behöva kämpa efter andan hela vårarna.

Böcker som utspelar sig i Paris eller London? London, kanske mest för att det finns fler brittiska än franska författare som jag gillar.

Ishockey eller bandy? Inte så stor chans att det blir något av dem, men möjligtvis ishockey.

Bokaktuelle Jo Nesbö (Törst) eller Johannes Anyuru (De kommer drunkna i sina mödrars tårar)? Tror inte att jag kommer att läsa någon av dem (men får se när recensionerna börjar dyka upp på bloggarna), men Anyuru känns troligare än del 11 i en deckarserie jag inte följer.

Blåmesar eller domherrar? Domherrar är ju jättefina, men det är flera år sedan jag såg någon, så hellre en fågel i handen...

Relaterad bild

måndag 6 mars 2017

On the Other Side: Carrie Hope Fletcher

 (inbunden)
Bild lånad från bokus,
finns också adlibris
On the Other Side inleds med att en ung Evie går nedför korridoren mot sin lägenhet. Det är bara några små problem - egentligen är hon gammal, hon flyttade från lägenheten för länge sen och dörren är dessutom låst. Det visar sig att är hon död och har hamnat i efterlivets väntrum. För att kunna öppna dörren behöver hennes hjärta lättas, vilket i Evies fall betyder att tre hemligheter behöver avslöjas för hennes efterlevande. Det hela leder till att man får lära känna Evie och höra om hennes enda år i frihet innan mamman tvingade henne att gifta sig med en lämplig man.

Tankar: En annorlunda bok. Lite magisk på klassiskt sagomaner och känslosam (grät lite grann). Jag tyckte om karaktärerna i, både Evie, Vincent och stackars James, men även de mindre karaktärerna vid sidan av. Gillade också hur man får reda på så mycket om dem bara genom att serveras små glimtar från spridda perioder.

Tycker om boken, den var mysig utan att vara menlös och språket var vackert och läsvänligt. Enda problemet jag har med den är att jag inte förstår när den är tänkt att utspelas. Idén med arrangerade äktenskap och vuxna barn som lyder sina föräldrar känns ganska långt bort från serietecknandet och tunnelbanor (båda fenomenen har väl i och för sig funnits länge).

söndag 5 mars 2017

Smakebit: Every Heart a Doorway

 (inbunden)
Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
Söndag och dags för en ganska lång smakbit från Seanan McGuires Every Heart a Doorway som handlar om en internatskola för de där barnen som öppnat magiska dörrar, fallit ner i kaninhål eller gått igenom en tavla till en annan värld, men som sen, oftast ofrivilligt, kommit tillbaka. I utdraget så är det Nancys andra dag på skolan och hon har just haft en orienterande lektion med terapeuten Lundy och det avslutas med att hon får ställa frågor:

     "Why are there so many more girls here than boys?"
     "Because 'boys will be boys' is a self-fulfilling prophecy," said Lundy. "They're too loud, on the whole, to be easily misplaced or overlooked; when they disappear from the home, parents send search parties to dredge them out of swamps and drag them away from frog ponds. It's not innate. It's learned. But it protects them from the doors, keeps them safe at home. Call it irony, if you like, but we spend so much time waiting for our boys to stray that they never have the opportunity. We notice the silence of men. We depend on the silence of women."
     "Oh," said Nancy. It made sence, in its terrible way. Most of the boys she'd known were noisy creatures, encouraged to be so by their parents and friends. Even when they were naturally quiet, they forced themselves to be loud, to avoid censure and mockery. How many of them could have slipped through an old wardrobe or into a rabbit's den and simply disappeared without sending up a thousand alarms? They would have been found and dragged back home before they reached the first enchanted mirror or climbed the first forbidden tower.

Fler smakbitar kan man läsa hos Mari. Jag ska fortsätta läsa lite på bussen, tänkte ta mig till stadsbiblioteket idag. Hoppas att ni också får en trevlig söndag :)

lördag 4 mars 2017

Stalking Jack the Ripper: Kerri Maniscalco

 (inbunden)
Bild lånad från bokus,
finns också adlibris
Stalking Jack the Ripper handlar om 17-åriga Audrey Rose som så ofta hon har möjlighet smiter iväg till farbroderns labb för att lära sig mer om anatomi och obduktioner. I labbet finns också den stilige, men enerverande överlägsne Thomas. Så får de in liket från en kvinna som blivit våldsamt mördad och det följs strax av fler, alla med en gemensam nämnare som får Audrey Rose att bestämma sig för att lösa mysteriet bakom morden. Sedan följer smygande genom gränder där man hoppas kunna ta skurken på bar gärning - inte ett tillvägagångssätt som känns särskilt intelligent.

Tankar: Nja. I grunden så är det underhållande läsning, men det fanns inte mycket som kändes det minsta trovärdigt. Audrey Rose har värderingar hämtade direkt från 2000-talet och det blir värre av att resten av omgivningen inte visar minsta spår därifrån - hoppet blir helt enkelt för stort. Hon påminner till sättet om Alexia från Soulless - det är mycket sass och kläder, men till det kommer också många överilade dåligt genomtänkta beslut och det känns sällan rimligt. Den attraktive och sarkastiske Thomas har en slutledningsförmåga som står i klass med Sherlock Holmes vilket ibland känns som en lite för lätt utväg och resten av karaktärerna gör inget större intryck över huvud taget.

Språket flödar över av målande liknelser och är också överdrivet humoristiskt och för mig känns det lite sådär ansträngt roligt vilket jag inte riktigt tycker går ihop med seriemördare och uppskurna kroppar. Men det kan också vara hantverket jag stör mig på, det finns gott om andra deckare där jag gillar humorn i böckerna. Jag vet inte, det är mycket överdrifter i karaktärer, handling och språk och jag får känslan av att delarna i boken inte riktigt hör ihop. Så... underhållande läsning, ganska rolig, men inte för mig.