The Silver Linings Play Book: Letar du efter en "silver lining" så fortsätt att leta

Jag såg fram emot att läsa The Silver Linings Play Book av Matthew Quick. Jag tänkte att eftersom den filmatiserats, om än med tveksamt resultat, så borde ju boken som inspirerat till detta vara läsvärd. Men, nja... historien griper aldrig tag i mig. Den handlar om Pat som tillbringat många år på psyket, han har minnesförlust och det som håller honom uppe är att förbättra sig så mycket att hans fru kommer tillbaka till honom. Bland det han har glömt är anledningen till varför hon lämnat... Han flyttar in hos sina föräldrar och pappan är lika mogen som en treåring. Surar om fotbollslaget förlorar, kan kanske tänka sig att säga ett ord eller två om det vinner. Dessutom behandlas Pat som ett barn. De lirkar och berömmer och undanhåller och skyddar. Och jag kan förstå det när man äntligen fått ut någon från mentalsjukhus efter flera år, men i kombination med den vidskeplighet som finns runt Eagles matcher så blir det väldigt mycket världsfrånvändhet.

Det som stör mig mest är dock språket. Pat är berättaren och sättet boken är skriven på får mig upprepade gånger att tänka på The Curious Incident of the Dog in the Night-time där berättaren har asperger. Och att sätta en diagnos på Pat är vad jag hela tiden kommer tillbaka till under läsningen: Har han asperger? Autism? Förståndshandikapp? Lobotomerad eller efterverkningar av el-chocker? Psykos?

Varför kommer då de här tankarna hela tiden tillbaka till mig? Har tänkt på det en hel del också. Jag tror det är alla dessa onödiga detaljer, som när han ska åka pendeltåg: "I descend underground, insert the five my mother gave me into the change machine, buy a ticket, stick it into the turnstile, descend more stairs, hit the waiting platform" (hade kunnat vara med i en handbok om hur man gör en tågresa) eller när hans kompis drar ett skämt om fotbollslaget och hans inre monolog går i stil med "I smiled because he said a joke about the Eagles and it was funny" - ja, varför skulle du annars le? *face palm* Det här att han hela tiden förklarar sina känslor och tankar och beskriver det han gör i detalj gör boken väldigt jobbig att läsa. Bokens bästa sidor är när han gör ett urval av händeser under månaden med dansträning - där stryks äntligen de utförliga förklaringarna. Hur någon överhuvudtaget fastnade så för historien att man ville göra film på den övergår mitt förstår.

Filmatiseringen innehöll också några tveksamma val inser jag när jag läst boken: danstävlingen med Pat och Tiffany mot proffsen som var så överdrivet i filmen, den konstiga vadslagningen, hur ung Tiffany var... Inget av det fanns tack och lov med i boken.