Ender's Game: Fairness is a wonderful attribute. It has nothing to do with war

Bild lånad från adlibris

Jag är så glad att jag upptäckte Ender's Game av Orson Scott Card! Det är en bok jag inte ville lägga ifrån mig. Gillade personerna, skrivsättet, tempot...

Det är en sci-fi-roman, men i princip utan närvarande aliens, de finns mest med som ett överhängande hot. Två gånger innan har de attackerat jorden, senast för 70 år sedan, och man förbereder sig nu för ett tredje krig. Den viktigaste insatsen är att hitta rätt befälhavare. Barn som har stor intelligens och rätt psyke skickas till en militärakademi där de förbereds.

Sexårige Ender är ett av de barnen, han är dessutom en av de mest lovande man sett på länge, hyperintelligent och empatisk utöver det vanliga. Man är dock lite orolig för att han är för samvetsöm och för att tiden är för knapp (någon vet mer än vad man avslöjar för allmänheten). För att få de resultat man behöver vill man både bygga upp och bryta ner honom. Det är en fin psykologisk balansgång man går på, med höga krav och avskärmning från nära vänner. Man läser i boken om hur Ender upplever det hela (stackars liten!) och får dessutom se hur personerna bakom hela tiden planerar nästa steg samtidigt som de håller tummarna att han inte knäcks och blir oduglig. Det är det här "mind-gamet" som jag uppskattar mest. Länge tyckte jag att det var lite ologiskt med det här pådrivandet av de väldigt unga barnen, även om det är fängslande läsning, men när man till slut får reda på hela planen så är den ganska klockren.

Läste att Orson Scott Card, som rättmätigt fått pris för den här boken, var förvånad över att den lockade så många unga läsare, den var aldrig tänkt som en ungdomsroman.

Ett inlägg, med smakbit, från början av boken.
Här finns ett inlägg om Ender's shadow som utspelar sig parallellet med Ender's Game.
Här finns ett inlägg om fortsättningen, Speaker for the Dead.
Och här finns inlägget om filmen.