söndag 30 juni 2013

Main stream fantasy?

Skrev ett inlägg igår om hur main stream jag (inte) var jämfört med Bokus pockettopplista och undrade samtidigt hur resultatet skulle bli om det fanns en fantasytopplista. Adlibris visar sig ha en sådan, och ja, resultatet blir ganska annorlunda. Inte för att det är en helt bra lista att testa hur main stream fantasyläsare man är kan jag tycka, 8 av 15 är delar eller paket av Game of Thrones (eller Sagan om is och eld om man ska vara noggrann). Nummer 9 på listan, Dead Ever After av Charlaine Harris, står dessutom och väntar på läsning, försöker bara bestämma mig för om jag ska läsa om delarna som kommer före eller inte. Så resultatet är 9 av 12: de fem delarna av Sagan om is och eld, Metro 2034, Dödläge, Eld och Hobbiten, med Dead Ever After på tur. 

lördag 29 juni 2013

Main stream?


Sju jävligt långa dagar (pocket)


Hur main stream är jag? Hittade ett "test" på Den läsande kaninens blogg och var ju tvungen att se hur resultatet blev för mig. Testet är enkelt: hur många av böckerna på Bokus pockettopplista har du läst?

Jag har läst:
En man som heter Ove av Fredrik Backman
Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper
Drakarnas dans av George R R Martin
Gideons ring av Carin Gerhardsen

4 av 20, inte sådär väldigt main stream. Undrar hur det hade blivit om det varit en topplista över fantasy?

fredag 28 juni 2013

Bokbloggsjerka: En psykopat att relatera till


Vi måste prata om Kevin
Ämnet för veckans jerka är vilken favorit man har bland alla dessa bad guys/girls. Måste säga att det inte är lätt att välja, urvalet är stort. De flesta deckarskurkarna får jag ingen relation till, de är mest bara ett måste för att "hjälten" ska kunna lösa brott. I fantasy så kommer man ofta närmare personen och får se fler delar av hen så där finns några som jag kanske inte tycker om, men som jag har en relation till. Minnesvärda sådana finns i mängder i Game of Thrones-serien, t.ex. Joffrey, Cersei, Lord Ramsay och the Mountain, ingen av dem någon jag vill hålla i handen även om de är fascinerande (i brist på bättre ord). Favoriten idag får nog ändå komma från en vanlig roman, Kevin i "Vi måste tala om Kevin" av Lionel Shriver. Han är otäckt känslolös och uträknande, men det finns något som gör att jag känner för honom, kanske bara det faktum att man får följa honom under så lång tid. När jag läste boken funderade jag på vad som var hönan och ägget i hans liv - speglade hans mammas reaktioner den han var, eller blev han sådan på grund av hennes reaktioner? Eller kanske en kombination?

Uppdatering: Efter att ha hoppat runt bland svaren en stund och sett väldigt få tjejskurkar så tänkte jag dra till med ett svar ur Charlaine Harris produktion igen (vad vore en jerka utan henne?). För visst kan man väl ha flera skurkar? Arlene i The Sookie Stackhouse Novels går från att vara en vän, om än av det utnyttjande själviska slaget, till att försöka mörda henne. Alldeles för påverkad av sin senaste kärlek - och det är något uselt tycker jag, när en pojkvän gör att man överger sin kompis (även om det kanske inte brukar bli fullt så blodigt).


torsdag 27 juni 2013

The Bling Ring: Det viktigaste är att vara känd

Jag har just sett The Bling Ring och jag gillade den! Den bygger på verkliga händelser där en grupp tonåringar bröt sig in hos kändisar och stal pengar, kläder och smycken under flera månaders tid. Skådisarna fungerar bra, har sett folk som är bekymrade över Emma Watsons överspel, men jag tyckte det var klockrent, jag väljer att tro att man inte ska tro på hennes välrepeterade klyschor efter hon åkt fast. Filmen visar en grupp människor som är så totalt ytliga att man tvivlar på om människorasen är värd att bevara. Det deras liv och intressen handlar om är partyn, droger, mode (rätt märke är viktigt) och kändisar och i deras kretsar är det coolt att ha varit hemma hos Rachel Bilson även om det är i form av ett inbrott. Man ska också synas, livet dokumenteras med mobilen och bilderna läggs upp på nätet. Vad som skrämmer mig mest är att de inte visar någon ånger alls. De ser rättegången som ett medel för att bli kända själva. Jag kan tycka att det är något patetiskt med önskan att vilja bli känd, oavsett vad det är för. Lika patetiskt är det att folk faktiskt vill "bli vänner" (á la facebook) när de hamnar på nyheterna.
Se till att synas!

Inbrotten hos Paris Hilton spelades in i hennes hus. Jag är glad att jag visste det innan för annars hade jag trott att filmteamet överdrivit så mycket de kunde, för det var mer spacat än något jag nånsin kunnat tänka mig. Så extremt mycket kläder och bling och så egocentriskt inrett (sitt eget ansikte på soffkuddarna t.ex). För att inte tala om strippstången... Det känns som att flera av de drabbade kändisarna har en hel del gemensamt med förövarna.
"Hemundervisning"

Den s.k. hemundervisningen var också intressant. I den formen borde det inte vara lagligt, ett new age-inspirerat jag-kan-budskap var hela undervisningen? Stackars barn. När man har en förälder som är så lätt att manipulera blir det ännu värre.

Så The Bling Ring rekommenderas. Sen kanske man inte ska göra som jag och komma direkt från shoppingen med fem klädpåsar (så blir det när man inte shoppat på ett halvår) i händerna - jag såg nog lika ytlig ut som dem i filmen :)

onsdag 26 juni 2013

LCHF for the Next Generation: En lätt bok om kost

LCHF for the next generation : vad de borde lärt dig i skolan om mat
Bild lånad från adlibris
Jag tillhör inte målgruppen för 'LCHF for the Next Generation' av Lars-Erik Litsfeldt och det märks. Ibland blir jag nästan lite förolämpad av det han skriver, hur dum tror han egentligen att jag är? Men det är kanske saker som man inte vet när man är tonåring? Texten är skriven med lite humor och är trevlig att läsa.

Boken har tre olika delar. Den första handlar om varför man inte ska tro på allt som står i tidningar eller allt det som doktorer och dietister säger (det är den här delen där jag stör mig en del på självklarheter) och ibland önskar jag att han gick mer på djupet av rapporter som han mest använder anekdotiskt. Det känns också lite konstigt att läsa en bok om LCHF där kosten inte nämns, jag väntar...

Mittendelen handlar sedan om kost och den delen tycker jag är bra. Handlar om varför en kalori inte bara är en kalori t.ex. och vad insulinet gör med kroppen. Det hela förklaras enkelt, men väldigt tydligt. Efter att ha läst funderar jag mest på när jag ska börja. Där finns också tips på hur man kan "överleva" skollunchen.

De sista 40 sidorna är recept, och det är bokens bästa del. Önskar jag hade haft den här när jag flyttade hemifrån för den är så grundlig. Där vad man ska tänka på när man steker kött, hur man ska ställa in ugnen när man ska grilla, hur man skirar smör (skumma bort ngt vitt, inte ta med bottengrumlet, det visste inte jag), hur man gör (och räddar) bearnaisesås. Vanliga recept på maträtter och såser finns naturligtvis också med, sedan slutar boken med en lista över kolhydratsinnehållet i olika livsmedel. Toppen.

tisdag 25 juni 2013

Assassin's Apprentice: Härlig episk fantasy

Det är något med språket i "Assasin's Apprentice" som gör mig så lycklig. Det är ett flyt och ordval som passar handlingen som hand i handske. Könsrollerna är inte heller stereotypa, vilket är uppfriskande. Upplägget i boken påminner lite om den gamla tv-serien "I, Claudius", där varje kapitel inleds med ett litet utdrag ur "pojkens" memoarer och sedan flyttar berättelsen dit och man får förutom pojken följa det övriga hovet. 
Assassin's Apprentice
Bild lånad från adlibris
Historien handlar om en 6-årig pojke som lämnas över till en kunglig vakt med orden att den som gjorde honom kan ta hand om honom, och den som gjorde honom var den väldigt strikte och rättfärdige kronprinsen. Pojken kommer inte ihåg sitt namn och kallas mest bara för pojken eller bastarden när han växer upp. Han fostras länge som stallpojke, men så småningom får kungen idén att göra en lönnmördare av honom, en av kungligt blod borde ju ha lojaliteten på rätt ställe? Jag tycker Robin Hobb gör ett mycket bra jobb när hon skildrar hur den ensamme lille 6-åringen ser på världen och långsamt börjar upptäcka hur hovintrigerna spelas. Det skär i hjärtat ibland när han ligger ensam (för ensam är han för det mesta) och oönskad och grubblar. Man får i den här första delen av serien följa honom till han är ungefär 14 år och vid laget har han fått sina första uppdrag. Förutom hovintriger så hotas landet av "the Red ships" som plundrar och tar gisslan. Får de inte lösensumman lämnar de tillbaka gisslan och då är de så förändrade att det faktiskt hade varit bättre om de varit döda.

Del 2 - Royal Assassin

Tematrio: Till mig? Vad snällt!

Lyrans tematrio handlar den här veckan om de bästa böckerna man har fått, eller gett, i present. Jag tycker det är svårt att komma ihåg alla, speciellt nu när de flesta böcker jag äger ligger uppe på vinden i ett hus där jag inte bor för tillfället. En liten lista kommer här i alla fall, men den kanske inte är helt sann...
  1. Vem-böckerna (t.ex. Vems mormor) av Stina Wirsén har jag gett mina nevöer, och de har jag inget emot (ser snarare fram emot) att läsa flera gånger. Älskar bilderna och känslorna är beskrivna så på pricken.
  2. Bonniers stora bok om katter fick jag av en sambo, uppskattar tanken bakom.
  3. Senaste boken fick jag som sommarlovspresent, En man som heter Ove, den var riktigt bra. Grät och skrattade om varannat.
Tycker lite synd om dem som ger mig böcker, de vet att jag tycker om att läsa, men har sällan samma smak och vill inte köpa något jag redan läst. Min stackars mamma som vet att jag ville läsa på engelska när jag pluggade lyckades köpa Fifty Shades of Grey (tredje delen av någon outgrundlig anledning) och möttes av ett, ganska föraktfullt, 'Den här tänker ju inte jag läsa!' och sen fick jag förklara varför... Men det är roligt att få böcker, man börjar läsa sådant man inte hade valt själv, även om jag bytte Fifty Shades mot Heroes.

lördag 22 juni 2013

City of Lost Souls: Here we go again...

City of Lost SoulsNär jag läser femte delen av Mortal instruments, 'City of Lost Souls' av Cassandra Clare, kan jag inte låta bli att önska att jag hade stoppat efter del tre där historien kändes avslutad. Halva boken går utan att det händer mycket alls, och när saker väl börjar hända så är jag ändå inte vidare intresserad av historien längre, det är bara mer av samma. Sebastian är ond, Magnus hjälper motvilligt till och tittar bekymrat på sin pojkvän, demonerna är otäcka men besegras, tanken på en ny sorts shadowhunters lever kvar, Camille intrigerar och folk tvivlar. Det är det sistnämnda som mer än något annat tar över historien för mig: alla dessa kärlekspar där en, eller båda, inte vågar tro på att den andre verkligen tycker om dem. Och jag har inga problem med att förstå den känslan, visst kan det ibland verka för bra för att vara sant, men när det är så många som tvivlar och inte tycker att de är värda den andres kärlek: Izzy, Simon, Jordan och Alec, så blir det för mycket. När dessutom Alec utvecklar en Bella Swan-ångest (jag-har-en-odödlig-och-ungdomlig-och-snygg-älskare-men-jag-kommer-bara-att-bli-äldre-och-skrynkligare) och har som lösning att försöka göra pojkvännen dödlig. Bakom hans rygg. Då är det något allvarligt fel.

Någon som inte känner det minsta självförakt och tvivel för en gångs skull är Jace. Han är besatt av en demon och har aldrig verkat så lycklig. Så Clary to the rescue! Utan plan, utan back-up, utan att fråga någon om råd. Så trött jag blir. Lika trött blir jag på det styrande rådet som trots allt som redan har inträffat är mer intresserade av att göra som de brukar än att lyssna på vad som faktiskt händer nu. Det märks kanske att jag inte är överväldigad av den här historien längre? Jag kommer väl att läsa sista delen när den kommer så småningom, men mina förväntningar är måttliga.

fredag 21 juni 2013

Bokbloggsjerka: De' e la änna tetigt?

jerka11"Utskrivna" dialekter handlar veckans bokbloggsjerka om. Det är väl inget jag är jätteförtjust i. Ibland kan det ge en karaktär en liten extra pusselbit, men oftast ger det läsningen mindre flyt. Det finns undantag, som Jonas Hassen Khemiris "Ett öga rött" (viserligen mer brytning än dialekt) där jag i början kände att det var så trögt att läsa, men efter ett par sidor så flöt det på och huvudpersonen hade fått ett helt eget språk och det var häftigt. Men ofta så tycker jag att det mest används som markör för någon som är gammal eller bonnig. I engelska texter tycker jag att det blir ganska svårt när de ska dialektera texten, så där föredrar jag definitivt att det inte görs.

Dialektala ord går däremot fint för mig (till en viss gräns), har inget emot ett och annat rälig, tetig eller blårutigskjortan så länge stavningen känns okej. Problemet blir när man försöker härma dialekterna i stavningen, som "hop, de' så ja' me".

Ett annat sätt att ange dialekt, som jag föredrar, är att författaren berättar det, som Charlaine Harris (undrar vilken gång i ordningen hon får vara med i min jerka...) som skriver ungefär "... he said with a southern drawl", på svenska hade man kunnat tänka sig skånska, värmländska etc. Då kan jag efter egen, bristfällig, förmåga tolka det som jag vill i mitt huvud.

torsdag 20 juni 2013

Personer du kanske känner: Är facebook så himla bra egentligen?

Personer du kanske känner
Bild lånad från adlibris
I "Personer du kanske känner" av Jay Asher och Carolyn Mackler så flyttas man tillbaka till -96, då man fortfarande ringde upp knattrande och visslande modem när man skulle ut på nätet, när mobiler inte fanns i alla fickor och facebook inte fanns alls. Förutom i den här historien då, där den nyinstallerade datorn visar en sida som kallas facebook och där personerna påminner väldigt mycket om huvudpersonerna, bara 15 år äldre. De har samma namn, de ser nästan likadana ut och de har samma födelsedagar. Är det ett skumt trick eller visar det faktiskt en bit av framtiden? Emma tror att hon ser sin framtid, den är långt ifrån rosenröd, och hon försöker påverka det som dyker upp på statusdateringarna 15 år längre fram. Josh är mer skeptisk, men så visar hans sida också en framtid med drömtjejen som han aldrig ens vågat hoppats på.

 Det är en helt okej bok, lättläst, och en trevlig skildring av en liten kompisgrupp high schoolungdomar (som både gillar varandra och är ganska oschysta mot varandra om vartannat) och hur man kan reagera på att få besked om saker som man egentligen inte ska veta. Men det som slår mig mest är hur tråkigt facebook är. Visst låter det spännande att få se en möjlig framtid, men när statusuppdateringarna mest sträcker sig till om man bakat cupcakes, ätit tröstmat eller att barnet ska flyga någonstans så blir det inte så spännande. Sedan finns det andra som är väldigt självutlämnande, varför vill man skriva sånt där alla kan se frågas då. Som hämtat från verkligheten och roligare än så är väl sällan facebook? Och när de under en av de första inloggningarna ser att antalet vänner är över 300 och reagerar med att så många kan man väl inte ha. Och jag kan inte låta bli att hålla med, hur många av "vännerna" är avlägset bekanta eller folk man för länge sedan slutade umgås med? I boken avslutar Emma så småningom sitt konto när hon inser att hon blivit för besatt av att försöka styra sin framtid, själv undrar jag hur länge till jag kommer vara med, inte för att jag försöker styra en osäker framtid, men för att det faktiskt inte är vidare spännande.

onsdag 19 juni 2013

Pride and Prejudice and Zombies: Klassiker i ny tappning

Pride and Prejudice and Zombies
Bild lånad från adlibris
Pride and Prejudice and Zombies (Jane Austen och Seth Grahame-Smith) är en väldigt rolig bok, jag skrattar högt flera gånger. Grahame-Smith har återanvänt Austens klassiska historia, och dess språk - ibland känner man igen flera meningar i rad, vilket är skönt, jag gillar den gammaldags engelskan. Historien om de fem giftasvuxna systrarna, brevkorrespondens, baler, militärer, mr. Darcy (with ten thousands pounds a year!) har nu utökats med en plåga i form av zombies. Systrarna Bennet har tränats av shaolinmunkar i stridens sköna konst och kan därför, när en bal störs av inbrytande onämnbara, formera en dödsstjärna, med en dolk i ena handen och den andra sedesamt på ryggen :)

Något annat som lagts till är att mr. Darcy fått ett sinne för humor av det lite mer vågade slaget och att det pratas om kroppens mer skamliga beteenden som "excersice moisture", uppkastningar och att Elizabeth oroar sig över att hennes andedräkt luktar sötsaker och rå ål. Wickham får dessutom sitt rättmätiga straff. Någon som däremot får lite upprättelse i den här versionen är mr Collins, trevligt tycker jag.

Något jag undrar över när jag läser är mängden av zombies (och hur det kan finnas så många människor kvar ute på landsbygden). Man får följa en av karaktärernas gradvisa omvandling vilket är bokens intressantaste bit, bland annat hur personen börjar värdera folk efter hur stora huvuden, och därmed hjärnor, de har. Omvandlingen tar tid och borde uppmärksammas av omgivningen långt innan den är genomförd. Det borde inte vara något problem varken att avvärja det hotet eller att se till att osmittade döda aldrig får chansen att bli ett problem - kremering! Hur döda sedan länge kan resa sig från graven förklaras aldrig och med tanke på att zombieplågan haft England i sitt grepp i 50 år så verkar en onormalt stor andel av zombierna rätt välbevarade.

Grahame-Smith har inte samma förtröstan på att läsaren kan tolka saker mellan raderna som Austen. Han förklarar hur Darcey känner, varför Bingleysystrarna agerar som de gör och bakgrunden till mr och mrs Bennets äktenskap, allt som bara antytts av Austen. Undrar om han tror rätt när han anser oss mer korkade än läsarna på 1800-talet?

tisdag 18 juni 2013

En man som heter Ove: Fredrik Backman

En man som heter Ove
Bild lånad från adlibris
Sträckläste En man som heter Ove av Fredrik Backman. Backmans mycket personliga skrivsätt bäddar för en behaglig läsning med många starka känslor. Jag skrattade ibland, men grät merparten av historien om den buttre och rutinbundne Ove som jag inte kan låta bli att tycka om. Och visst känns ibland det ogenerade spelet på känslosträngarna av, det gör det, men när det är en så välberättad historia så sväljer jag det utan problem. Kärlekshistorien som man får uppleva i backspegeln är den finaste jag läst på länge. Slutet är lite väl hollywoodskt och kringkaraktärerna överdrivna, men det är mindre petitesser. Ove (och hans fru) är också lite mycket, men där gör den gedigna bakgrunden man får ta del av att de känns äkta ändå.

Något jag inte kan låta bli att fundera på är hur mycket Lufsen och Parvaneh är baserade på Backman och hans fru. Efter att ha följt hans blogg några månader så kan jag inte låta bli att dra paralleller oavsett om det ligger något i det eller inte :) 

måndag 17 juni 2013

Tematrio: isländska nöjen (och annat)

Island har tydligen nationaldag och uppmärksammas därför på Lyrans tematrio. Det var många år sedan jag läste något av en isländsk författare och den (för jag har för mig att det bara blev en) tyckte jag inte om, det var nog därför det inte blev fler. Men eftersom det är nationaldag (och eftersom jag hopppas att komma dit i sommar) så gör jag mitt bästa med att tänja på reglerna :) 
  1. Var är min islandströja? - en suverän novell av Stig Dagerman. (Titeln låter åtminstone rätt...)
  2. Korpen flyger, en av mina favoritfilmer. Om vikingar, hämnd och med ödesmättad musik. Inspelad på Island och eftersom den är på isländska så läser man ju textremsan, däribland den odödliga repliken "tungur knifur".
  3. Nu börjar fantasin ta slut, men uppföljningen till förra filmen, Korpens skugga, är bra den med.

fredag 14 juni 2013

Bloggjerka: Vem är din Mållgan?

Vilken karaktär skulle du vilja ha som bästa vän IRL var dagens jerkfråga på Annikas blogg. Kul fråga, men inte helt lätt att svara på. Men dras till Sam i Sagan om ringen, Hermione i Harry Potter, Simon i Mortal Instruments och Eric Northman i The Southern Vampire Mysteries (True Blood). Gemensamma nämnaren för dem allihop är att jag skulle kunna lita helhjärtat på dem allihop, fastän två på listan är vampyrer. Och den bäste av topp fyra: Eric Northman! Tror man skulle ha roligt i hans sällskap (så länge de andra vampyrerna lämnar honom i fred).

måndag 10 juni 2013

Tematrio: Borta bra, men hemma bäst?

tematrioDagens tematrio från Lyran handlar om böcker från hembygden och eftersom jag känner mig mer som göteborgare än enbart hisingsbo så blir min lista från Göteborg.
  1. Helen Tursten - man kan nästan åka på guidad visning efter hennes böcker om Irene Huss, min favorit är Tatuerad torso, visserligen en del Köpenhamn i den, men det är ju också en trevlig stad.
  2. Åke Edwardsson - mina favoriter är de första böckerna Till allt som varit dött och Gå ut min själ som handlar om en före detta polis, Jonathan Wide, och där en del av handlingen utspelar sig i gemytliga Vasastan.
  3. Marianne Fredriksson - Anna, Hanna och Johanna är en historisk roman från ungefär sekelskiftet och framåt. Släktkrönika i tre led.

söndag 9 juni 2013

The Night Circus: Vacker som en maräng, och nästan lika substanslös

The Night Circus (Nattens cirkus) av Erin Morgenstern är en väldigt vacker bok, alltifrån omslag och layout till ordval. Omslaget är svartvitt, med en enstaka röd detalj, och bilden väldigt grafisk; som en gammaldags siluettbild, titeln i relief, bokmärket ett rött band och sidorna har infärgade svarta kanter som gör att man får en svartvitrandig effekt (som ett svartvittrandigt kanvastyg) när man har boken öppen. Språket är lika genomtänkt, liksom de miljöer och människor som beskrivs.

I boken beskrivs olika cirkustält och personer i cirkusen liksom människor som påverkas av den. Det hela blir som små scener från olika perspektiv och tider som fogas ihop likt ett invecklat pussel, precis som Le Cirque des Rêves själv, och det tar ett tag innan jag förstår hur de hänger ihop. Ett av tälten innehåller en isträdgård som är gjord som en kärleksgåva till den kvinnliga huvudfiguren, illusionisten Celia. Och den låter som ett absolut mästerverk, men jag undrade för mig själv hur länge jag skulle stannat där om jag hade haft en hel cirkus att utforska. Samma sak måste cirkusens besökare undra för den verkar alltid vara tom. På samma sätt fungerar tyvärr boken, för det blir inte mycket mer än vackra scener. Det antyds att en katastrof är i antågande, men det händer inte mycket, lite som att titta på en vacker tavla som torkar. Resultatet blir att jag lätt distraheras under läsningen, jag tar paus efter paus och börjar tänka på annat.

Hur huvudpersonerna, Celia och Marco, löser utmaningen de har bundits till stör mig. Först och främst skulle jag vilja att de kämpade emot mer, de har ju resurser båda två. Och annars, varför inte bara börja ett liv tillsammans och hjälpas åt med det som behöver göras tills, förr eller senare, någon av dem avlider? Problem solved! Lite ironiskt också att de själv gör utmaningen så mycket tyngre att bära med alla sina fantastiska skapelser än vad de hade behövt.

lördag 8 juni 2013

Tag: Sommarläsning

 Jag har blivit taggad av skrivtjejen att svara på några frågor om sommarens läsning.

Dead Ever After
Efterlängtad, men usch så ful!
1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
*Jag håller tummarna för att jag hinner få tag i sista delen 'Dead Ever After' av The Sookie Stackhouse Novels innan sommaren är slut, den finns redan nu, men vill ju att omslaget ska passa ihop med dem jag redan har (i-landsproblem).
*'Bilbo' - ska läsas om i god tid innan nästa film.
*Hämtade 'Pride and Prejudice and Zombies' på biblioteket i förmiddags, den ska bli rolig, var imponerad av hur skickligt Seth Grahame-Smith fick ihop boken 'Abraham Lincoln - Vampirehunter'.
*Den femte delen i Mortal Instruments: 'City of Lost Souls', var tvungen att ta en paus för att inte få en överdos, men nu är suget tillbaka :)
*Åsa Larssons 'Till offer åt Molok' - att läsa deckare på sommaren hör ju till!
2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Lars-Eric Litsfelt 'LCHF for the next generation'. Dags att göra ett försök att ändra livstil, igen...

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
Det är alltid väldigt trevligt att sätta sig bredvid dammen, på en bänk med en bok, men... myggor, träsmak, folk att titta på...

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
...så det kommer nog bli reclinern precis innanför balkongdörren. I alla fall nästan utomhus.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Den jag längtar mest efter är 'Dead Ever After' av Charlaine Harris. Har levt med serien under flera år och vill läsa upplösningen nu även om jag redan har stött på spoilers :(

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Har man inte redan gjort det så 'Game of Thrones'. Den är fantastisk! Gillar hur karaktärerna inte är svart-vita som i så många andra fantasyberättelser och gillar lika mycket att man inte kan räkna med att någon överlever bara för att det är en huvudperson.


 7. Strand eller hängmatta?
Har en lååång och svettig spårvagnsresa till stranden och ingen hängmatta alls. Park eller balkong borde frågan vara för mig och då blir det mer balkong än park.

8. Deckare eller roman?
Deckare. Men det finns mycket bra romaner med.

 9. Favoritgenre?
Just nu fantasy och dystopi.

 10. Tagga 3 andra!

fredag 7 juni 2013

Bloggjerka: Påverkar falsk marknadsföring?

jerka11Veckans jerkfråga handlar om hur genrebunden man är, och jag tolkade det som vad man förväntade sig efter man läst exempelvis baksidestexten, inte om man bara läste en genre.

Jag tillhör nog de mer ortodoxa, står det deckare så förväntar jag mig det och blir besviken om det bara är filosofiska diskussioner, står det komisk (är det en genre?) så vill jag åtminstone le. Ibland så kan boken vara hur bra som helst, men om jag tagit just den ur hyllan för att jag är sugen på halsbrytande spänning och det bara är socialrealism så är risken att jag blir besviken stor. Det är lite som vilseledande reklam, jag vill ha det som utlovats och det som jag är sugen på. Ibland är boken så otroligt bra att det inte spelar någon roll, men visst vore det bättre om informationen var rätt från början.

Oftast tycker jag genren stämmer, det är framför allt deckare/thriller/spänningsroman/pusseldeckare/mysterium som kan ha blandat ihop korten, men om det är förlagen som satsar på det de tror lockar mest eller om det är jag som tyder begreppen fel vet jag inte.

torsdag 6 juni 2013

Tematrio: Svenska favoriter

tematrioHittade något som kallas för tematrio på Lyrans Noblesser :) och jag hänger på, om än några dagar efter. Eftersom det är Sveriges nationaldag idag så är uppdraget att berätta om tre svenska favoritförfattare. Det är inte en lätt uppgift och då läser jag ändå inte mycket svenskt för tillfället, men det finns många böcker som gjort sig oförglömliga.
  1. Jonas Gardell är underbar! När jag upptäckte honom tvingade jag mig själv att inte läsa alla i rad, var livrädd för att jag skulle förstöra honom :) Tycker han gör fantastiska porträtt av människor som det är lätt att tycka om. Och han formulerar sig så bra, finns alltid fullt med möjliga citat att frossa i. Har inte läst Torka aldrig tårar ännu, väntar på att trilogin blir komplett så att jag slipper göra uppehåll.
  2. Astrid Lindgren! Framför allt de lite längre historierna som Lejonhjärta och Ronja. Brukar läsa Bröderna Lejonhjärta för mina elever och i slutet av läsåret när vi utser årets bästa bok så vinner den alltid :)
  3. Vilhelm Moberg, jag kan se anledningen till varför hans utvandrarserie brukar nämnas när man ska utse århundradets bok eller en svensk kanon.
Andra som är bra: Stieg Larsson, John Ajvide Lindqvist, Stina Wirsén, Åsa Larsson, Jan Guillou, Frans G. Bengtsson, Marika Cobbold Hjörne, Anders De La Motte, Vibeke Olsson... (känns som jag har glömt jättemånga, trist)

tisdag 4 juni 2013

The Silver Linings Play Book: Letar du efter en "silver lining" så fortsätt att leta

The Silver Linings PlaybookJag såg fram emot att läsa The Silver Linings Play Book av Matthew Quick. Jag tänkte att eftersom den filmatiserats, om än med tveksamt resultat, så borde ju boken som inspirerat till detta vara läsvärd. Men, nja... historien griper aldrig tag i mig. Den handlar om Pat som tillbringat många år på psyket, han har minnesförlust och det som håller honom uppe är att förbättra sig så mycket att hans fru kommer tillbaka till honom. Bland det han har glömt är anledningen till varför hon lämnat... Han flyttar in hos sina föräldrar och pappan är lika mogen som en treåring. Surar om fotbollslaget förlorar, kan kanske tänka sig att säga ett ord eller två om det vinner. Dessutom behandlas Pat som ett barn. De lirkar och berömmer och undanhåller och skyddar. Och jag kan förstå det när man äntligen fått ut någon från mentalsjukhus efter flera år, men i kombination med den vidskeplighet som finns runt Eagles matcher så blir det väldigt mycket världsfrånvändhet.

Det som stör mig mest är dock språket. Pat är berättaren och sättet boken är skriven på får mig upprepade gånger att tänka på The Curious Incident of the Dog in the Night-time där berättaren har asperger. Och att sätta en diagnos på Pat är vad jag hela tiden kommer tillbaka till under läsningen: Har han asperger? Autism? Förståndshandikapp? Lobotomerad eller efterverkningar av el-chocker? Psykos?

Varför kommer då de här tankarna hela tiden tillbaka till mig? Har tänkt på det en hel del också. Jag tror det är alla dessa onödiga detaljer, som när han ska åka pendeltåg: "I descend underground, insert the five my mother gave me into the change machine, buy a ticket, stick it into the turnstile, descend more stairs, hit the waiting platform" (hade kunnat vara med i en handbok om hur man gör en tågresa) eller när hans kompis drar ett skämt om fotbollslaget och hans inre monolog går i stil med "I smiled because he said a joke about the Eagles and it was funny" - ja, varför skulle du annars le? *face palm* Det här att han hela tiden förklarar sina känslor och tankar och beskriver det han gör i detalj gör boken väldigt jobbig att läsa. Bokens bästa sidor är när han gör ett urval av händeser under månaden med dansträning - där stryks äntligen de utförliga förklaringarna. Hur någon överhuvudtaget fastnade så för historien att man ville göra film på den övergår mitt förstår.

Filmatiseringen innehöll också några tveksamma val inser jag när jag läst boken: danstävlingen med Pat och Tiffany mot proffsen som var så överdrivet i filmen, den konstiga vadslagningen, hur ung Tiffany var... Inget av det fanns tack och lov med i boken.

lördag 1 juni 2013

The Rise of Nine: Så många aliens, så mycket aska

Rise of NineThe Rise of Nine av Pittacus Lore är den tredje delen om loriska ungdomars (goda aliens) försök att besegra mogadorierna (onda aliens som samarbetar med den amerikanska staten i utbyte mot ny teknologi, i en lite oväntad vändning) så att de så småningom kan åka tillbaka till sin planet. Full fart i den här boken med, Sarah är tillbaka och får upprättelse, skönt tycker jag, gillar henne.

Boken har många strider mellan våra ungdomar och skurkarna, men bataljerna blir allt tråkigare. I första boken beskrivs mogadorierna som stora, obevekliga mördare som kunde påverka känslor tills man förtvivlade, träffade man på dem slogs man på liv eller död. Nu är striderna såklart fortfarande på liv och död, men i princip verkar man bara behöva peta på en mogadorier för att han ska förvandlas till aska. Tur det med tanke på den otroliga mängd som verkar få plats i FBIs underjordiska anläggning. Så våra fem ungdomar slåss mot en arena full med extra stora mogadoriska soldater, askan ligger tät i luften och det är inga problem?! Speciellt inte när man har sin egen helare tillgänglig... Det nya problemet är Setrakus Ra, mogadoriernas ledare, som verkar vara oövervinnerlig. Tack och lov är han mer intresserad av att spela spel än att faktiskt utrota lorierna när han har chansen, lite klumpigt kan man tycka.

Den här serien är lättläst underhållning utan några större djup i karaktärerna, men nu börjar det bli lite väl ogenomtänkt och jag är ändå rätt överseende. Jag kommer antagligen läsa fortsättningen så småningom (nästa del har inte kommit ut än) eftersom det är så snabb läsning, tänk mjukglass, men glömmer jag det så är det ingen förlust.

Eftersom jag har en läsutmaning i år så kollade jag upp författaren/na (två personer under synonym) för att se under vilken punkt jag kunde föra in den här boken (det blev 'vitt omslag') och snubblade över ett inlägg författat av den store Pittacus Lore (den legendariske äldste från planeten Lorien) där han beskrev hur folk från Lorien har besökt jorden under tusentals år och hjälpt till med människornas utveckling, t.ex. utveckla språk, pyramider, Stonhenge, Da Vinci. Och trots att jag vet att allt det här är totalt påhittat (eller just därför) så känner jag mig lite förolämpad - skulle inte vi kunna ändå???      :)

Del 1 - I am Number Four
Del 2 - The Power of Six