The Last Boy and Girl in the World: Siobahn Vivian

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

The Last Boy and Girl in the World utspelar sig i den lilla staden Aberdeen, Usa. Det är en konstig vår där. Det är kallt, det regnar varje dag (ofta hällregn) och på tv utfärdas stormvarningar. Man varnar också för rasrisk, översvämningar och det börjar förberedas för invånarnas evakuering.

Här bor bokens huvudperson Keeley, som går i high school. Regn och översvämningar är inte något som bekymrar henne nämnvärt, vad hon funderar över är den söte killen på skolan, tönten som hon stöter ihop med oroande ofta och vad hon ska ha på sig på den stora dansen. Följaktligen är reaktionen på en kommande evakueringen oro över att hon aldrig mer ska få se den söte killen...

Tankar: Föll inte för den här, jag hade väldigt svårt att känna igen mig i eller ens känna sympati för Keeley. Att hon inte är intresserad alls över vad som händer i hemstaden tycker jag är svårköpt, hon är ju inget barn, men när hon dessutom är totalt självupptagen och har en enorm försvarsmekanism mot saker som känns (gör allt till ett skämt) då blir hon inte bara en ganska värdelös kompis när livet är svårt utan också en huvudperson som jag inte alls bryr mig om. Jag saknar också en övertygande förklaring (eller en förklaring över huvud taget) till det konstiga vädret. Det verkade så väldigt lokalt?

Det positiva som fanns var väl hur resten av invånarna reagerade inför hotet om stadens utplåning. Hur de gick tillsammans för att kämpa mot affärsintressena och hur de sedan gav vika en efter en. Men som helhet tycker jag boken var ganska seg och alldeles för lång.