En man som heter Ove: Fredrik Backman

Bild lånad från adlibris

Sträckläste En man som heter Ove av Fredrik Backman. Backmans mycket personliga skrivsätt bäddar för en behaglig läsning med många starka känslor. Jag skrattade ibland, men grät merparten av historien om den buttre och rutinbundne Ove som jag inte kan låta bli att tycka om. Och visst känns ibland det ogenerade spelet på känslosträngarna av, det gör det, men när det är en så välberättad historia så sväljer jag det utan problem. Kärlekshistorien som man får uppleva i backspegeln är den finaste jag läst på länge. Slutet är lite väl hollywoodskt och kringkaraktärerna överdrivna, men det är mindre petitesser. Ove (och hans fru) är också lite mycket, men där gör den gedigna bakgrunden man får ta del av att de känns äkta ändå.

Något jag inte kan låta bli att fundera på är hur mycket Lufsen och Parvaneh är baserade på Backman och hans fru. Efter att ha följt hans blogg några månader så kan jag inte låta bli att dra paralleller oavsett om det ligger något i det eller inte :)