Bild lånad från adlibris |
Reglerna är bland det intressantaste i boken, hur genomtänkta de är. Varje födelsedag t.o.m. den tolfte förändrar något i ens tillvaro, ibland smått, ibland stort. När man fyller ett får man sitt namn och man får komma till sin familjenhet, när man blir fem får man jackor som kan knäppas där fram så att man kan bli lite mer självständig. När man är åtta får jackan fickor eftersom man är stor nog att ta hand om sina egna småsaker, när man är nio får man en egen cykel, ytterligare ett steg ut i samhället.
Jonas ska fylla tolv och därmed få reda på vad han ska arbeta med i sitt liv. Under året har alla Tolvorna (50 stycken, det är alltid 50 stycken barn i varje årskull) observerats extra noggrannt av de äldste som beslutar vad de är mest lämpade för. Jonas får det ovanliga, men hedervärda uppdraget att bli den som ska bära samhällets minnen. De vanliga medborgarna har nämligen inte mer minnen än dem de själva upplevt, historia är något okänt. Okänt är också starka känslor, man har aldrig på riktigt upplevt smärta, sorg, kärlek eller lycka. Jonas blir kärlet som ska bära dem. Det är ett ibland smärtsamt uppdrag, men det värsta är nog hur ensam man blir när ingen annan kan förstå vad man går igenom. Mycket i Jonas uppdrag är smärtsamt, medan annat är vackert och glädjefullt. Han och hans mentor börjar fundera på om det är rätt att förvägra medborgarna livets alla aspekter och gör en plan för att förändra det.
Det är ju mycket i livet som man egentligen inte vill uppleva, men när man läser om hur mycket man har fått ta bort för att skapa den här problemfria tillvaron så håller jag med Jonas och hans mentor om att det inte är värt priset. I Jonas samhälle så har de dessutom tagit bort det mesta av valfriheten, valen görs åt en. Bekvämt, men inte alltid det man vill. Intressant tycker jag också är hur mycket de talar med varandra och vilken vikt de lägger vid att orden blir rätt så att de uttrycker det de verkligen vill säga utan att missförstås. Schemalagda tal om känslor och drömmar är väl inte idealet för mig, men att familjer pratar med varandra, mycket och om allt, är trevligt. Gillar också att alla medborgare har en uppgift och är (nästan) lika mycket värda. En trevlig bok med andra ord. Inte den allra bästa dystopin jag läst, men ganska bra och jag tänker läsa fortsättningen.
Del 2: Gathering Blue.
Del 3: Messenger.
Del 4: Son
Det här är inte alls en genre jag brukar läsa, eller ens fundera över att läsa, men du beskriver den lockande!
SvaraRaderaTack :) Det här är väl inte den absolut bästa dystopin (Slated, Wool, Pure, Den nya människan), men läsvärd och ger en saker att fundera på. Lättläst också, den är ju för barn egentligen...
Radera