Dead and Gone: What's one more dead person to me?

Bild lånad från adlibris

Dead and Gone av Charlaine Harris är en riktigt bra bok! Det är spännande och känslosamt. Skiftarbefolkningen kommer till slut ut i rampljuset och medger att de existerar och det går inte helt bra. Många känner sig lurade och förda bakom ljuset av familjemedlemmar, arbetskamrater, grannar och andra de trodde att de kände, andra tycker helt enkelt att de är frukter av djävulen. Sookies gamla kompis Arlene inte bara ogillar det nya inslaget liksom allt annat "onaturligt", utan vill helst utrota det, och den telepatiska Sookie, helt. Inte vad jag skulle räkna som en god vän. Hur vänskap kan vändas till hat har jag lite svårt att förstå, men om en trångsynt person skaffar en intolerant pojkvän som serverar hatiska budskap verkar det vara en bra början.

Sookie varnas i boken upprepade gånger för att vara försiktig och när någon försöker mörda henne på bakgården börjar hon äntligen lyssna och ber om hjälp. De som försöker beskydda henne sätts snart ur spel och en mardröm startar. Det är brutalt våld, men jag gillar hur fokuset är på vad som händer inuti Sookies huvud, istället för skadorna som tillfogas hennes kropp.

Tänker på Charlaines liknelser när jag läser, gillar dem, de känns ofta nya, t.ex. "bullets flew through the air like pine pollen in the spring". Hur man beskriver chock skulle hon kunna ge lektioner i, här är en liten bit efter att Sookie har dödat en man och sedan förstört spåren:

In the fading sunlight, it was a little hard to tell, but I thought I'd dispersed the dust pretty thoroughly. "But not from my memory," I said seriously. Then I had to laugh, and it sounded a little crazy. I was standing out in my backyard hosing down fairy blood and making melodramatic statements all to myself.

Hennes sexskildringar är inte lika bra, blir ofta generad, inte av handlingen utan av vad de säger till varandra när det börjar bli intensivt och skrattar ibland högt.

Del 9 i The Sookie Stackhouse Novels.