Jag hade rätt stora förhoppningar på Du gör mig galen (vilket är en urusel titel, föredrar den engelska: Silver Linings Playbook), men blev besviken trots att det är en rätt trevlig film. Eller kanske just därför. Bipolär man med misshandelsdom möter kvinna i sorg och med självdestruktivt beteende. Han umgås också med sin pappa och största skillnaden mellan pappan och honom är att pappan inte är diagnostiserad. Det känns inte som att just de ingredienserna ska göra en TREVLIG förutsägbar film.
Gillade att huvudpersonerna var så obekvämt uppriktiga att det var en social mardröm att umgås med dem, men på slutet spelade de det där tröttsamma romantiska spelet som är så vanligt på film (och annars med?). Gillade middagen hos kompisen, familjeslagsmålet på vinden och Tiffanys stackars föräldrar. Tyckte också att jag förstod Tiffanys skulddrivna beteende väldigt väl.
Jennifer Lawrence gör ett bra jobb i den kvinnliga huvudrollen, Bradley Cooper funkar rätt okej i den manliga. Roligt att se Julia Stiles igen, tror att hon egentligen hade gjort en väldigt bra Tiffany, på ett lite mer slitet sätt, Lawrence är bra, men ung.
Tyckte inte om det gulliga: Det var alldeles för många helyllekaraktärer - polisen, brorsan och hans vänner, mamman, psykiatrikern, bästa kompisen och, framför allt, kompisen från psykhuset. Det livsbejakande sökandet efter "silver linings", indierna på fotbollsmatchen, brevet, vadet, dansen (där satt jag bokstavligen med halsduken som skämskudde framför ansiktet) var näst intill kväljande. Jag blev också väldigt underväldigad av Rober De Niro som pappa. Läste någonstans att filmen var feelgood, medan boken var feelbad, så den kommer jag kanske att läsa lite längre fram.
Gillade att huvudpersonerna var så obekvämt uppriktiga att det var en social mardröm att umgås med dem, men på slutet spelade de det där tröttsamma romantiska spelet som är så vanligt på film (och annars med?). Gillade middagen hos kompisen, familjeslagsmålet på vinden och Tiffanys stackars föräldrar. Tyckte också att jag förstod Tiffanys skulddrivna beteende väldigt väl.
Jennifer Lawrence gör ett bra jobb i den kvinnliga huvudrollen, Bradley Cooper funkar rätt okej i den manliga. Roligt att se Julia Stiles igen, tror att hon egentligen hade gjort en väldigt bra Tiffany, på ett lite mer slitet sätt, Lawrence är bra, men ung.
Tyckte inte om det gulliga: Det var alldeles för många helyllekaraktärer - polisen, brorsan och hans vänner, mamman, psykiatrikern, bästa kompisen och, framför allt, kompisen från psykhuset. Det livsbejakande sökandet efter "silver linings", indierna på fotbollsmatchen, brevet, vadet, dansen (där satt jag bokstavligen med halsduken som skämskudde framför ansiktet) var näst intill kväljande. Jag blev också väldigt underväldigad av Rober De Niro som pappa. Läste någonstans att filmen var feelgood, medan boken var feelbad, så den kommer jag kanske att läsa lite längre fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)