Det finns alltid förlåtelse: Anne B. Ragde

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Det finns alltid förlåtelse är fortsättningen på Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar, något senfärdig sådär runt åtta år senare. Varning för spoilers från tidigare delar.

I boken har det gått omkring tre år sen senaste boken och mycket är sig likt. Begravningsentreprenören Margido lever fortfarande ett väldigt ordnat och ospontant liv, men sista tiden har han varit outsägligt trött. Torunn som skulle sälja lägenhet och sin del i veterinärskliniken i Oslo blev kvar där och känns ganska apatisk där hon harvar på med sin knöl till pojkvän. Erlend och Krumme är småbarnsföräldrar och har skaffat nya rutiner.

Tankar: Jag tyckte väldigt mycket om ursprungstrilogin, tror varenda person i den (möjligtvis förutom Torunns farmor Anna) berörde mig djupt, men den här blev något av en besvikelse. Om min smak har ändrats eller om boken faktiskt är sämre vet jag inte. Det största problemet för mig är att jag inte dras till karaktärerna. Torunns håglösa liv och hennes anledning för att dröja kvar hos knölen inspirerar inte alls och när hon väl kommer ur hjulspåren så ser jag ändå väldigt få försonande drag hos henne. Hade jag träffat Erlend i verkliga livet tror jag att han hade gått mig på nerverna inom en halvtimme - han pratar konstant i avsnitten han är med och sällan om saker som är intressanta. Självupptagenheten blandas med omtänksamhet, men det är så väldigt mycket yta i det han gör och det tröttar ut mig. Margido är den jag tycker bäst om, blir nästan lite rörd när man får titta in i hans spartanska lägenhet, men även han retar jag mig periodvis på - har man råkat anställa någon som inte alls kan göra jobbet får man väl tjuren vid hornen och rätta till det.

Handlingen är inte heller något som fängslar, det lunkar liksom på och det är väldigt mycket prat, men inte så mycket som händer och detaljrikedomen stör mig. Jag känner inget behöv av att veta hur Erlend och Krumme och de två mammorna resonerar om barnens mat (så redigt, men busigt nog finns undantag), vilka sagor som läses eller varenda sak som Torunn köper i affären. Upplösningen (som bäddar för en fortsättning) var dessutom väntad sen ett par hundra sidor. Nja.