Harry Potter and the Cursed Child

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

Det blev ett lite spoilrigt inlägg, läs inte om du gillar överraskningar.

Harry Potter and the Cursed Child handlar framför allt om Albus Potter, det yngste av Harrys tre barn. Boken startar där epilogen av Harry Potter och dödsrelikerna slutar - perrong 9 3/4 på Kings Cross Station och Albus på väg till sitt första år på Hogwarts. Nu handlar inte pjäsen (för det här är en bok i pjäsform) vidare mycket om hans liv på skolan, vi får veta att han vantrivs, har en enda kompis i form av Scorpius Malfoy och är långt ifrån någon enastående elev, men det är inte mycket till detaljer och jag saknar banketterna, de konstiga lektionerna och de talande porträtten för att bara nämna något. Istället så rinner åren iväg och man märker det mest på att han redan på sidan 40 packar sin väska för att åka till sitt fjärde år på skolan.

Nu är skolan inte det enda som är eländigt i Albus liv, han har också ett besvärligt fall av faderskomplex och är ganska trött på Harrys hjältestatus. Och visst är väl idolstatusen lite fel, folk dog ju, tänk på stackars Cedric funderar Albus. Så i ett försök att hävda sig/vara god/uppleva något (vem vet?) så knycker han en time-turner fast besluten att åka tillbaka till Triwizardturneringen för att rädda Cedrics liv. Nu går inte allt så smidigt, ändrar man en sak i det förflutna så får det återverkningar på annat och snart är Albus och Scorpius stamgäster i den gamla goda tiden för att försöka rätta till det senaste av sina misstag.

Tankar:  Jag blev ganska besviken på den här. Dels så är jag inte jätteförtjust i pjäsformatet som hade varit härligt att få se på scen, men som ibland känns lite för outvecklat när jag läser, men ett större problem är huvudpersonen Albus. Han tycker så väldigt synd om sig själv, och visst, Hogwarts verkar vara långt från en drömtillvaro för honom, men eftersom jag aldrig lär känna honom lika bra som gjorde med hans pappa så har jag mindre överseende med självömkandet. Och hans oförmåga att lära av sina misstag - hupp, det blev inte som vi tänkt med time-turnern, vi gör det ett par gånger till... Sedan förstår jag inte riktigt hur det funkar rent praktiskt, i Harry Potter och fången från Azkaban vänder man time-turnern tre gånger för att komma tillbaka tre timmar i tiden. För att åka tillbaka sisådär 20 år till en specifik tidpunkt... många timmar blir det och jag tror inte att Albus är tillräckligt duktig i matte för att klara det.

De gamla karaktärerna är visserligen kul att återse, men de *host*Ron*host* känns ibland som klichéer av sig själva och jag hade inte behövt se deras föräldra-, äktenskaps- och karriärproblem, jag var nöjd efter sjunde boken.

Och störst problem av allt: skurken. Tror inte på att hen finns!