City of Fallen Angels: En jakt på inre demoner

City of Fallen Angels är fjärde delen i Cassandra Clares serie Mortal Instrument och den jag gillar bäst hittills. Ända tills jag kommer till upplösningen. Men jag tar det som är bra först:

• Handlar mycket om inre demoner den här gången, både bokstavligt och bildligt. En hel del grubblande om ens egen godhet och värde. Simon är min nya favorit. Han och Jace står för en hel del av grubblandet, men Simons problem känner jag lättare igen mig i (även om de i mångt och mycket är samma som Jaces). Diskussionen om arv och miljö fortsätter.
• Lilith, Adams första fru, var med. Jag känner att jag vill läsa på vad som står om henne som biblisk gestalt.
• Två karaktärer som innan bara nämnts av de andra kommer in i handlingen.

Men så var det upplösningen då. Den vimlar av förälskade par, men alla paren har så storslagna kärekshistorier att Romeo och Julia skulle hamna i skymundan. Eftersom de flesta huvudpersonerna är tonåringar så kan man ju se mellan fingrarna (första kärleken är förhoppningsvis himlastormande), men när en 700-årig karaktär känner lika starkt efter bara en kort kärlekssemester med sin "squeeze" så blir det lite mycket.

Med tanke på hur starka känslor de har för varandra så är de extremt dåliga på att faktiskt uttrycka dem. Återigen så kan ju det förklaras med att de är tonåringar och ovana vid att ha förhållanden, men tröttsamt att läsa blir det i alla fall. Lite: "Nej, jag har inte pratat med honom, han ringde inte tillbaka när efter jag sökte honom." Och då har de varit med om strider på liv och död tillsammans. Suck. Eller när man blir svartsjuk på att ens partner haft förhållanden innan - när någon har levt i flera hundra år får man väl hoppas att de inte varit ensamma hela tiden...

Blev extra besviken på Clary. Dels för att hon en av dem som inte pratar och som låter deprimerade vänner "vara ifred", men mest för att hon, för att vara snäll och bekräfta sin kärlek för någon som tvivlar, går med på att gifta sig trots att hon inte vill.

Och min gamla favorit Jace. Hans sarkastiska narcissism saknades nästan helt. Allt som händer är hans fel. Han är bara värd förakt. Det vore bättre om han inte alls fanns. Tycker han. Ett himla ältande blir det. Och då lämnar man honom ensam? Där trodde jag att han skulle ta livet av Sebastian en gång för alla och därmed begå självmord. Med tanke på hur slutet var så hade jag föredragit det.

Bara för att klarlägga: Gillar den här boken, trots allt.

Bok 1
Bok 2
Bok 3