City of Lost Souls: Here we go again...

När jag läser femte delen av Mortal instruments, 'City of Lost Souls' av Cassandra Clare, kan jag inte låta bli att önska att jag hade stoppat efter del tre där historien kändes avslutad. Halva boken går utan att det händer mycket alls, och när saker väl börjar hända så är jag ändå inte vidare intresserad av historien längre, det är bara mer av samma. Sebastian är ond, Magnus hjälper motvilligt till och tittar bekymrat på sin pojkvän, demonerna är otäcka men besegras, tanken på en ny sorts shadowhunters lever kvar, Camille intrigerar och folk tvivlar. Det är det sistnämnda som mer än något annat tar över historien för mig: alla dessa kärlekspar där en, eller båda, inte vågar tro på att den andre verkligen tycker om dem. Och jag har inga problem med att förstå den känslan, visst kan det ibland verka för bra för att vara sant, men när det är så många som tvivlar och inte tycker att de är värda den andres kärlek: Izzy, Simon, Jordan och Alec, så blir det för mycket. När dessutom Alec utvecklar Bella Swan-ångest (jag-har-en-odödlig-och-ungdomlig-och-snygg-älskare-men-jag-kommer-bara-att-bli-äldre-och-skrynkligare) och har som lösning att försöka göra pojkvännen dödlig. Bakom hans rygg. Då är det något allvarligt fel.

Någon som inte känner det minsta självförakt och tvivel för en gångs skull är Jace. Han är besatt av en demon och har aldrig verkat så lycklig. Så Clary to the rescue! Utan plan, utan back-up, utan att fråga någon om råd. Så trött jag blir. Lika trött blir jag på det styrande rådet som trots allt som redan har inträffat är mer intresserade av att göra som de brukar än att lyssna på vad som faktiskt händer nu. Det märks kanske att jag inte är överväldigad av den här historien längre? Jag kommer väl att läsa sista delen när den kommer så småningom, men mina förväntningar är måttliga.