Andlös: Hon förlorade medvetandet tre gånger under det tjugo minuter långa samtalet

Bild lånad från adlibris

Andlös av Mattias Ronge handlar om ett Sverige där en ny fruktansvärd sjukdom sprider sig i de största städerna. De som drabbas förlorar andningsreflexen och måste alltså hela tiden koncentrera sig på nästa andetag. Leni har sina teorier om vad det beror på, teorier som har gett henne sparken som forskare eftersom hennes chef tyckte att de var alltför fantasifulla. Nu vill hon ta sig till Lund där forskarna som jobbar med mysteriet finns, för att övertyga dem. Dessvärre får man inte längre resa fritt eftersom man inte vill sprida sjukdomen till de mindre orterna.

Sjukdomen förändrar inte bara livet för de sjuka, den förändrar också samhället. Det blir tystare, mer isolerat och, i en del fall, mer hatfullt. Eftersom ingen vet vad sjukdomen beror på eller hur den sprids är man misstänksam mot det mesta och konspirationsteorierna frodas. Städer där ingen insjuknat isolerar sig och vill inte ha ditresande från de större städerna. Samtidigt visar sig de flesta människor vara otroligt duktiga på att stoppa huvudet i sanden och fortsätter sina liv nästan som vanligt.

Huvudpersonen Leni är inte en lätt människa att tycka om. Hon är lynnig, tvär och våldsam mot dem hon träffar och det är inte lätt för någon att göra rätt eftersom hon ändrar uppfattning hela tiden. För att få tillstånd att resa söderut erbjuder hon sig att vara resesällskap åt den nyligen föräldralösa Selma, sju år, som ska bo hos sin mormor. En bekant, Martin, vill också följa med eftersom polisen jagar honom för inblandning i ett terrordåd.

Det här är en bok som jag borde tycka om: svensk dystopi, trovärdiga personer och en del så klockrena beskrivningar att jag markerar sidorna med post-it-lappar, men jag kommer inte riktigt in i boken - om det beror på att den är långsam eller om det var fel dag för mig vet jag inte. Jag har svårt för Leni, hon är otroligt egocentrisk och misstänksam även mot de få vänner hon har, dessutom är hennes huvud ett väldigt rörigt ställe att vara i. Har också svårt att känna skräcken som de drabbade upplever, utan jag betraktar det hela från utsidan, märkligt oberörd. Tvåhundra sidor in i boken så tar sig berättelsen, men det är för lite, för sent, och jag är rädd att det kommer att dröja innan jag plockar upp Ronge igen.

Ett par av ställena som var så bra att jag var tvungen att markera dem:
"Människor var inget mer än myror, även när katastrofen var ett faktum. En fot i stacken gjorde inte att behovet av barr minskade, tvärtom. Foten hindrade inte flertalet myror att sköta sina sysslor. Innan man satt fast under sulan hade ingenting alls hänt."  (s. 34)

"Hon reste på sig och närmade sig Selma som med ens såg lugnare ut och höll ut sina armar som om hon väntade på en kram. När Leni passerade henne så rufsade hon om flickan i håret på ett sätt som kunde varit kärleksfullt och tillgivet om det inte varit lite för nervöst och hastigt och om inte hennes finger hade fastnat i Selmas hårspänne. Leni ryckte ofrivilligt hårt i spännet tills det lossnade och släppte ut en del av det ljusa håret över ansiktet. Sedan lämnade hon den lilla flickan okramad och med håret i oordning och gick in i köket och satte på te."  (s.66)

Och här finns ett smakprov som jag skrev innan jag läst ut boken.