Sekten: Allt som Irja gör, gör hon av kärlek

Bild lånad från adlibris

Sekten - en sann historia av Peter Pohl är intressant läsning. Romanen bygger på en sann berättelse och intervjuer, tidningsartiklar och radioprogram med de inblandade och det är tydligt vilken sida som Pohl ställer sig på. Samma sida ställer man sig automatiskt på när man läser. Boken handlar om hur en fyrabarnsfamilj dras allt djupare in i en liten svensk sekt tills familjen till slut splittras med två barn på varje sida.

Hur fastnar man då i en sekt? Att familjen i boken gjorde det är inte så konstigt som det kanske kan verka. Framför allt pappan beskrivs som en sökare och hela familjen är redan involverade i en andlig rörelse när en av döttrarna vid 10 månaders ålder blir sjuk. Läkarna genomför flera behandlingar, men misslyckas och flickan blir allt sämre. Inte så konstigt att man nappar på beskedet att en helare finns. Och efter första besöket där så får dottern åtminstone aptiten tillbaka. Därifrån är det manipulationer. Vissa familjemedlemmar väljs ut, och känner sig utvalda, andra får bära all skuld, med löftet att det kan bli bättre om de bara genomför vissa förändringar. Familj och vänner som inte lever efter samma regler förskjuts så att inte deras mörka energier ska hindra tösens tillfrisknande. Bryter man mot reglerna skälls man ut, ofta framför grannar, vänner och sina barn tills man inte är vatten värd.

Hur man faller för dravlet som sektledaren, Irja, framför är svårare att begripa. Hon kan läsa tankar, hon ser vilka förordningar man brutit i anden, hon får meddelande från levande och döda andar, hon är den reinkarnerade jungfru Maria, hon beordrar alla att utesluta ägg och kött, men äter själv gärna prinsesstårtor (bakade med ägg), hon gjorde så att Gulf-kriget löstes, hon har täta kontakter med utomjordingar... och listan skulle kunna bli mycket längre.

Ett utdrag om Irja som medium kommer här: "Olika indianhövdingar ger också budskap till henne. När någon av kontaktpersonerna talar genom Irja, använder hon sig av en bruten engelska med österländsk accent, var kontaktpersonen än har sin hemmahörighet. Så låter alla stora andar och gurus, och alla gör samma typ av språkfel, när de säger att de är mycket glada att ha kommit till Irja, denna kärleksfulla kvinna, en gestalt som de aktar. Man ska lyssna noga till allt hon säger och lyda henne." s. 98.

Livet i sekten verkar fruktansvärt. Det finns regler att följa, annars blir man bestraffad. Reglerna är väldigt godtyckliga och ändras ofta. Går du för fort hinner inte andarna med = böter, går du för långsamt är du lat och arbetsskygg = böter. Tittar du ner när du får en utskällning är du oärlig och lurig (det ordet får mig av någon anledning att föreställa mig att Irja ser ut som Marit Påhlsson), och möter du blicken är du uppkäftig. Båda ger naturligtvis böter. Både barn och vuxna får regelbundet utskällningar och örfilar och när man sedan ber om förlåtelse lägger man sig på knä framför sektledaren. Det värsta straffet är utfrysning, när ingen låtsas om som att du finns förutom när de öser skällsord över dig. Ett sätt att rädda sig undan Irjas vrede är att se till att någon annan utsätts. Angiverierna flödar.

Så varför stannar man? Varför går man med på att låta sig kontrolleras så? Varför gör man ingenting när man ser sina barn fara illa? Jag förstår det inte. Visst kan jag i boken läsa hur medlemmarna undan för undan blir alltmer passiviserade och rädda och hur man omväxlande fryses ut och tas till nåder, men jag har ändå väldigt svårt att förstå. Jag tror att den sista pusselbiten är den med tron. Att medlemmarna faktiskt tror på Irjas alla utsagor - att hon talar med den himmelske faderns röst och att hennes regler är sanningen. Jag har ju svårt att förstå den typen av tro med, men lägger man ihop kontrollen, tron och lättnaden när man är på sektledarens goda sida så är nog förklaringen där även om jag inte begriper den och är väldigt glad för det.