Reached: I'm dying. It's not very hard

Bild lånad från adlibris

Reached av Ally Condie är den tredje och avslutande delen i hennes dystopiska trilogi: Matched, Crossed och Reached. Har ju läst allihop, med förhoppningen att de blir nog bättre, jag kommer nog snart att känna med karaktärerna iställer för att bara läsa om vad de känner och snart måste det ju förklaras mer om hur samhället kunde bli så här. Inget av det uppfylldes i den här boken heller, första boken var nog bäst trots allt och sedan har det stadigt gått neråt.

Boken handlar om Cassia, Ky och Xander som är med i motståndsrörelsen på varsitt håll. Pesten bryter ut, människor dör och man slåss mot klockan för att få fram ett botemedel.

De tre huvudkaraktärerna är ganska endimensionella, och väldigt goda och intelligenta allihop. Deras betydelse för samhällets öde är väldigt mycket för mycket, sammanträffandena staplas på hög. Kärlekstriangeln blir aldrig spännande eftersom Cassia hela tiden är säker på vem hon vill ha och bara känner medlidande för den tredje. Condie gör ett försök att bygga upp någon form av spänning genom att antyda att Xander gjort något hemskt för att få tag i presenten (de blå pillrena) Cassia fick i första boken, det antyds tre gånger "om hon bara visste hur jag fick tag på dem då...", problemet är att man inte egentligen bryr sig om vad han har gjort. Och när det avslöjas (fjärde gången det kommer på tal) så är det bara ett enda stort Gäsp, vad det bara det? Inget som hade något med historien att göra. Att det är en kärlekshistoria och att människor dör i pesten lämnar mig helt oberörd, jag lyckas aldrig förlora mig själv i texten. Samhällets utveckling förklaras inte mer i den här boken, hur det kunde bli som det blev känns ganska oklart.

Dessutom gillar jag inte sättet som böckerna är skrivna på. Det känns som ett försök att skriva "fint", med symbolik och sådant, men utan att resultatet blir vidare lyckat. I den här boken är massor av saker och betydelser röda, i första var de gröna, i andra blå (samma färg som pillrena som har en ganska stor betydelse i berättelsen). Diktrader tolkas och skrivs om och funderas på i det oändliga och berättelsen om piloten och hur den kan tolkas tröttar ut. Överlag är hela texten för långrandig. Moralkakorna om kulturens betydelse är svåra att svälja och diskussionerna om betydelsen av valfrihet är övertydliga. Hade varit intressantare att läsa om varför befolkningen gav upp sitt fria val från början.

Övertydligheten, och färgerna, går dessutom igen i omslagen.
Visst de är snygga, men för mycket "in your face":