Bild lånad från adlibris |
Har haft en diskussion med kompisar om tillståndet i världen och trots bakslag, som att främlingspartier är på tillväxt över hela Europa, så tror jag ändå att mänskligheten i stort går framåt: slaveri och barnarbete minskar stadigt, män och kvinnor får samma rättigheter i allt fler länder, handikappade tas om hand och har större egenvärde än förr och allt fler lagstiftar mot diskriminering p.g.a. sexuell tillhörighet och religion. I de flesta dystopier jag har läst så är det här ganska självklara saker, problemen återfinns ofta som en totalitär stat och/eller miljöproblem. Men i den här boken så är samhället så primitivt att det känns som att det utspelar sig ett par hundra år tillbaka i tiden. Dels husen (lerhyddor), kläderna och verktygen, men också värderingarna: flickor får inte lära sig läsa och handikappade och svaga sätts ut på ett fält för att dö. De enda ledtrådarna man får om att handlingen faktiskt utspelar sig i framtiden är rådhuset som är ett byggnadsverk som står ensamt kvar efter en katastrof många år tillbaka i tiden och som skiljer sig från alla andra hus i byn, samt en broderad bild på den cermoniella rocken som visar skyskrapor.
Det här är en bok där det inte händer jättemycket. Dels så är den ganska kort och dels så misstänker jag att den lägger grunden för fortsättningen i serien, att man mest får förutsättningarna klart för sig. Läste innan jag började på Gathering Blue att det skulle vara fortsättningen på The Giver. Det gjorde att jag ganska länge in i boken satt och väntade på att de skulle kopplas samman. Skulle Jonas hitta Kiras by eller bor hon i den by som han fann fast generationer senare? Boken slutar innan vi får svar. Det ledde länge till en ganska förvirrad läsning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)