Fuse: Those on the outside were less than human

Bild lånad från adlibris

Fuse är andra delen av Julianna Baggotts dystopiska (är inte säker på att det är ett ord...) trilogi. Jag tyckte om den första delen, Pure, och fortsättningen är till och med bättre :) Boken utspelar sig i Usa nio år efter att bomber har ödelagt det mesta av jorden. De som planlagt ödeläggelsen lever skyddade i en stor kupol där fokus är på lydnad, förnekelse och genetisk förbättring. Överlevande som inte fått plats därinne är ärrade och ofta sammansmälta med något som var i deras närhet när kärnladdningarna small, t.ex. sitt barn, en cykel eller glasskärvor från ett fönster. I boken får vi följa två ungdomar från kupolen och tre från världen utanför. Kapitlen skrivs utifrån de olika karaktärernas synvinklar och det är svårt att bestämma sig för vem man helst vill läsa om, så fort man läser ett kapitel undrar man hur det går för de andra.

Vi har Partridge, yngste sonen till hjärnan bakom allt, som rymde från kupolen i förra boken. Ledaren vill ha sin förrymde son tillbaka och för att få dem på utsidan, wretches, att överlämna honom så tar forskarna i kupolen och "rättar till" en ärrad flicka. De tar bort alla skador och sammansmältningar och gör huden så slät att t.o.m. naveln försvinner. Dessutom gör de så att allt hon kan säga är meddelandet de vill få fram : 'We want our son returned. This girl is proof that we can save you all. If you ignore our plea, we will kill our hostages one at a time.'  Vad kan Partridge göra annat än att överlämna sig? Men han gör det i den trygga förvissningen han haft i hela sitt liv att han är ledarens son och att han är värdefull. Båda är ju rätt, men stackars Partridge har helt missat på vilket sätt han är värdefull. Pappan ligger alltid ett steg före i planeringen...

Meddelandet och den "lagade" flickan gör också att kulten som finns om Kupolen som räddare växer. Det hela blir en blandning av vad man önskar och gamla bibeltexter. Mycket intressant att läsa om. När "lagade" människor hittas döda så ses de som ett bevis på att de inte var tillräckligt rena, inte att kupolen misslyckats.

Tre av  huvudpersonerna Pressia, Bradwell och El Capitain är uppvuxna på utsidan. Det är en värld som är svår att överleva i. Baggott beskriver nya djur och varelser så att man kan se dem framför sig, och hon har dessutom en genomtänkt förklaring till hur det hela har kunnat hända. När detonationerna kom smälte El Capitain och hans bror samman (de satt tätt tillsammans på en motorcykel) och sedan dess har de ofta avskytt varandra. I den här boken tvingas de lita mer på varandra, dör en dör den andre med.

Den jag helst läser om är Lyda. En kupoltjej som skickats ut som lockbete åt Partridge. Hennes förvandling är enorm. Från att ha blivit uppfostrad som våp till att bli krigare. Kvinnoidealet i kupolen är outbildad, omhändertagande hemmafru. Flickorna har t.ex. konst på schemat, men får inte lära sig vad pi är. De lärs att A happy heart is a happy home, men ingenting om hur barn blir till. Lyda tas under de manshatande mödrarnas vingar på utsidan och får lära sig att jaga och att försvara sig. För första gången känner hon att hon kan klara sig själv och hon vill inte tillbaka till den artificiella världen på insidan.

Något som man inser efterhand är hur mycket befolkningen inne i kupolen vet, de väljer bara att förtränga det. Och har man väl börjat välja att bara se delar av sanningen så blir det svårare att protestera när du själv eller dina barn drabbas. Intressant diskussion om vara "välsignad". Hur man liksom plötsligt inte alls är självisk och lever på andras bekostnad utan att man är utvald och därmed har en skyldighet att uppskatta det (och de som inte var utvalda hade väl säkert sig själva att skylla).  En studie i mänsklighet tänkande.

Ett litet smakprov från innan jag läste ut boken finns här.
Mina tankar om den första boken, Pure, finns här.