"Utskrivna" dialekter handlar veckans bokbloggsjerka om. Det är väl inget jag är jätteförtjust i. Ibland kan det ge en karaktär en liten extra pusselbit, men oftast ger det läsningen mindre flyt. Det finns undantag, som Jonas Hassen Khemiris "Ett öga rött" (viserligen mer brytning än dialekt) där jag i början kände att det var så trögt att läsa, men efter ett par sidor så flöt det på och huvudpersonen hade fått ett helt eget språk och det var häftigt. Men ofta så tycker jag att det mest används som markör för någon som är gammal eller bonnig. I engelska texter tycker jag att det blir ganska svårt när de ska dialektera texten, så där föredrar jag definitivt att det inte görs.Dialektala ord går däremot fint för mig (till en viss gräns), har inget emot ett och annat rälig, tetig eller blårutigskjortan så länge stavningen känns okej. Problemet blir när man försöker härma dialekterna i stavningen, som "hop, de' så ja' me".
Ett annat sätt att ange dialekt, som jag föredrar, är att författaren berättar det, som Charlaine Harris (undrar vilken gång i ordningen hon får vara med i min jerka...) som skriver ungefär "... he said with a southern drawl", på svenska hade man kunnat tänka sig skånska, värmländska etc. Då kan jag efter egen, bristfällig, förmåga tolka det som jag vill i mitt huvud.
Jag håller med dig, ofta tycker jag att den som pratar dialekt i en bok ska framställas som bonnig och lite dum. Kanske är det därför jag inte gillar dialekter i skriftspråk.
SvaraRaderaIRL gillar jag ju dialekter, synd att de ska missbrukas så i texter :(
RaderaHuvudet på spiken! Dialektala specialord är toppen, det är fonetisk ljudhärmning som blir så jobbigt tycker jag. Jag älskar att P O Enquist skriver "tokot" på var och varannan sida, till exempel.
SvaraRaderaDet ger lite extra liv till texter. Även om jag inte vet vad just tokot btyder?
RaderaOm man använder dialektala ord så måste det ju vara så att någon från en annan del av landet lätt kan kolla upp betydelsen. Jag har nog lättare för det fonetiska, för då kan jag ljuda i huvudet.
SvaraRaderaJag hoppas väl att jag kan förstå det på sammanhanget, är väl optimist på det sättet :)
RaderaHåller helt med! Det blir svårare att läsa om dialekt används, särskilt om det är en dialekt jag inte är så obekant med. Jag kan förstå att författare kan använda det som ett grepp för att tillföra personerna ytterligare en dimension, men det stör mitt läsflyt. Läste "Två soldater" av Roslund/Hellström (är det så författarna heter?) Superbra bok, men det tog låååång tid innan jag kom in i boken eftersom den till att börja med har med massor av "nysvenska" som jag inte alls är hemma i...
SvaraRaderaDå kanske du ska låte bli Ett öga rött... Men där vande man sig efter ett tag, användandet var rätt konstant.
RaderaJag gillar Khemiris språk. Det var grymt roligt att läsa Ett Öga Rött utifrån huvudkaraktärens språk.
SvaraRaderaEn väldigt intressant bok. Har inte läst något av honom efter det, börjar kanske bli dags...
RaderaHåller med! Fast jag tycker det är svårt att läsa på dialekt. Jag föredrar ren svenska, eftersom det är lättare att läsa :)
SvaraRaderaTycker också det är viktigt att texten är läsvänlig.
RaderaTråkigt att dialekt kopplas till lite trög och dum, men många gånger är det nog så. Men jag tycker att korta uttryck eller enstaka ord i dialog är helt okey.
SvaraRaderaJo det ger ett visst mervärde, men får jag stanna upp för mycket i läsningen blir det mest bara störigt för mig.
RaderaDet är absolut inte lätt att skriva dialekt,men det kan ge mycket färg åt en karaktär.
SvaraRaderaÄr väldigt glad att jag inte är författare när det gäller att skriva ner ljudhärmande så det blir begripligt...
Radera