Personer du kanske känner: Är facebook så himla bra egentligen?

Bild lånad från adlibris

I "Personer du kanske känner" av Jay Asher och Carolyn Mackler så flyttas man tillbaka till -96, då man fortfarande ringde upp knattrande och visslande modem när man skulle ut på nätet, när mobiler inte fanns i alla fickor och facebook inte fanns alls. Förutom i den här historien då, där den nyinstallerade datorn visar en sida som kallas facebook och där personerna påminner väldigt mycket om huvudpersonerna, bara 15 år äldre. De har samma namn, de ser nästan likadana ut och de har samma födelsedagar. Är det ett skumt trick eller visar det faktiskt en bit av framtiden? Emma tror att hon ser sin framtid, den är långt ifrån rosenröd, och hon försöker påverka det som dyker upp på statusdateringarna 15 år längre fram. Josh är mer skeptisk, men så visar hans sida också en framtid med drömtjejen som han aldrig ens vågat hoppats på.

 Det är en helt okej bok, lättläst, och en trevlig skildring av en liten kompisgrupp high schoolungdomar (som både gillar varandra och är ganska oschysta mot varandra om vartannat) och hur man kan reagera på att få besked om saker som man egentligen inte ska veta. Men det som slår mig mest är hur tråkigt facebook är. Visst låter det spännande att få se en möjlig framtid, men när statusuppdateringarna mest sträcker sig till om man bakat cupcakes, ätit tröstmat eller att barnet ska flyga någonstans så blir det inte så spännande. Sedan finns det andra som är väldigt självutlämnande, varför vill man skriva sånt där alla kan se frågas då. Som hämtat från verkligheten och roligare än så är väl sällan facebook? Och när de under en av de första inloggningarna ser att antalet vänner är över 300 och reagerar med att så många kan man väl inte ha. Och jag kan inte låta bli att hålla med, hur många av "vännerna" är avlägset bekanta eller folk man för länge sedan slutade umgås med? I boken avslutar Emma så småningom sitt konto när hon inser att hon blivit för besatt av att försöka styra sin framtid, själv undrar jag hur länge till jag kommer vara med, inte för att jag försöker styra en osäker framtid, men för att det faktiskt inte är vidare spännande.