Jellicoe Road: Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö. Jag räknade dem.

Bild lånad från adlibris

Jellicoe Road av Melina Marchetta är en underbar bok. Det hade varit en riktigt bra historia om den hade hållt sig till Taylors liv. Taylor lämnades av sin mamma på en 7-eleven när hon var 11 år och har tillbringat de följande sex åren på en internatskola när vi träffar henne. Mycket av sitt tidigare liv har hon förträngt, hon har svårt att släppa folk inpå livet och att lita på dem och när boken startar utses hon till ledare över elevhemmen och får med det ansvaret över "kriget" mot stadsungdomarna och kadetterna som har lägerträning i närheten. Med ledarrollen känner hon sig ännu mer avskuren från de andra eleverna. Det här är tillräckligt för att göra en bra bok.

Det som gör boken underbar är att Taylor parallellt med det här läser om fem ungdomar i ett manus hon hittar. Ett manus om vänskap, sorg, kärlek,  förlust och hopp.  En gripande historia är det som målas upp. Den delen fastnar jag för direkt (första raderna i den har ni i rubriken), den om Taylor tar ett par kapitel innan jag kommer in i den.

Blir lite förvånad av att inte Taylor själv har ställt fler frågor under åren som gått, men med tanke på hur mycket hon har förträngt och hur djupt hon blivit sviken så kanske det inte är så konstigt. Avsnittet när hon träffar en gammal barndomskamrat och man inser hur hennes liv mycket väl hade kunnat se ut var fruktansvärt. De flesta personer i boken är tonåringar (och därför finns Jellicoe Road bland ungdomsböckerna, vilket inte hade varit nödvändigt), men de är förvånansvärt mogna. De vuxna blir jag ibland lite besviken på däremot. De hade behövt samtala mer med varandra och kanske se mer till barnen än till sina vänner.