Morgon i Jenin: Ett liv i flyktingläger

Bild lånad från adlibris

När jag gick i gymnasiet fick klassen en gång en fråga om vi tog parti för Israel eller Palestina när vi såg på nyheterna. Hela klassen förutom tre räckte upp handen för Israel, däribland jag. De tre som valde Palestina var de som, kanske inte förvånande, var de mest politiskt bevandrade, vi andra hade väl hört mer om förintelsen och pogromer än om Palestina. Jag tror inte att frågan ledde till att vi fick någon utbildning i konflikten, men jag fick en känsla av att det nog fanns något jag hade missat. Tyvärr tog jag inte själv reda på något mer och allt eftersom nyheterna från mellanösterna rapporterats, år efter år utan någon större förändring, så har jag mest bara gett upp och tänkt att det är eländigt, men olösligt och oförklarligt.

Tills nu. Nu har jag läst Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. En berättelse där man får följa en familj som tvångsförflyttas från en palestinsk by till ett flyktingläger när staten Israel utropas och sedan via USA till Libanon och tillbaka till lägret. Önskar att det här hade varit obligatorisk läsning, för man får en bakgrund till staten Israels grundande och de politiska händelserna med Arafat och intifadan, men framför allt en insikt i hur livet i lägren fortgår alltjämt. Förståelse för de internationella samfunden får man dock inte. Så många fel som begåtts och så lite som de och omvärlden bryr sig.  Bitvis får man också följa några israeler, en liten skymt av hur det kan gå, eller inte, att leva tillsammans. 

I början tyckte jag boken var lite ytlig - någon dör, någon gifter sig och man berörs inte, men det visade sig bara vara den inledande bakgrundsteckningen till hur livet brukade vara. När huvudpersonen väl föds så börjar man känna för människorna i berättelsen. Mycket. Texten är ibland utökad med citat från utredningar och böcker som handlar om Palestina, och de ger ett mervärde med sitt faktarapporterande språk. Är tacksam för att bilderna från samma material bara beskrivs i ord. 

Ibland känns kulturen som Abulhawa beskriver väldigt främmande. Hur man inte säger "tack" utan t.ex. "Välsigne dina händer. De är gjorda av godhet och höviskhet." Eller hur man tittar på sin bror för att få godkänt när man vill göra något - som en markering av artighet, eller hur man resonerar innan man sätter sig på ett matställe med någon av ett annat kön. Annat är allmänmänskligt. Hur man blir förälskad, är avundsjuk på någon som kan hjula och hur man försöker skydda sina känslor genom att inte erkänna att man har dem.

En mindre detalj som jag retade mig på är att vissa ord är skrivna på arabiska. Det finns en gloslista längst bak i boken, men jag tycker att de hade kunnat skriva kaffe istället för kahwe eller skandal istället för fadiha. Alternativt ha en fotnot längst ner som förklarar ordet första gången det förekommer (även om det kan bli lite klumpigt att få in "palestinsk maträtt med lamm, ris och aubergine i en kryddblandning med kanel och spiskummin") i texten. Men läs boken i alla fall, den är bra!

Och dags för spoilers, markera texten om ni vill läsa: Tycker inte om hur lätt Amal kopplar bort människor från sitt liv så fort de är utom synhåll. Inga brev eller telefonsamtal från vare sig barnhemmet eller USA, alla är bara borta. Jag kan förstå det som en form av försvarsmekanism, att det gör ont att vara skild från sina nära och kära, men att inte höra av sig till de hon älskar mest på flera år? Dessutom kan jag inte låta bli att fundera på om Mansour kanske hade sluppit den ödeläggande veckan hos israelerna om Huda snabbare  hade kunnat få fram pengar, t.ex. genom ett telefonsamtal till Usa... 

Förhållandet till Sara förstår jag, men jag lider med dem båda två. Amal upprepar sin mammas misstag rakt av och det gick ju inte vidare bra första gången heller.