onsdag 14 augusti 2013

Mats kamp: Jag må vara omtöcknad av sömnbrist och klasshat, men jag tror inte att jag är helt orättvis

Mats kamp
Bild lånad från adlibris
Så då har jag äntligen läst en serieroman som inte också existerar som vanlig roman. Mats kamp är en skildring av författaren Mats Jonsson liv, från uteliv till föräldraskap. I början tyckte jag den var sååå tråkig. Mats och andra övervintrade indiesar som tyckte det var viktigt att vara på rätt krog och lyssna på rätt musik. Reaktioner på att första boken kommit ut och resulterande själv-googling. Inget jag vare sig känner igen mig i eller är intresserad av. Sedan blir hans fru gravid och Mats blir pappa-in-spe. Inte heller det här är något som jag kan känna igen mig i eller är vidare intresserad av. Hade jag trott. För jag blir intresserad. Berättelsen tar fart och blir mer känslosam och jag slutar att irritera mig på de ganska fula teckningarna.

Livet som blivande pappa, ny pappa och sedan ganska van pappa är roligt och ibland rörande att läsa om. Smygtitten från pappaforumet på familjeliv.se fick mig att skratta högt, alla klichéer ifyllda. Inblicken i föräldrakooperativet tok-klok fick mig mest att rysa. Och att bli arg. Dessa föräldrar som alltid håller sina egna ungar bakom ryggen och dessa rika människor som tar för sig så utan att ägna andra en tanke.

Första orden i förra stycket "Livet som blivande pappa, ny pappa och sedan ganska van pappa" är också ganska symptomatiskt för vad som blir viktigt för Mats. Till den gräns när familjen nästan bryts sönder. Det var nu inte bara bortkopplandet från sig själva som par som gjorde det, utan även fruns övermäktiga jobb. Lärare. Sidan där Mats slaktar jobbförhållandena på en normal skola borde skickas till varenda inflyteserik människa i det här landet. Liksom hans förslag på lösning! Gillar Mats som debattör, han har bra åsikter och de framförs både argt och roligt.

Så: en ganska bra bok. Ibland bryts berättelsen av annat som en sida debattinlägg, barn-anekdoter, sjukdomar, recensioner och betraktelser av människor runtomkring. Ibland är de väldigt bra och man önskar att de hade fått fortsätta någon sida till, ibland så stör de bara utan att tillföra något. Det är heller inte bara vackra eller samhällskritiska bilder han lägger ut. Det är också små svarta, självutlämnande ögonblick, de som man skäms för. Modigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)