Hur mycket får man ändra boken när man filmar?

Det satt jag och funderade på när jag såg True Blood på gammelteven. I de två första programmen av säsong 5 har jag bara sett en sak (Sookie skjuter Debbie) som någorlunda stämmer överens med bokserien, om än vid fel tidpunkt. Det är samma personer som i böckerna, men handlingen påminner inte ens litegrann om dem. Jag förstår inte varför man köper rättigheterna till böcker, ganska bra sådana dessutom, om man sedan totalt bortser från vad som står i dem?

Hade inte producenten Alan Ball kunnat närma sig författaren Charlaine Harris med ett förslag typ: "Jag vill köpa din idé om vampyrer som kommit ut ur kistan och en telepatisk servitris som förälskar sig i en av dem, men vill kunna bestämma handlingen som jag vill. Självklart döper jag dem till något annat."

Jag kan förstå att man ibland tvingas göra förändringar från källmaterialet: utseende, att två personer slås ihop till en för att underlätta för tittarna, att man utelämnar en del av storylinen som känns ovidkommande, att man lägger till dialoger som förklarar saker som nämns av berättaren i boken etc. men jag tycker inte det är rätt vare sig mot författaren eller läsarna att ändra på den övergripande handlingen till något som författaren aldrig har avsett. Ibland t.o.m. tvärtemot vad som står. Jag tror att det som stör mig mest är att i min fantasi så utspelar sig scener där författarna firar filmkontrakt med att skåla i champagne och ringa runt till familj och vänner i ett glädjerus och när de sedan bänkar sig framför skärmen så är det någon som tagit deras skötebarn och ändrat om till oigenkännlighet... och i fallet med True Blood något mycket sämre.


En oordnad lista på några av felaktigheterna jag sett i de två programmen jämfört med böckerna:

• Bill och Eric fängslas av vampyrmyndigheter. Vad då för vampyrmyndighet? Kungligheterna regerar.
• Jessica har vilda partyn i residenset. Jessica finns inte.
• Tara är en f.d. wrestlare som blir vampyr. Nej, Tara har en liten chic klädbutik.
• Pam är svartsjuk på Sookie. De är vänner och Pam är en av dem som hejar mest på Eric och Sookie som par.
• Russel Edgington är en psykotisk vampyr som överheten vill döda. Hmm. Fåfänge Edgington blir lyckligt gift.
• Pam har ett förflutet som bordellmamma. Inte riktigt, hon var en viktoriansk hemmadotter.
• Jason är snut. Näppeligen så. Han är inte så smart.
• Bill är kung. Nej, långt därifrån. Däremot är han en liten kassako...
• Lafayette sörjer sin döde pojkvän. Lafayette är tyvärr död sedan länge.
• Andy Bellefleur missbrukar V. Näpp, han skyr övernaturliga och lagvidriga saker. Inte dejtar han en häxa heller.
• Luna har en dotter. Skrivs inget om det i alla fall.
• Dottern blir varulv vid ca 7 år ålder. Förändringen kommer inte förrän i puberteten, och bara från renrasiga par.
• Pam gör någon till vampyr. Nej, hon ansöker om lov, men nekas.
• Jason och Hoyt är ovänner. Näpp, bästisar även om de börjar växa ifrån varandra i de senare böckerna.
• Flockledarens lik äts upp av föräldrarna. Äckligt.
• Arlene har tre barn. Hon får inga fler efter Lisa och Cody.
• Steve Newlin blir vampyr och kommer ut som gay. Varken eller.
• Arlene och Terry blir ett par. Han är alldeles för ostabil för att hon ska ha ett längre förhållande med honom.
• Eric har en "syster". Med tanke på vem hans skapare är i böckerna så är det en ganska omöjlig tanke. 
• Vampyrerna har en egen religion med en ganska lam nattvard. Gillar idén, men nej. Däremot finns det gott om vampyrer som ser människor som pratande mat.

Helt riktigt, de lysande händerna finns inte heller i böckerna, telepatin räcker gott och väl.

True Blood får en sista säsong

När det var som bäst. (Även om jag föredrar Eric).

True Blood går mot sitt slut läste jag idag på imdb. Säsongen 2014, den sjunde i ordningen, blir den som avslutar tv-serien. Trots att jag föll som en fura under första säsongen, från första avsnittet, så kan jag tycka att det är lite skönt, för jag känner inte alls igen mig i tv-serien längre. De har kommit så långt från böckerna, och så mycket är sämre (ibland är det t.o.m. pinsamt dåligt) att jag numera mer har serien som ett guilty pleasure snarare än en fantastisk favorit. Har köpt hem femte säsongen på dvd, men inte tittat på den än... Hoppas att de knyter ihop säcken lite snyggt nu när de är förvarnade om nedläggningen.

Älva enligt tv-serien. Katastrof!

Dead Ever After: Happily ever after?

Bild lånad från adlibris

Så nu har jag äntligen läst sista delen, Dead Ever After, av The Sookie Stackhouse Novels, boken som några läsare mordhotat författaren Charlaine Harris för, medan andra "bara" förklarat att de vill begå självmord efter att ha läst den. Kan inte påstå att jag reagerade närmelsevis lika starkt, jag tyckte den var bra :)

Efter de tidigare 13 böckerna så överraskar Harris med ett nytt grepp, att istället för att skriva hela boken med Sookies röst, skriva en del stycken från någon annans perspektiv. Det gör att man blir medveten om en del av vad som är i görningen innan det händer vilket ökar spänningen. Många karaktärer som inte har synts till i de senaste böckerna får göra ett sista inhopp - kul.

Harris introducerar ytterligare ett väsen i sin övernaturliga fauna, en djävul. Lovar man sin själ till honom får man en önskning i gengäld. Någon önskar sig Sookies Cluviel dor, en älvtillverkad kärleksgåva som uppfyller en önskan. Kanske hade varit lättare att be djävulen om det man önskade direkt? Som motvikt till denna nya varelse brottas Sookie med religiösa funderingar: har vampyrer en själ? Är det för sent att rädda hennes egen?

Intrigerna är många, och en av dem leder till att Sookie arresteras. Skulle inte vilja hamna i en amerikansk cell (eller någon annan heller för den delen). Hur människor uppfattar en om man är bakom galler även om de känner en sen innan är en intressant tanke. Det är extremt många personer i bokserien som avskyr Sookie. Har svårt att förstå att någon kan locka fram så mycket djupt liggande hat från så många olika personer, förutom telepatin så verkar hon vara en alldeles vanlig människa. Undrar också vad som kommer hända när hennes nattliga försvar försvinner om ett år - kommer det att vara först till kvarn för mördare och de som vill "anställa" henne?

Sookies förhållande med Eric fortsätter sin sorgliga bana ner i rännstenen, och man får några nya insikter i hur Eric fungerar. Skulle tro att det kan vara orsaken till mordhoten för det är en ganska småaktig bild som målas upp av den sexige vikingen. Men säger som Sookie att jag blir inte överraskad när de nya bitarna presenteras, jag tycker de känns trovärdiga för karaktären även om jag kanske helst sluppit att se dem, och jag hade absolut kunnat tänka mig en vänligare tolkning av honom. Sookie tar smällarna med jämnmod den här gången, jag tror att hon redan har insett att förhållandet inte kunde vara för alltid. Något jag inte skulle haft något emot att läsa om vore en bok om Erics möjliga trio av barn, speciellt med den nya sheriffen, en favorit.

Jag är inte helt nöjd med kärlekshistorien i den här boken, visst är det en bra man och visst kan Sookie få det liv hon önskar med honom, men jämfört med passionen i tidigare böcker så är det lite blekt. Nåja, slutet gott, allting gott i alla fall.

Smakebit - Dead Ever After

Smakebit på søndag - Dead Ever After

Dags för en ny smakbit, efter Flykten fra virkelighetens recept. Den här veckan blir det ett litet utdrag ur Dead Ever After, den sista boken i serien om Sookie Stackhouse. Det är också den här boken som författaren har blivit mordhotad för av missnöjda läsare, men än så länge så njuter jag av läsningen.

I den här smakbiten så har Arlene, tidigare vän, kollega och planerare av ett mordförsök på Sookie, just släppts ur fängelset.

The red-haired woman came out of the prison door slowly and suspiciously, as if she suspected a practical joke. She blinked in the brilliant sun and began walking toward the road. There was a car parked there, but she didn't pay it any attention. It never ocurred to the red-haired woman that its occupants were waiting for her.

Här inlägget jag skrev efter att ha läst hela boken.

Deadlocked: Sookie, you must see... staying might be the death of him

Bild lånad från adlibris

I Deadlocked så riggas en fälla för Eric, i form av en bloddonator med extra tillskott av älvblod. Sookie upptäcker dem och känner sig bedragen. Asgamarna bara väntar på att se vilken reaktion det blir så hon reagerar som en amerikansk politikerfru: håller god min i elakt spel och försvarar vad han gjort för dem som frågar.

Det blir ytterligare ett lik hemma hos Sookie. Den här gången har hon egentligen inga samvetskval alls. Skönt, men en ganska stor förändring. Hennes självbevarelsedrift behöver skärpas lite till dock. Efter allt hon har varit med om kan man tycka att hon borde tänka till två gånger innan hon bjuder in någon över skyddsmurarna i sitt hem eller hoppar in i en bil med folk hon vare sig känner eller litar på. Visst har det förbättrats, men inte tillräckligt mycket.

Man får i boken en deprimerande insyn i barens stamalkoholist Jane. Hur brandbomben i förra boken, liksom glasskärvorna som regnade ner på henne får henne att känna sig viktig och duktig och levande. Tycker det är de här små mänskliga reaktionerna som Harris gör allra bäst.

Näst sista boken i The Sookie Stackhouse Novels skulle lika gärna kunnat vara den sista. De flesta karaktärer får sina lyckliga slut, som bebisar och lyckliga förhållanden. Är glad att se att Sookie har så många goda vänner i det här stadiet, hon är inte alls lika ensam som hon var i början av serien. Sookies och Erics förhållande är däremot allt annat än lyckligt. De pratar fortfarande inte med varandra på riktigt och båda väntar på att den andre ska bevisa sin kärlek genom att på något sätt slingra ur Eric från äktenskapslöftet hans skapare lovade en vampyrdrottning. Önskar så att de hade satt sig ner och pratat. När boken slutar så har man ett slut som man skulle kunna leva med även om det inte sägs rakt ut. Tror att Charlaine Harris borde ha skrivit ett kontrakt på något färre böcker så det inte hade behövts dras ut så.

Del 12 i The Sookie Stackhouse Novels.

Dead Reckoning: "I'm going to have to take off about three inches," he said quietly, as if he were telling me a relative was terminally ill.

Bild lånad från adlibris

I Dead Reckoning av Charlaine Harris har Sookie och Eric problem, både med förhållandet och med Louisianas regent Victor som gör sitt bästa för att förstöra för Eric, bland annat att skicka någon för att ta livet av Sookie. De träffas inte tillräckligt mycket för att hinna prata om mer än de akuta händelserna och deras blodsband (ett band som gör att de kan känna av varandras känslor även om de är långt ifrån varandra) skaver i Sookie. Hon är osäker på om hon skulle älska Eric även utan det. Eric och hans närmaste hand Pam håller dessutom något hemligt för henne. Att de pratar för lite låter ju som det lättaste problemet att lösa, men det är problemet Victor som de beslutar sig för att sätta tänderna i. Planerna för att göra sig av med Victor är många, och de beslutar sig för en av de mest riskfyllda (varför de övergav den där man pålade honom när han sov förstår jag inte).

Merlottes har ekonomiska bekymmer: de har fått ny konkurrens, ägaren är skiftare vilket många avskyr och så slängs det in en brandbomb. Eric kommer för sent för att vara till någon verklig hjälp och får därför koncentrera sig på att hjälpa till med det han kan. Som att ordna fram en hårfrisör åt en chockad flickvän mitt i natten. Bokens roligaste avsnitt.

Advokaten Cataliades är tillbaka och förklarar lite mer om Sookies arv, däribland en älvklenod som nog bäddar för händelseutvecklingen i nästa bok. 

Återigen ett uselt omslag och återigen taget från tv-seriens reklambilder. Den här gången är det Sookie med tre av sina kärleksintressenter som alla ser alldeles för kontrollerande ut. En av dem är Alcide som gör ett minimalt och ur hans synvinkel ganska misslyckat inhopp rakt ner i hennes säng i boken.

Del 11 av The Sookie Stackhouse Novels.

Dead in the family: God uppfostran kan väl aldrig slå fel?

Bild lånad från adlibris

Dead in the Family av Charlaine Harris visar upp en Sookie som är ärrad både till kropp och själ efter att ha blivit bortrövad och torterad. Hennes självbevarelsedrift skulle dock behöva utvecklas mer, hon bjuder in en okänd vampyr i huset och hon dricker en drog som hon vet kommer att påverka henne. I båda fallen så är det hennes goda uppfostran som får henne att strunta i "den lilla inre rösten" som säger att det kanske inte är en god idé, för inte kan man skriva till någon och sedan låta den stanna utomhus eller tacka nej när någon som behöver hjälp ber om det även om man inser att man blir utnyttjad och att det kan vara farligt. Höjden av oartighet för Sookie är att inte erbjuda en besökare något att dricka, att besökaren är ovälkommen spelar mindre roll.

Erics skapare kommer på besök, en ganska otrevlig vampyr, långt ifrån tv-seriens charmiga Godric. I släptåg har han en ny protegé, en psykotisk och livsfarlig vampyr som ser så oskyldig ut att man helst vill ta hand om honom. Döda kroppar från både älvor och vampyrer på Sookies gårdsplan blir resultatet. Bekvämt nog så löser liken upp sig själva, men att det inte blir några kläder att gömma undan skulle jag gärna få en förklaring till.

För någon vecka så skrev jag ett inlägg som handlade om bokomslag och det här råkar vara ett uselt sådant. Förlaget har tagit den bekväma utvägen att använda en reklambild från tv-serien där större delen av ensemblen och en lååång pyton finns samlade. Dessvärre är det en av personerna på bilden som varit död ganska länge i bokserien, en existerar över huvud taget inte i bokform, och en har bytt hudfärg. Sookie, som älskar att solbada, är lika blek som vampyrerna och ormen finns inte heller med... Suck!

Del 10 i The Sookie Stackhouse Novels.

Dead and Gone: What's one more dead person to me?

Bild lånad från adlibris

Dead and Gone av Charlaine Harris är en riktigt bra bok! Det är spännande och känslosamt. Skiftarbefolkningen kommer till slut ut i rampljuset och medger att de existerar och det går inte helt bra. Många känner sig lurade och förda bakom ljuset av familjemedlemmar, arbetskamrater, grannar och andra de trodde att de kände, andra tycker helt enkelt att de är frukter av djävulen. Sookies gamla kompis Arlene inte bara ogillar det nya inslaget liksom allt annat "onaturligt", utan vill helst utrota det, och den telepatiska Sookie, helt. Inte vad jag skulle räkna som en god vän. Hur vänskap kan vändas till hat har jag lite svårt att förstå, men om en trångsynt person skaffar en intolerant pojkvän som serverar hatiska budskap verkar det vara en bra början.

Sookie varnas i boken upprepade gånger för att vara försiktig och när någon försöker mörda henne på bakgården börjar hon äntligen lyssna och ber om hjälp. De som försöker beskydda henne sätts snart ur spel och en mardröm startar. Det är brutalt våld, men jag gillar hur fokuset är på vad som händer inuti Sookies huvud, istället för skadorna som tillfogas hennes kropp.

Tänker på Charlaines liknelser när jag läser, gillar dem, de känns ofta nya, t.ex. "bullets flew through the air like pine pollen in the spring". Hur man beskriver chock skulle hon kunna ge lektioner i, här är en liten bit efter att Sookie har dödat en man och sedan förstört spåren:

In the fading sunlight, it was a little hard to tell, but I thought I'd dispersed the dust pretty thoroughly. "But not from my memory," I said seriously. Then I had to laugh, and it sounded a little crazy. I was standing out in my backyard hosing down fairy blood and making melodramatic statements all to myself.

Hennes sexskildringar är inte lika bra, blir ofta generad, inte av handlingen utan av vad de säger till varandra när det börjar bli intensivt och skrattar ibland högt.

Del 9 i The Sookie Stackhouse Novels.

A Touch of Dead: Blandat, men kanske inte så gott

Bild lånad från adlibris

Jag är inget jättefan av noveller, men när Charlaine Harris skrivit noveller till en av mina favoritserier, The Sookie Stackhouse Novels, så läser jag ju naturligtvis. A Touch of Dead innehåller fem små noveller. Längst fram finns en liten introduktion som anger när i serien varje novell utspelar sig. Den första, Fairy Dust, tar plats efter del 4, Dead to the World och den sista, Gift Wrap efter del 8, From Dead to Worse.

Novellerna är till största del ganska intetsägande lättsamma bagateller - en handlar om en fest på Fangtasia där den riktige greve Dracula väntas, i en annan har Sookie och hennes husgäst, häxan Amelie, ett litet detektivuppdrag att genomföra. Den enda novellen som egentligen har någon påverkan på serien är One Word Answer där Sookie får dödsbudet, och arvet, efter sin kusin. Det är något som diskuteras i boken efter och där man som läsare kan känna att man har missat något om man inte har läst novellen.

From Dead to Worse: Storstädning

Bild lånad från adlibris

From Dead to Worse är en lite pladdrig mellanbok i Sookie Stackhouse-serien (del 8). Det händer en hel massa, men inte så mycket väsentligt. Det känns som att Charlaine Harris städar upp lite bland sina storylines så att hon kan koncentrera sig på nya saker framöver, och inget större fel med det. Dessutom så städar Sookie och husgästen. Massor.

Men det städas inte enbart. Som man bäddar får man ligga och Charlaine passar på att bädda ner några saker till framtida böcker. En älvanknytning, en ny vampyrhierarki och en liten släkting. Lovar gott.


Smakebit - From Dead to Worse

Smakebit på søndag - From Dead to Worse

Smakbitsdags! Mari på Flukten fra virkeligheten har kommit på den här goda idén. Dagens smakebit kommer från Charlaine Harris bok From Dead to Worse som är del 8 i serien om Sookie Stackhouse. Sookie har varit med om en hel del skrämmande upplevelser under seriens gång vilket har härdat henne (inte för att hon någonsin varit beskedlig).

I den här smakbiten är hon och vampyren Eric på väg hem efter att ha träffat hennes gammelfarfar för första gången. På motorvägen kör en bil med blåljus upp bakom dem och någon (en varulv) som låtsas vara polis går fram till förarfönstret och börjar skjuta, Eric får tag på honom och börjar tömma honom på blod:

The assassin began crying. 
"Don´t let him turn me into one of them," he appealed to me. 
"You should be so lucky" I said, not because I actually thought it was so darn great to be a vampire but because I was sure Eric had something much worse in mind.
I got out of the car because there was no point in trying to get Eric to release the Were.

En ganska kallhjärtad reaktion eller hur?

Inlägget jag skrev efter att ha läst hela boken.

All Together Dead: Hackordning

Bild lånad från adlibris

I All Together Dead, del 7 av Charlaine Harris serie The Sookie Stackhouse Novels, så är det vampyrkongress på gång. Sookie följer med för att arbeta som telepat åt Louisianas vampyrdrottning. Sedan förra boken har orkanen Katrina hunnit drabba Louisiana och den förr så inflytelserika drottningen ses nu som fattig och maktlös. Dessutom ska hon ställas inför rätta misstänkt för att ha mördat sin make.

I ett av de tidigare inläggen var jag inne på hur vampyrer mest betraktar människor som mat, och i den här boken finns fler exempel på hur vampyrerna ser sig själva som överlägsna människor: En vampyrpojke som föraktar och inte vill träffa sina mänskliga föräldrar längre, en vampyr som känner sig förolämpad när en mänsklig kvinna inte vill ha honom och därför torterar henne utan att se något som helst fel i det (för han njuter av sex på ett sådant sätt och då är det hans rätt) och otänkbarheten att som vampyr serva människor (de kan om de måste serva andra vampyrer dock). Ett något förkortat citat från Sookie här:

I eyed people scurrying through the lobby - maids, bodyguards, valets, bellmen... Here we were, all us little human beavers, scurrying around to get things ready for the undead conventioneers. (...) I felt a little sour when I wondered why this was the order of things, when a few years ago, the vampires were the ones doing the scurrying, and that was back in a dark corner where they could hide. Maybe that had been the more natural way. (Och nej, ordet "scurrying" används inte så här flitigt i resten av boken.)

Det är inte en jämställd värld som har uppstått efter att vampyrerna kommit ur kistan. Kanske kan det förklara en del av hatet från organisationer som Fellowship of the Sun, när vita heterosexuella (män) inte längre står högst på hackordningen och de vill ha tillbaka världen som den "bör" vara. Inte för att de gillar andra minoriteter heller, men de är åtminstone lägre på stegen än de vita männen själva.

Definitely Dead: Välkommen till New Orleans nattliga värld

Bild lånad från adlibris

I del 6 av The Sookie Stackhouse Novels, Definitely Dead, åker Sookie till New Orleans för att städa ut sin dubbelt döda kusin Hadleys lägenhet. Hon får det tveksamma nöjet att introduceras för Hadleys älskarinna, vampyrdrottningen Sophie-Anne av Louisiana. Och ni får ursäkta kopplingen till tv-serien, men det är nästan omöjligt att läsa om Sophie-Anne utan att bli illamående när man inser hur Alan Ball (tv-producenten bakom True Blood) förändrat henne. I boken är hon inte en vårdslös, yatzyspelande blandning av Paris Hilton och Ke$ha utan en väldigt behärskad, intelligent och livsfarlig kvinna. En intressant person att läsa om.

Jag har i inläggen om de tidigare böckerna kommenterat om hur odrägligt överbeskyddande de manliga kärleksintressena är. Vad som kommer fram i den här boken är att Sookie är väldigt svartsjuk hon med. Kan förstå att det är jobbigt att se exet Bill hänga med en ny tjej, men att en attraktiv kille hon av eget val aldrig haft ett förhållande med ska göra henne nästan lika svartsjuk känns lite överdrivet.

Det förekommer både vampyrkrig och kidnappning i boken, men den intressantaste biten är den om hur djupt Bills svek egentligen är. Det visar sig gå djupare än otrohet och våldtäkt. Gillar oftast Harris beskrivningar av känslor och reaktioner även om Sookies reaktion när hon ser Quinns nakna kropp för första gången inte är något som skulle ha kommit in i min skalle i första taget: "Oh, boy. You look better than a Happy Meal for a three-year-old." Hmm...

Sammantaget skulle jag väl säga att det här är något av en mellanbok i serien.

Dead as a Doornail: Food that walked and talked, that was us. McPeople

Bild lånad från adlibris

I Dead as a Doornail av Charlaine Harris så är det någon som skjuter skiftare. De skjuter också huvudpersonen Sookie. Dessutom blir hon attackerad av ett par vampyrer och hennes hus tänds på medan hon är inne i det. Det är mycket som händer. Hur brandens efterverkningar ser ut redogörs med otäck detaljrikedom, alla dessa smälta och förvridna föremål. Insikten om hur illa det hade kunnat gå slår inte bara Sookie utan även läsaren med full kraft.

Sookie påminner mig ibland om en marskatt. Det finns rätt många män i den här boken som får henne att bli knäsvag och vilja hoppa direkt i säng (inte för att hon gör det) och jag känner inte riktigt igen mig. Antingen så är mina hormoner mer beskedliga eller så är männen hon umgås med väldigt mycket läckrare än dem som finns i min närhet :)

Bland intressenterna finns nu vampyrerna Eric och Bill, samt skiftarna Alcide, Sam, Calvin och Quinn. Alla lite gammalmodiga när det kommer till kvinnorollen (för mänskliga kvinnor) och alla väldigt stolta. Det gäller att tippa på tå när man tackar nej till att bo hemma hos någon efter att ens hus har brunnit ner och kan någon skryta med att man känner vår hjältinna intimt för att bevisa för andra vem hon är mest intresserad av så gör man det. Att begära besked om var hon har varit under dagen och vem hon har träffat är också helt normalt. Hade det här hänt i verkligheten så hade man backat rätt fort.

Hur känner då vampyrer för att "leka med maten"? Här kommer ett mycket klargörande citat från Eric: "Sookie, you have to understand that for hundreds, thousands, of years we have considered ourselves better than humans, seperate from humans." He thought for a second. "Very much in the same relationship to humans as humans are to, say, cows. Edible like cows, but cute too." Sookies tankar om det hela ser ni i rubriken.

Del 5 i The Sookie Stackhouse Novels

Dead to the World: Rar, förvirrad och rädd = attraktiv?

Bild lånad från adlibris

I Dead to the World av Charlaine Harris så förlorar min favorit, den forne vikingen, numera vampyren Eric, minnet. Han göms av Sookie medan häxorna som lade förbannelsen över honom letar. Förutom att han inte minns något så är också hela hans personlighet förändrad till rar, förvirrad och rädd och Sookie faller. Det finns många sexskildringar i boken. Jag har läst en intervju med Charlaine där hon sade att läsare ibland kommer fram till henne och berättar att de rollspelar sexskildringarna hemma (något hon tyckte var för mycket information...). Undrar i mitt stilla sinne hur man lyckas rollspela att "brösten skälvde som valpar"?

Tyckte man får lite mer förståelse för varför Sookie hade så svårt att dumpa Bill i förra boken. För någon som konstant betraktas som galen, dum (med utseendet emot sig - blond och storbystad), outbildad och lite skrämmande av nästan alla andra människor (p.g.a. telepatin), så är det inte otroligt att när någon bekräftar en att det är värt mycket, hon är dessutom van att bli illa behandlad och kanske har högre tröskel. Det finns nog också en rädsla för att göra slut och sedan bli väldigt ensam för att man inte räknar med att någon annan vill ha en. Inte för att Sookie skulle ta vad som helst, skönt att se att hon inte säljer sig för lätt.

De många ickemänskliga männen (vampyrerna Eric och Bill och skiftarna Sam och Alcide) runt Sookie försöker ofta beskydda henne. De har inga större problem med att be henne "lyssna" telepatiskt när de misstänker något skumt vilket ibland är livsfarligt, men när det gäller att arbeta utanför hemmet och dessutom sent... Det passar sig inte riktigt. Det känns som något från 50-talet eller ännu tidigare, desto mer förvånande när vampyrerna och skiftarna själva har ganska jämställda hierarkier.

Får också en del tankar över livet på bonnvischan i södern. Bon Temps ligger i det amerikanska bibelbältet och hon träffar för första gången någon som inte kategoriserar sig som kristen. Reaktionen? Hon blir generad och vet inte vad hon ska säga. Det känns så väldigt långt borta från här; liksom skallgången för att leta efter hennes försvunne bror där många som deltar är beväpnade vilket de även är till vardags. En helt annan värld även utan alla övernaturliga element.

Del 4 i The Sookie Stackhouse Novels

Club Dead: Vad säger man till någon som våldtagit en?

Bild lånad från bokus

Jag har läst Club Dead av Charlaine Harris och resten av texten är full med spoilers. Läs vidare på egen risk :)

Nu har Sookies pojkvän, vampyren Bill, försvunnit. Strax efteråt får hon reda på att han har varit otrogen och planerat att lämna henne, men att han lyckats bli kidnappad innan dess. Efter tips om vilka vampyrer som kan tänkas ligga bakom (vampyrkungen av Mississippi!) åker hon dit letar. En kväll lyckas hon avvärja en fanatikers attack på en vampyr, men dessvärre hamnar staken i henne istället. Hon tas till kungens residens för omplåstring och befriar på morgonkvisten sin torterade, utsvultne, otrogne pojkvän. En svartsjuk bitch (i ordets dubbla bemärkelse) lyckas knuffa ner henne i samma bagageutrymme som Bill tillbringar dagen i och när han vaknar tömmer han henne nästan på blod innan han våldtar henne. När han så småningom inser att det är hans gamla käresta avbryter han sig och frågar om hon mår bra. Och här kommer det som retar upp mig: hon svarar nej, naturligtvis, men sättet hon gör det på? Ursäktande! För att hon kan med att beklaga sig när det är han som blivit torterad i flera dagar som om inte hon just blivit tömd, våldtagen och spetsad.

Trots övergivandet, otroheten, hemlighetsmakeriet och våldtäkten gör hon inte slut, åtminstone inte med en gång. Hon funderar... Jisses!

I övrigt så funderar hon en hel del i boken på om hon egentligen är en god människa. Det är många runt omkring henne som dör och hon är inte vidare bekymrad över det, ibland tycker hon t.o.m. att det är bra. Hon oroas också över att hon känner sig attraherad av andra än sin pojkvän, jag misstänker att det kanske är viktigare för henne att ha någon som finns där för henne än vem det är. Hennes pengaproblem och ångesten som man får när man lever ur hand i mun är också bra beskriven. Så bra bok!

Del 3 av The Sookie Stackhouse Novels.

Living Dead In Dallas: Vampyr i rosa och turkos lycra

Bild lånad från adlibris

Living Dead in Dallas av Charlaine Harris är himla bra, det är i den här boken som man börjar få upp ögonen för Eric Northman... Gillar Sookie också, hon beskrivs av en annan karaktär som "a sweet little éclair on the outside and a pit bull on the inside" och den beskrivningen är inte fel. Visst blir hon rädd, men hon är lojal och ger sig inte och tar ställning även när andra helst vill att hon är tyst. Relationen med Bill är väl det största frågetecknet, den är borderline åt det förtryckande hållet.

Önskar den här scenen varit med i tv-serien...

I den här boken blir Sookie utlånad (!) till några vampyrer i Dallas, en vampyr har försvunnit och de behöver en telepat som hjälper till. Fellowship of the Sun, en kristen hatorganisation, visar sig vara inblandad och sen blir allt bara värre, den omtalade kristliga kärleken är det ont om. I skogarna runt hemstaden har dessutom en maenad visat sitt vackra tryne och kräver att få tillräckligt tribut och det är så mycket bättre gjort än i tv-serien. Önskar att Alan Ball (producenten) kunde inse att bara för att det är kabeltv så behöver man inte lägga in hur mycket sex som helst, speciellt inte när det i boken beskrivs som helt igenom sjaskigt. Det enda som verkar tilldragande i bokens orgie är då rubriken på inlägget...

Del 2 av The Sookie Stackhouse Novels.

Dead Until Dark: Lång mörk främling med huggtänder sökes

Bild lånad från adlibris

Jag har läst Dead Until Dark (Charlaine Harris) några gånger förut, och den är fortfarande lika bra! Vampyrerna har gett sig tillkänna för människorna och en av dem, Bill, blir Sookies första pojkvän. Dessvärre anser inte alla att mixade par är önskvärda och någon tar livet av dem som "fraterniserar" med vampyrer. Förutom mordhistorien så finns Sookies och Bills trevande försök till ett förhållande och det skaver, han är inte direkt en drömprins (för någon annan än henne).

Boken har en humoristisk ton som jag tycker om, man får veta vad som egentligen hände med Elvis och vampyrerna är lika olika varandra som den mänskliga befolkningen. Jag gillar också beskrivningarna av vardagslivet, som att huvudpersonen rakar benen eller att farmodern är med i en förening som minns "the war of the Northern agression" (det amerikanska inbördeskriget). Sitter ibland och väntar på saker som aldrig händer eftersom jag har bilder från tv-serien, men jag föredrar alla gånger böckerna.

Del 1 av The Sookie Stackhouse Novels.
Smakebit - Dead Until Dark

Smakebit på søndag - Dead Until Dark

Bild lånad från bokus

Startade ett Sookie Stackhouse-maraton i morse, sista delen i serien kom i våras och jag känner att jag vill ladda inför den ordentligt genom att läsa igenom serien i rätt ordning. Det här smakprovet kommer från den första boken Dead Until Dark när Sookie är på sitt första besök i en vampyrbar i hopp om att försöka vaska fram något som kan förklara två mord i hennes hemstad, mord som den lokale vampyren Bill blir misstänkt för. Inredningen i baren går i grått, svart och rött, inramade foton från vampyrfilmer pryder väggarna och i baren finns förutom vampyrer också s.k. fangbangers (vampyrgroupies) och turister:

The tourists looked like tourists anywhere, maybe more adventurous than most. But to enter into the spirit of the bar, they were nearly all dressed in black like the fangbangers. Maybe it was part of a tour package? 'Bring some black for your exciting visit to a real vampire bar! Follow the rules, and you'll be fine, catching a glimpse of this exotic underworld.' 

Gillar den här lite lågmälda humorn :)

Här finns ett inlägg som skrevs efter att jag läst hela boken.
Smakebit-idéen kommer från den här bloggen.

Bokbloggsjerka: En psykopat att relatera till

Ämnet för veckans jerka är vilken favorit man har bland alla dessa bad guys/girls. Måste säga att det inte är lätt att välja, urvalet är stort. De flesta deckarskurkarna får jag ingen relation till, de är mest bara ett måste för att "hjälten" ska kunna lösa brott. I fantasy så kommer man ofta närmare personen och får se fler delar av hen så där finns några som jag kanske inte tycker om, men som jag har en relation till. Minnesvärda sådana finns i mängder i Game of Thrones-serien, t.ex. Joffrey, Cersei, Lord Ramsay och the Mountain, ingen av dem någon jag vill hålla i handen även om de är fascinerande (i brist på bättre ord). Favoriten idag får nog ändå komma från en vanlig roman, Kevin i "Vi måste tala om Kevin" av Lionel Shriver. Han är otäckt känslolös och uträknande, men det finns något som gör att jag känner för honom, kanske bara det faktum att man får följa honom under så lång tid. När jag läste boken funderade jag på vad som var hönan och ägget i hans liv - speglade hans mammas reaktioner den han var, eller blev han sådan på grund av hennes reaktioner? Eller kanske en kombination?

Uppdatering: Efter att ha hoppat runt bland svaren en stund och sett väldigt få tjejskurkar så tänkte jag dra till med ett svar ur Charlaine Harris produktion igen (vad vore en jerka utan henne?). För visst kan man väl ha flera skurkar? Arlene i The Sookie Stackhouse Novels går från att vara en vän, om än av det utnyttjande själviska slaget, till att försöka mörda henne. Alldeles för påverkad av sin senaste kärlek - och det är något uselt tycker jag, när en pojkvän gör att man överger sin kompis (även om det kanske inte brukar bli fullt så blodigt).