Lilla filmfestivalen: Prick och Fläck

Var på gratisvisning på Lilla filmfestivalen med mina ettor i går. Härligt att gå in med mina små sju-åringar på ett nästan fullsatt Draken (över 700 platser). Lite annan upplevelse än biokomplexen inbillar jag mig. Däremot var programmet ändrat, vi trodde att vi skulle få smakbitar ur Lotta och Uzi Geffenblads animationer med bland andra Prick och Fläck, Aston och Franz, men det visade sig bli ett Prick och Fläck-maraton med runt 6-7 olika episoder. Vi var lite tveksamma innan, trodde att våra elever kanske var i äldsta laget, men det var väldigt rart och välgjort och ungarna hade roligt. Enda invändningen var väl att det blev lite tjatigt efter ett tag när en del repliker återkom i flera av avsnitten.

Inför Giff 2014

Nästa helg är det dags för Göteborg Film Festival igen och jag har bokat upp mig på sju spännande filmer (personligt rekord), den sista som fortbildning för jobbet :) Alltid roligt att ha något att se fram emot när vintern är som kallast!

Diego Star: Ett ryskt fraktfartyg går på grund en isande kall vinter i Quebec. Kaptenen och rederiet pekar ut den afrikanske maskinisten Traoré som syndabock och orsak till olyckan, trots att alla vet att den egentliga orsaken är snålhet och bristande underhåll. Medan fartyget repareras inkvarteras sjömännen i privata hem. Traoré hamnar hos den ensamstående mamman Fanny. Hennes hem blir den trygga hamn han behöver när konflikten med rederiet blir allt mer intensiv. Diego Star är en skicklig social skildring där vi kommer nära både handling och personer på ett varsamt sätt. Debuterande Frederick Pelletier lyckas få fram ett mycket trovärdigt spel hos sina aktörer. Klä på er ordentligt, den bitande frosten är kännbar också för åskådaren. Freddy Olsson

Kyss meg for faen i helvete: En ung teatergrupp är trött på att lalla runt i djurkostymer och bestämmer sig för att nu är det vuxendrama som gäller. Valet faller på en pjäs av Jon Fosse och som mentor tar de den berömde men numera gravt alkoholiserade skådespelaren Lars Nyqvist (Kristoffer Joner). Det finns massor av humor i scenerna där Fosses manus, fullt av livsinsikter, möter ungdomarnas oförställda naivitet och den äldre skådespelarens slagfärdiga cynismer. Eili Harboe är mycket bra som den ambitiösa Tale, som plötsligt måste spela mot killen som hon tycker är den största idiot som någonsin gått i ett par skor. Stian Kristiansen visar i den här oemotståndliga romantiska komedin samma fingertoppskänsla för dialog och tajming som han demonstrerade i långfilmsdebuten Mannen som älskade Yngve, 2008. Marit Kapla

Stop the Pounding Heart: I sin tredje film från den amerikanska södern skildrar Roberto Minervini livet hos en familj djupt kristna farmare i östra Texas. Med hjälp av icke professionella skådespelare, som lever liknande liv, ger han oss genom en oerhört visuell fiktionsdokumentär inblick i en vardag som genomsyras av bibeln, gammaldags könsroller och hårt slit, men också humanism, omtanke och omsorg om människor, djur och natur. Minervini lyckas, i denna film med festivalens kanske vackraste titel, att med lätt hand göra en komplex social analys - helt utan fördomar eller pekpinnar. Och när äldsta dottern Sara börjar tvivla inför sin utstakade framtid och sitt arrangerade äktenskap går våra hjärtan sönder, men vi kan ändå ha förståelse för hennes moders tröstande bön. Camilla Larsson

In the Name of: Vilken film som helst som sätter en katolsk polsk präst, en flaska vodka och Band of Horses i centrum är värd att se. Men det här är mer än så. Fader Adam är en medkännande och modern präst som går i märkesjeans, lyssnar på rockmusik och är mycket framgångsrik. När han förflyttas till en liten håla på landsbygden för att driva ett center för unga pojkar på glid vill många vara i hans sympatiska närhet. Men gradvis uppenbaras att han bär på en tung börda. I en film full av samtidigt nedtonande och storartade starka scener (lika medvetna som pastorns jeans) slår regissör Szumowska helt undan benen på oss. Till detta kommer ett visuellt fyrverkeri, en briljant casting och ett makalöst skådespeleri som gör denna film till inget mindre än ett definitivt måste. Vann den prestigefyllda Teddy Award vid filmfestivalen i Berlin. Camilla Larsson

The Age of Aluminium: Det finns aluminium överallt. Inte bara i ölburkar, utan i vaccin, sololjor och filtrerat dricksvatten. Det är först på senare år som denna lättmetall har börjat användas i stor skala, eftersom det krävs enorma mängder energi för att utvinna den ur bauxit. Numera är aluminium tio gånger vanligare än järn i vår natur. Denna upplysande och upprörande miljödokumentär följer metallens liv från fyndigheterna vid ekvatorn till de färdiga produkterna. Enorma ytor skövlas och mängder av kaustiksoda förgiftar vattnet för de människor som råkar komma i vägen. Sedan blandas aluminium in i produkter som skall befrämja hälsan trots att den ökar risken för alzheimer och cancer. Efter att ha sett The Age of Aluminium kommer du tänka två gånger innan du väljer deodorant. Freddy Olsson

Dallas Buyers Club: Dallas, Texas 1985 och Ron Woodroof - rodeofrälst vildhjärna och notorisk kvinnokarl - får diagnosen aids och 30 dagar att leva. Men istället för att lägga sig ned och dö inleder han en heroisk kamp för sitt liv, och hamnar snart på kollisionskurs med läkare och myndigheter. Ron börjar deala illegala bromsmediciner som är överlägsna allt sjukvården kan erbjuda och snart är homofoben i cowboyhatt alla HIV-smittade homosexuellas enda hopp. En till svältgränsen nedbantad Matthew McConaughey imponerar stort i huvudrollen och måste ligga väldigt bra till för en Oscar. Så även Jared Leto som transvestiten Rayon, vars charm till och med lyckas dyrka upp den hårdhudade Rons hjärta. GIFF-favoriten Jean-Marc Vallées (C.R.A.Z.Y. GIFF 2006, Café de Flore, GIFF 2012) karriär fortsätter spikrakt uppåt. Johan Blomqvist

Four Letters Apart - Children in the Age of ADHD: Vi lever i en tid då det ter sig allt viktigare att diagnostisera det som skiljer sig från det vanliga. Aldrig tidigare har så många barn diagnostiserats med ADHD. Den här tankeväckande och spännande filmen följer på nära håll några av eleverna i en specialklass för barn som har fått diagnosen. Vi träffar eleverna i klassrummet och i sina hem, med föräldrar och pedagoger. Victor, Marino och Martine har fått samma diagnos men är helt olika individer med olika behov. Filmen tar avstamp i ett unikt projekt som klassen deltar i, där man med alternativa behandlingsformer försöker ersätta medicinering. Barnen gör stora framsteg på bara ett halvår och omgivningen tvingas att ompröva tidigare föreställningar. Sara Wadell

Bokbloggsjerka: Filmatiserad genre

Den här veckan ställer Annika frågan om vilken tv-serie/film i "vår" genre som är bäst. Svår fråga tycker jag som har många genrer. Men jag har också många svar :)

• Genre dystopi: första Matrix  -filmen. Fick tankarna att flöda...

• Genre fantasy: Game of Thrones  - gillar manus, casting, miljöer och alla överraskningsmoment. Hade jag inte läst böckerna innan hade jag inte trott mina ögon i vissa avsnitt.

• Genre ungdom/ya: Mitt så kallade liv!  Ömsint serie om att växa upp som gjorde ett outplånligt intryck på mig. Med Claire Danes och Jared Leto. Umph!

• Genre roman/drama: Fish Tank  - en växa upp-film i ett miljonprojektsområde.

Inte lika mycket mina genrer kanske, men jag läser ju dem här också och de är för bra för att inte skriva om:

• Genre kriminaldrama: The Wire  - en serie som gjorde det mycket svårare att titta på serier av "ett brott i veckan-slaget". Har man sett en superb serie där historien och brotten spänner över fem säsonger så blir man lätt lite bortskämd.

• Genre historiskt drama: Jag, Claudius  - släktkrönika i romersk kejsarfamilj kryddad med mord och galenskap. I massor.

• Genre klassiker: Pride and Prejudice  - älskar historien med Elizabeth och Mr Darcy, tror inte att det går att se den för ofta. Favoriten är filmen från 2005 med Kiera Knightly och Matthew Macfadyen, men bbc-serien från 1995 med Jennifer Ehle och Colin Firth kommer inte långt efter.

• Genre humor: Coupling  - en av få tv-serier som får mig att LOL på riktigt. 

• Genre sci-fi: Roswell  - härlig serie om utomjordingar som försöker smälta in i Area 51.

Lies: tredje delen i Gone-serien

Bild lånad från adlibris

Lies av Michael Grant är den tredje delen om ungdomarna i Perdido Beach som förtvivlat försöker överleva när alla vuxna plötsligt har försvunnit. I boken har man äntligen lyckats styra upp ett någorlunda fungerande samhälle med ett styrande råd och en trevande handel. Dessvärre tar rådet inte tag i det växande problemet med hatgruppen Human Crew som vill ha bort alla freaks (muterade ungdomar) till vilket pris som helst. Den religiösa väckelsen i form av profeten som har kontakt med de på den andra sidan är intressant. Men varför kan hon bara se tvillingarna? Det fanns åtminstone ett experiment på Coates som också borde synas... Lurar en gaiaphage?

Omdöme: Jag gillar den här serien mer och mer. Nu när man lär känna personerna bättre är de mer tredimensionella och jag gillar hur handlingen ganska länge är mer realistisk i den här boken. Gillar också Sanjit och Virtue, del av ett skådespelarpars adopterade regnbågsfamilj (ringer någon klocka?).

Astrid är fruktansvärt irriterande i den här boken. Hur hon tycker att Sam ska rycka upp sig ur sitt nästan katatoniska tillstånd som han hamnar i när rykten om den förmodat döde Drake börjar spridas. Att hon har kommit över sin "traumatiska" upplevelse av att få en örfil och bli hotad tills hon kallar lillebrorsan "retard" är inte riktigt samma sak som att komma över att ha blivit piskad så illa att man tigger om att få dö. Kan tänka mig att det blir ännu värre när man egentligen kan försvara sig, men offrar sig för att rädda alla andra. Hur Astrid tar på sig att bestämma hur mycket information som de andra i samhället ska få gillas inte heller. Men tolka mig rätt: jag gillar att läsa om det, hon är bara inte så sympatisk.

*Spoilers framöver* En annan jag irriterar mig på är Zil. Så korkad och så osäker. När den där lilla rösten i bakhuvudet börjar ifrågasätta saker så lyssna på den, inte på den lilla sadisten i gruppen. Och att bilda en allians med sin värsta fiende för att förstöra staden han vill styra över... inte så himla smart.

Är inte helt säker på idén att lille Pete ska vara så viktig för utgången av alltihop.

Nyfiken på hur nästa bok kommer utformas för Caine och Diana. Hur länge kommer friden vara på den där lilla ön egentligen?

Här kan du läsa om första delen, Gone.

Fem filmer på flyget

Bild lånad från Ginza

Måste säga att jag älskar de små egna skärmarna och det väldigt hyfsade utbudet som finns på flygen. Lyckades se fyra filmer på vägen ner till Sydafrika och en (nattflyg) på väg hem. Eftersom jag trodde att jag skulle somna under första filmen (steg upp fyra på morgonen efter en alldeles för sen sänggång) så började jag maratonet med en film jag redan sett - Mortal Instruments: City of Bones. Den lyckades mot alla odds pigga upp mig och saker som störde mig första gången (som en del av castingen) var mycket lättare att överse andra gången, även om jag tyckte sämre om Meyers Valentin. Efter att ha sett den första gången skrev jag det här inlägget.

Bild lånad från cdon

En film som jag hade tänkt gå och se på bio eftersom den fick så bra kritik var Argo, filmen om hur amerikanska ambassadarbetare i Iran gömmer sig när shahen störtas och hatet mot Usa får fritt spelrum. CIA ska sedan försöka smuggla ut dem därifrån i kamp mot klockan. Filmen togs bort innan jag hade kommit iväg så jag blev jätteglad när jag såg att den fanns i utbudet. Tyvärr så blev jag ganska underväldigad - den fick mig inte att känna någonting. Den var snyggt gjord, men man fick inte lära känna dem det handlade om och utgången var given från början. Ganska ospännande och intetsägande.

Bild lånad från cdon

Hitchcock blev film nummer tre. En härlig film med feelgood-känsla. Anthony Hopkins och Helen Mirren är strålande i huvudrollerna som Alfred Hitchcock och hans fru Alma i ett kärleksfullt förhållande. Filmen startar med att Hitchcocks film North by Northwest gjort succé och folk undrar om det inte är dags för honom att sluta nu när han ligger på topp. Motsträvig som en treåring i trotsåldern beslutar han sig istället för att gå utanför alla ramar med filmen Psycho, ett projekt så vågat att han får bekosta filmen själv. Under filminspelningen blir Alfred ganska besatt i sin kvinnliga huvudroll till fruns irritation och när hon i sin tur börjar flirta med en författare är äktenskapet på väg att rasa. Gillar personerna i filmen, skådisarna storspelar och man känner med karaktärerna. Roliga sarkastiska repliker gör inte saken sämre. Att Hopkins har knyckt Hitchcocks grepp med att prata rätt in i kameran är klockrent.

Bild lånad från cdon

Sista filmen på nervägen blev bombastiska Elysium, mest för Matt Damons skull. Spelplatsen är en miljöförstörd eländig jord om cirka hundra år där människor med makt och pengar bor på rymdstationen Elysium som ligger i jordens omloppsbana. Max och Frej är två barn som bor på ett barnhem. Max är fascinerad av rymdstationen och det är kväljande när en nunna förklarar för honom att jorden är vacker utifrån den med. I vuxen ålder är Max en f.d. fängelsekund som haft den stora lyckan att få ett jobb. Efter en arbetsplatsolycka (han får reda på att han har fem dagar kvar att leva) bestämmer han sig för att till varje pris ta sig till Elysium för att kunna bli botad. Jag tyckte inte att den här filmen var bra. Mest störde jag mig på att vapnen var så fruktansvärt dåliga: varken bomber eller skjutvapen dödar i första taget och siktet verkar också vara obefintligt. Alternativet är att människorna blivit motståndskraftigare, det skulle också förklara varför slag och sparkar är i stort sett verkningslösa oavsett i vilken mängd de utdelas. Att robotar används som poliser och övervakare medan människor jobbar i fabriker för att skruva ihop robotar känns också som ett konstigt val. För att inte tala om "läkemaskinerna" som botar cancer på en sekund. De "inspirerande" talen av folk som vill förändra är också väldigt mycket för mycket.

Bild lånad från cdon

På hemvägen blev det bara en film, Blå är den varmaste färgen, innan det var dags att försöka få lite sittande sömn. Det är en film som jag inte visste något om förutom att den kom högt på svd.s topplista över 2013 års filmer. Det visade sig vara en film om Adéle som går på högstadiet och upptäcker att hon dras till tjejer. Hennes kärleksintresse är Emma, en något äldre konststuderande, och det är två världsbilder som kolliderar. Adéle kommer från en arbetarklassfamilj där man tror att Emma är dotterns privata filosofilärare och där man inte tycker att konst är ett riktigt arbete, man behöver något "riktigt" att kunna falla tillbaka på. Emma kommer från medelklassen och har en kreativ bekantskapskrets som tar emot den nya flickvännen med öppna armar, men ifrågasätter om vad Adéle egentligen vill göra med sitt liv för inte kan hon vara nöjd med att bara bli lärare (hennes framtidsdröm), vill hon inte uttrycka sig? I förhållandet blir Adéles roll ganska fort "konstnärshustrun" som tar hand om hemmet. Fantastiska skådespelare som tydligen haft ett helvete under inspelningen p.g.a. en diktatorisk regissör. Mycket närbilder genom hela filmen, greppet med de många blickarna innan första kyssen är något som man önskar att romantiska filmer tog efter. Några mindre saker jag störde mig på: extremt långa sexscener som inte egentligen tillförde något, en evigt ung Adéle som inte såg ut att åldras trots att filmen utspelas under några år, en stilla undran om vad som hände med vänner och familj som bara skrevs ut ur filmen... 

Blood Safari: välskriven deckare

Bild lånad från bokus

Blood Safari av Deon Meyer var en utmärkt bok att läsa innan sydafrikaresan :) Den utspelar sig mestadels strax utanför Krugerparken och en av frågorna som diskuteras i boken handlar om hur man bevarar djurlivet och problemet med tjuvjägare. En annan fråga är svårigheterna med att ha så många olika språk och folkslag med sina respektive historier vilket diskret vävs in i handlingen.

Boken handlar om Lemmer som jobbar som livvakt. I boken får han uppdraget att följa med Emma när hon letar efter sin länge försvunne bror. Emma har tidigare blivit attackerad i sitt hem av tre maskerade typer och hon sätter det i samband med sitt letande. Vad som än ligger bakom överfallet så fortsätter problemen och blir gradvis allvarligare.

Omdöme: Det är en välskriven bok, och speciellt Lemmer känns väldigt trovärdigt beskriven, med en gedigen bakgrundsteckning. Det är nöjsam, om än något seg läsning, och när motivet äntligen avslöjas efter 340 sidor så är det ganska invecklat. Roligt nog är motivet verkligt (det riktigt mordet debatteras fortfarande), men om det var som i boken är väl ovisst.

Tematrio: tre favoriter från 2013

I veckans tematrio är uppdraget från Lyran att berätta om tre bra böcker från 2013. Strax före jul listade jag nio julklappstips, åtta av dem från 2013, så den här gången väljer jag tre andra så det blir lite omväxling :)

1. Assassin's Apprentice av Robin Hobb är en riktigt bra klassisk episk fantasy, med en hjärtskärande liten övergiven pojke som huvudperson. Det som drar ner den lite är att fortsättningen av serien inte är lika bra, men första delen - mumma!
2. En man som heter Ove av Fredrik Backman. Denna härliga bok där man både skrattar och gråter om vartannat samtidigt som man diskuterar vem som är mest "Ove" i bekantskapskretsen och i vilken utsträckning man själv är en :)
3. Tsotsi av Athol Fugard. En skrämmande skildring av livet i en sydafrikansk kåkstad under 50-60-talet med en väldigt empatistörd huvudperson. Men han har en historia som förklarar en del.

Utmaningar 2014

Har kommit hem från semestern nu och märker att alla (?) verkar ha utmanat sig själva till tänderna :) Det finns allt från mängd (minst X antal), klassiker, olika länder, nya författare, kvinnliga författare och deckare. Själv är jag lite tveksam, har ju läsning som mitt största intresse och vill framför allt att det ska vara nöjsamt och ett sätt att flyttas in i en annan värld och vill därför inte binda upp mig på för omfattande projekt. Nya, lite kortare utmaningar under året (som Tre på tre och Jorden runt) är väl inte otänkbart däremot. 

Därför har jag nappat på två "utmaningar" som jag tror kommer klaras av ganska mycket av sig själv, även om jag egentligen vet att jag kommer påverkas lite grann när jag väljer böcker: Boktyckes Läsutmaning 2014 och Pocketlovers Kaosutmaning 2.0. Tror att läsutmaningen kommer vara den lättare av dem eftersom den är ya-anpassad. Kaosutmaningen är lite vuxnare i år än den var förra året, men minimimålet på 20 borde jag ju klara av tycker jag, har ju ett helt år på mig.

Utöver det så har jag ju min egen utmaning att läsa (minst) en hyllvärmare varje månad, men räknar med att det kommer att gå bra. Tror ju också att en författartolva är fullt genomförbar, tvekade länge eftersom jag trodde att det skulle bli svårt att sätta sig ner och bestämma en tolva, men... det finns ju hur många författare som helst jag vill läsa :) Satte upp hela tjugo, så får jag möjlighet att välja lite också...

1. Marissa Meyer
2. Julie Kagawa
3. S.J. Bolton
4. Linwood Barclay
5. Karen Thompson
6. Yan Lianke
7. Joaquim Machado de Assis
8. Elizabeth Wein
9. Set Mattsson
10. Jan Wong
11. Elly Griffith
12. Ellen Karlsson
13. Sofi Oksanen
14. Emma Bull
15. James Dashner
16. Lauren Oliver
17. Alison Weir
18. Holly Black
19. Justin Cronin
20. Gail Carriger

Bokåret 2013 i enkätform

Hittade en enkät om bokåret 2013 hos Bokföring enligt Monika och vill så klart svara själv på frågorna :) Så...

Hur många böcker läste du?
121

Och hur många sidor blev det totalt?
Har inte räknat. Men nästa år...

Vilken var den bästa boken du läste?
Svårt, har fått ner en Tio i topp-lista... men svarar Ender's Game av Orson Scott Card och Child 44 av Tom Rob Smith. Men det är jämnt i toppen.
  

En bok du längtat efter och trodde du skulle älska men inte gjorde?

Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman.

Mest överraskande på ett positivt sätt?
Ender's Game av Orson Scott Card. Hade inga större förhoppningar på den, utan läste den bara för att den skulle bli film och jag ville ha läst den innan (inte för att jag hade tänkt se filmen, men det blev jag ju tvungen att göra). Och så visade det sig vara en av årets absolut bästa <3

Vilken bok rekommenderade du till flest människor?
Det beror ju på vem jag pratar med, men fyra av de vanligaste är: Child 44 av Tom Rob Smith, Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifke Brunt, En man som heter Ove av Fredrik Backman och The Fault in our Stars av John Green.   

Bästa bokserien du upptäckte?
Får skriva två här med, är inget bra på att begränsa mig... Slated av Teri Terry - en bra dystopiserie och en serie som väl egentligen mer är en bok delad i tre delar: Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.

Nya favoritförfattare som du upptäckte?

Har läst mycket bra, men Orson Scott Card är en ny författare som jag har läst flera böcker av. 

Den bästa boken utanför din comfort zone eller som var en ny genre för dig?
Den grafiska romanen Ankomsten av Shaun Tan. Inte för att den var svårtillgänglig, tvärtom, men att "bara" titta på bilder var nytt för mig.

Mest spännande bladvändare?
Den nya människan av Boel Bermann - så himla bra!

Bästa skräckisen?
Den nya människan av Boel Bermann, smygande otäck historia som fick mig att tända lampor även i rum jag inte var i.

Den sorgligaste boken?
Har gråtit till rätt många, blir bara blödigare... The Fault in our Stars av John Green var en av de blötaste och andra delen i Torka aldrig tårar kom inte långt efter.

Den roligaste boken?
En man som heter Ove av Fredrik Backman. Sen grät jag ju en hel del också...

Den mest hypade boken?
Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Men tycker den levde upp bra till förväntningarna :)

Bästa ungdomsbok?
Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifke Brunt.

En bok som överträffade dina högt ställda förväntningar?
The Fault in our Stars av John Green.

Mest minnesvärda karaktär?
Paul i Tatuh, Ove och så mina bad boys, Eric Northman och Jace (åtminstone i första boken).

Vackrast skrivna boken som du läst?
Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

En bok som gjorde starkt intryck på dig?
Morgon i Jenin av Susan Abulhawa, bara för att variera mig lite, tidigare titlar hade också passat bra, men den fick mig att fundera över Palestinafrågan mer än någonsin förut... 

En bok du inte kan fatta att du väntade så länge med?
The Fault in our Stars av John Green.

Kortaste boken du läst?
The Tiny Wife av Andrew Kaufman. 80 små sidor...

Längsta boken du läst?
Vet inte om det är den allra längsta, men den är i alla fall ganska tjock: Wolf Hall av Hilary Mantel.

Favoritbok du läste av en författare du har läst andra böcker av?
The Fault in our Stars av John Green.

Har du sett filmatiseringen av någon av böckerna du läst 2013?
Mortal Instruments: City of Bones, Ender's Game, Du gör mig galen och The Hobbit - an unexpected journey.

Favoritrecension du skrev?
Turned av Morgan Rice. Den blev (välförtjänt) ganska elak, men det var väldigt rolig att skriva.

Mest populära inlägget på din blogg?
Recensionen om Wolf Hall.

En bok du inte läste 2013 som du kommer prioritera 2014?
Har en ganska lång lista...

En bok du ser fram emot?
De avslutande delarna på Slated, Pure och Wolf Hall.

Smakebit på søndag: The Fifth Wave

Bild lånad från bokus

Min första smakbit i år kommer från Rick Yanceys bok The Fifth Wave, en bok som handlar om hur utomjordingar attackerar. Sju miljarder människor har redan utrotats i de fyra första vågorna (attackerna) och Cassie är en av de som visserligen har klarat sig, men som fått se sin familj försvinna. Utdraget kommer från början av boken, där Cassie, som levt isolerad ute i skogen utan att ha pratat med någon under ett par månader, funderar på om hon är galen och jämför sig själv med hur hon var innan utomjordingarna dök upp:

   And she sure is crazy by mine. I scream at her sometimes, that twelve-year-old Cassie, moping over her hair or her weird name or at being just okay.“What are you doing?” I yell. "Don’t you know what’s coming?”
   But that isn’t fair. The fact is she didn’t know, had no way of knowing, and that was her blessing and why I miss her so much, more than anyone, if I’m being honest. When I cry — when I let myself cry — that’s who I cry for. I don’t cry for myself. I cry for the Cassie that’s gone.       
   And I wonder what that Cassie would think of me.              
   The Cassie who kills.


Fler smakbitar ur böcker kan du hitta på bloggen Flukten fra virkeligheten, där du även kan länka ett eget bidrag.

Och här finns inlägget som jag skrev när jag läst klart boken.

Bokåret 2013

Dags att sammanfatta vad jag läste förra året. Totalt 121 böcker blev det, varav 4 barnböcker och 6 non-fiction som jag skrivit om, det tog några månader innan jag beslöt mig för att inkludera dem bland min övriga läsning. Under våren blev det inte mycket läst, med ynka två böcker i mars som bottennotering, hade fullt upp med att hålla näsan ovanför vattenytan medan jag läste in behörigheten i engelska, flyttade och avslutade min trea med allt vad det innebar av nationella prov och kunskapsprofiler, men sen kom jag på rätt spår igen :)

Cirka 60 % av böckerna jag läst är skrivna av kvinnor. Jag har läst böcker från 13 olika länder vilket kan låta som en okej spridning, men över hälften av böckerna har amerikanska författare, en femtedel var svenska, medan bara en enda bok var finsk... Två tredjedelar av det jag läst, 79 böcker, var på engelska. Den mest lästa författaren var Charlaine Harris med 14 böcker, vilket beror på att jag läste om The Sookie Stackhouse Novels från början när den avslutande delen, Dead Ever After, kom.

Det mesta av det jag har läst har jag tyckt om, väljer ju böcker efter hur bra jag tror att de är :) I slutet av varje månad har jag valt ut de jag tyckt bäst om och de som inte var så läsvärda.Tittar man på den listan nu så är hoppet ganska stort mellan mars månads bästa bok, helt okejiga How to Talk to a Widower, till oktobers månadsfavorit Ender's Game som är en årsfavorit. Samma med de mindre läsvärda; även om majs The Power of Six var irriterande ologisk så är den milsvid bättre än oktobers illa skrivna Turned (även om den recensionen var en av de roligaste att skriva) eller julis totalt vidriga American Psycho (som till råga på allt var uselt översatt). För att nyansera listan lite så har jag markerat årsfavoriter med guldstjärnor. Men att rangordna de 10 bästa till en topplista... det är för svårt, de är bra på olika sätt :)

Månadsfavoriter:                               Månadsbesvikelser:

Mockingjay (S. Collins)  *                                 Kvinnor om natten (T. Nilsen)

The Fault in our Stars (J. Green) *                   Bara ett barn (M. Persson Giolito)
How to Talk to a Widower (J. Tropper)            The Mystery of Mercy Close (M. Keyes)
Insurgent (V. Roth)                                          The Power of Six (P. Lore)
City of Bones (C. Clare)                                   The Silver Linings Play Book (M. Quick)
Död i skugga (A. Holt)                                      American Psycho (B. E. Ellis)
En man som heter Ove (F. Backman)  *           Jag är tyvärr död och kan inte (S. Ohlsson)
Assassin's Apprentice (R. Hobb)                      Death Comes to Pemberley (P.D. James)
Dead Until Dark (C. Harris)                               Warm Bodies (I. Marion)
Jellicoe Road (M. Marchetta)                            Turned (T. Rice)
Morgon i Jenin (S. Abulhawa) *                         Reached (A. Condie)
Tell the Wolves I'm Home (C. F. Brunt)  *          Son (L. Lowry)
Fuse (J. Baggott)                                              Time Riders (A. Scarrow)
Ender's Game (O. S. Card)  *                           Cat's Eyewitness (R. M.Brown)
Den nya människan (B. Bermann) * 
Fractured (T. Terry)
Child 44 (T. R. Smith)  * 
Tsotsi (A. Fugard)  * 
Hunger (M. Grant)
Torka aldrig tårar utan handskar, 2. Sjukdomen (J. Gardell)  * 

Sedan februari har jag bloggat om det jag läst och också om en del film och annat (även januariläsningen fick komma med) och även om jag fortfarande har kvar två böcker att skriva om (novemberboken Kyss mig först och årets sista bok Blood Safari) så känner jag mig helnöjd med mig själv. Att skriva om böckerna har gett mig ett lite mer reflekterande sätt att läsa och jämfört med mitt gamla sätt att titta på omslaget och bläddra lite planlöst så är inläggen ett smidigt sätt att gå tillbaka för att se hur jag upplevde böckerna. Bloggvärlden har också gett massor med nya lästips, listan på böcker jag vill läsa växer oförtrutet, och diskussionsämnena som jag fått i bloggjerkor och tematrios gör att jag får tillfälle att tänka på sådant jag läst och att se hur andra resonerar om samma sak. 

2013 års böcker i siffror:

Antal lästa böcker: 121; varav 6 non-fiction, 4 barnböcker och 1 novellsamling
Böcker lästa på svenska: 41, engelska: 79, utan ord: 1
Böcker skrivna av kvinnor: 72, av män: 44, kombo: 5

65 böcker av amerikanska författare
24 böcker av svenska författare

15 böcker av brittiska författare
4 böcker av sydafrikanska författare

3 böcker av norska författare

2 böcker av vardera australiska författare och kanadensiska författare

1 bok vardera av författare från Danmark, Finland, Irland, Pakistan, Palestina, Spanien 

Ankomsten: en vacker grafisk roman

Bild lånad från adlibris

Ankomsten av Shaun Tan är en roman helt utan ord, den allra första jag läst. Det är en historia om en man som lämnar sin familj för att söka arbete i ett annat land. Det nya landet är ganska förvirrande för honom, med annan mat, andra bokstäver, transportsätt och djur och jag kan tänka mig att många migranter kan känna igen sig. Väldigt trevligt är att alla i det nya landet är så hjälpsamma. Han får också prova flera jobb, något man kunde önska de som flyttar till Sverige också, även om de första går åt skogen eftersom han inte förstår systemet.

Omdöme: Det är lätt att förstå handlingen trots bristen på ord, Tan gör helt fantastiska, vackra, fantasifulla bilder. Däremot är grafiska romaner, ännu, inte riktigt något för mig. Jag blir helt enkelt inte så engagerad i personernas livsöden som jag vill bli av böcker.

Cat's Eyewitness: inte riktigt en deckare

Bild lånad från adlibris

Cat's Eyewitness av Rita Mae Brown beskrivs på baksidan som en deckare, men det är en ganska långsam, ospännande historia. Själva mysteriet är att en staty av Jungfru Maria börjat gråta blod och en död munk hittats vid hennes fötter. Harry, en medelålders kvinna, börjar misstänka att något inte står rätt till. Hon har egentligen inget mer än magkänsla att grunda det på. Som läsare vet man att dödsfallet inte är naturligt eftersom vi har fått följa en konversation mellan Harrys hund och en domherre som var ögonvittne. Men det är egentligen inte mystiska dödsfall och gråtande statyer som det mesta av boken handlar om. Den handlar istället om Harry och hennes vänninor. De diskuterar kärleks- och pengabekymmer, ofta medan de äter, det är fint inrett i deras hem och det händer inte så mycket.

Omdöme: Jag tycker det var segt. Det var för pladdrigt och för mysigt för att kännas som en deckare och jag blev heller aldrig vidare intresserad av personerna och det hade behövts när nu så mycket av texten ägnas åt deras vardagsliv. Idén att djuren kunde prata sinsemellan hade kunnat gå lite hur som helst, men resultatet blev lyckat, det gör att boken sticker ut lite grann. Om djur hade kunnat prata så känns det som om samtalen i boken hade kunnat vara sådana som de skulle ha haft, även om de inte var en så stor del av boken. Jag tycker det är lite synd att inte djuren och människornas detektivarbete binds ihop, men jag har samtidigt svårt att se hur det skulle lösas rent praktiskt.

Ett inlägg med ett kort utdrag från början av boken finns här.

Dash and Lily's Book of Dares: läs innan New York-resan

Bild lånad från adlibris

Dash and Lily's Book of Dares är ett samarbetsprojekt av Rachel Cohn och David Levithan där de skrivit varannat kapitel. Rachel har skrivit de som är sedda ur Lilys perspektiv och David de som är ur Dashs.

Boken handlar om Lily, en optimistisk, varmhjärtad och känslosam 16-åring vars föräldrar lämnar henne i storebrorsans händer under julveckan. Storebrorsan är nykär och har ingen avsikt att spendera mer tid än nödvändigt med henne så projekt "hitta pojkvän åt Lily/håll henne upptagen" tar form. En röd anteckningsbok med ledtrådar/uppdrag lämnas i en bokhandel och där hittar Dash den. Han nappar och lämnar nya uppdrag i sin tur (en slags version av Geim, men i det väldigt rara spektrumet). Dash är också ensam över julhelgen och väldigt nöjd med det. Han är en mer sarkastisk och desillusionerad typ av tonåring, men ändå den av dem som är omgiven av en kompiskrets. De här två påminner till viss del om Greens tonåringar Hazel och Augustus i Förr eller senare exploderar jag, de är alla väldigt vältaliga, använder ovanliga ord och läser mycket.

Anteckningsboken skickas fram och tillbaka mellan dem, och förutom att behöva lista ut var den ska överlämnas nästa gång så skriver de också om sig själva i den. Ju mer de skriver och läser desto mer fastnar de för personen på andra sidan som verkar så rätt. Men kan den här drömbilden hålla när de väl träffas IRL?

Omdöme: Det här är en jättesöt liten kärlekshistoria som passar extra bra så här i juletid. Jag kan inte påstå att jag känner igen mig i de här intellektuella ungdomarna, men jag gillar att det är så rart (men det finns annat, som en första fylla, med också). Hade jag träffat Lily och Dash i verkliga livet tror jag att Lily hade gått mig på nerverna ganska snart, hon är väldigt mycket på alla sätt, men så länge hon håller sig på boksidorna så funkar det bra. En del av handlingen utspelar sig på klassisk New York-mark som FAO Schwarts, Strands bokhandel och ett juleljusbelyst Brooklyn, skulle jag haft en resa dit inplanerad hade jag definitivt passat på att läsa den här innan och fått lite tips.

God jul!

God Jul raringar!

Här är en bild på årets hela julpynt, en kruka med en amaryllis (eller i alla fall amaryllisknoppar). Bredvid ligger min ytterst nördiga julklapp till mig själv, en fjärrkontrollstrollstav med det väldigt snygga instruktionsbladet bredvid :) Kan tänka mig följande tre reaktioner:

1. Hur gammal är du egentligen?
2. Coolt! (Kanske mest från andra med ett rejält barnasinne kvar...)
3. Wow, vilket säkert inredningstekniskt grepp! Vad skönt att slippa alla fula fjärrkontroller.

Det är såklart den sista jag tycker själv :)

Och i julklapp från föräldrarna: tavellister att ställa kokböcker på <3

Vanmakt: full med cliffhangers

Bild lånad från adlibris

Vanmakt av Thomas Erikson var en bok som jag sträckläste med nöje för en dryg månad sedan. Åtminstone delvis tror jag att det beror på de ytterst korta kapitlena, runt tre sidor, som dessutom ofta avslutades när det var som mest spännande. Att läsa bara liiite till, blev liksom lätt till tio kapitel när kapitlena kom så fort och det var så spännande.

Boken handlar om beteendevetaren Alex King som hjälper polisens utredande när grannens bebis kidnappas. Och lämnas tillbaka. Och kidnappas igen. Sedan försvinner barnflickan. Efter det storasystern. Bara en av tjejerna kommer till rätta efter några timmar...

Det här är en bok där det händer mycket. Man får inte bara följa vad som känns som en ganska emotionellt omogen Alex King, utan också medlemmarna i grannens familj och skurkarna, både hjärnan och grovjobbarna. Det här gör att det känns som att det till och med händer mer än vad det gör eftersom man får se skeendena från olika synvinklar.

Omdöme: Nu en månad senare märker jag att trots att läsningen i sig var beroendeframkallande så har inte vare sig historien eller karaktärerna lämnat något bestående intryck hos mig. Motivet bakom de upprepade kidnappningarna var nästan löjligt invecklat och jag drogs inte till personerna. Huvudpersonen King var för det mesta en ganska harmlös bekantskap, förutom när jag störde mig på hans nästan superhjälteaktiga förmåga att "läsa" människor, ungefär: han är blå, han kommer att reagera så här och hon är gul, då får vi gå till väga så här och hans drivkraft gör att... och jag förstår inte hur man kan veta så mycket om andra människors psyken när man samtidigt har så ruskigt dålig koll på sitt eget känsloliv. Men läs gärna den här, det var bra läsning medan den varade. Och jag kommer läsa nästa Erikson, men lugnt vänta på min tur på biblioteket.

Här finns ett inlägg, med ett kort utdrag, från början av läsningen.

Tsotsi: i en sydafrikansk kåkstad

Bild lånad från adlibris

Tsotsi av Athol Fugard utspelar sig i en sydafrikansk kåkstad, Soweto, under 50-talet. De som bor där behöver ha ett särskilt arbetspass, de som inte har det riskeras att fångas i en av de räder som polisen med jämna mellanrum genomför, där de fängslar de oönskade och jämnar husen med marken. Allt för att ge mer plats åt den vita befolkningen.

I det här hårda klimatet lever Tsotsi, en ung gängledare som känslolöst mördar sina offer för att få pengar till sprit och annat. Något som gör läsningen riktigt grym är att man får lära känna hans offer innan de dör och oftast tycker man om dem.

*Spoilers framöver* Tsotsi är ett taget namn (betyder ungefär ligist), vad han heter på riktigt kommer han inte ihåg. Han vet heller inte hur gammal han är eller var han kommer ifrån - och det är bra så för honom. Men så en natt när han har tryckt upp en ensam tjej mot ett träd avbryts han av ett barnskrik. Tjejen trycker en skokartong med en bebis inuti i famnen på honom och ger sig av medan Tsotsi  förvirrad står kvar och faktiskt minns något. Det här är början till ett uppvaknande för honom som påminner lite om Buddahs, han träffar, och känner med, en invalid, en misshandlad vän och en ensam mamma.

Omdöme: Det här är en riktigt bra bok, det är inte första gången jag läser den. Den är rå, men känns äkta och man tycker faktiskt om Tsotsi efter ett tag. Hans glömda historia som allt eftersom kommer fram är traumatisk. Något jag funderar lite på är barnet i skokartongen, det verkar troligt att mamman var på väg att överge honom utanför en kyrka eller liknande. Ett nytt tragiskt livsöde i danande...

Ett inlägg, med ett kort smakprov, som jag skrev i början av boken finns här.

Hunger: fortsättningen på Gone

Bild lånad från adlibris

Hunger av Michael Grant är del två i hans serie om de som blivit kvarlämnade i den lilla staden Perdido Beach. I boken har det gått tre månader sedan den dagen då alla över 15 försvann spårlöst och maten håller på att ta slut.

*spoilers framöver* Sam (vald till borgmästare) och hans lilla gäng sliter för att hitta nya matkällor, som kålen som växer på åkrar runt omkring, men när det är skördedags är det bara ett tiotal frivilliga som dyker upp. Inte till någon större nytta, för under jorden finns muterade maskar sugna på kött. Men barnen och ungdomarna är inte ensamma om att vara hungriga. I en gammal gruva finns en varelse som hungrar lika mycket, men efter uranium från kärnkraftverket. I den här boken får vi en möjlig förklaring till varelsen och genast blir det mycket lättare att acceptera den. Överlag tycker jag bättre om mutationerna i den här boken, behövde väl kanske lite tillvänjningstid. Som om inte svält och kärnkraftsverkets säkerhet är nog med problem så dyker ännu ett upp för den alltmer utbrände Sam: en mordisk mobb av "vanliga" ungdomar som inte längre vill ha muterade "freaks" i sin stad.

Omdöme: Jag gillar boken. Det händer mycket, jag har svårt att slita mig ifrån den och jag gillar att den psykiska utmattningen är så påfallande hos flera karaktärer. Att en person får anorexia mitt i massvälten är klockrent. Hur väldigt många frånsäger sig något som helst ansvar med "I'm just a kid" känns ganska tidstypiskt.

Trots superhjältemutationer och mardrömslika varelser så är det två av de mer realistiska scenariorna som intresserar mig mest: Problemet med att så få frivilligt hjälper till gör att det i boken utvecklas två skilda ideologier. En socialistisk där man hoppas att alla ska hjälpa till för allas bästa och en kapitalistisk där planer smids för ett nytt pengasystem där de som arbetar får något för mödan. Samt om hur rädsla, avundsjuka och makthunger kan få helt vanliga människor att begå mord och hur lätt det är att överge det man tror på om man grips av masshysterin, speciellt om belöningen är det man behöver mest.

Slutligen något jag störde mig på: Om man bor i en liten kuststad och svälter sedan länge, tar det då verkligen tre månader innan någon kommer på att man kan fiska? Och när sedan en person får upp fisk, borde då inte väldigt många fler bege sig ner till vattnet och slänga i sina egna krokar?

Här hittar du det jag skrev om första boken, Gone.
Och här hittar du inlägget om tredje delen, Lies.

Bokbloggsjerka: Bokliga löften 2014

Veckans jerka på Annikas eminenta blogg ställer frågan om vilka bokliga löften vi har inför nästa år. Måste ju erkänna att jag aldrig har haft några sådana förut, men det känns ju som mycket större chans att jag kommer lyckas med läslöften än med någon annan typ av målsättning... Tyvärr kanske, för det är nog andra delar av livet jag egentligen behöver förändra. Och förändra är väl kanske lite fel ord, jag tänker nog fortsätta ganska mycket som jag brukar, d.v.s. läsa böcker för mitt eget höga nöjes skull :) Men i alla fall:

• Läsa om Harry Potter-serien. Något jag har längtat efter att göra ett tag nu, inte direkt någon uppoffring :) Men det kommer bli första gången jag läser den på engelska.
• Läsa en hyllvärmare varje månad. Det känns som en målsättning jag kan klara av utan problem, samtidigt som åtminstone några böcker kommer ifrån sin dammsamlarfunktion.
• Skriva om böckerna ganska snart efter att jag läst ut dem. Har fortfarande tre kvar från november och tankarna blir ju inte klarare ju längre jag väntar märker jag :(

Sist, men inte minst:

• Inte bli stressad av bloggen. Försökte ett tag att skriva något varje dag (tycker det är roligt när bloggar jag följer uppdaterar ofta) vilket i princip hände av sig själv under sommaren, men blev ett onödigt ok under hösten. Det ledde till stressläsning och det var inget kul. Har lugnat ner mig nu, men ska inte falla i den fällan igen.

Tomtemaskinen: med underfundiga bilder

Bild lånad från adlibris

Tomtemaskinen av Sven Nordqvist tyckte jag passade som hand i handske för min etta så här innan jul. Det är en Pettson och Findusbok där Findus vill ha besök av tomten på julafton och Pettson till slut lovar att tomten alldeles säkert kommer eftersom han inte står ut med att se hur besviken katten ser ut när han säger att man aldrig kan veta om tomten kommer eller inte. Lösningen blir att bygga en tomtemaskin. Inte lätt med alla tekniska problem som dyker upp, speciellt inte när man har en nyfiken katt som vill vara med överallt, så Pettson hittar på att han bygger en automatisk vedkastare.

Kan inte låta bli att skriva ner mitt favoritavsnitt i boken, från s.20, där Pettson djupt försjunken i planering anstränger sig för att inte avslöja sig:

- Automatisk vedinkastare, sa Pettson. Alltså en apparat som kan lägga in ved själv i spisen. Den ska stå här framför och när en vedpinne har brunnit ut så knackar den på luckan och säger: "Finns det några snälla... vedpinnar kvar?" Nej det behöver den ju inte säga förstås, det räcker att den öppnar dörren och  så slänger den in en säck... ved blir kanske för mycket, men en pinne i alla fall, och sen går den.
- Går den? sa Findus förvånat.
- Nej, STÅR, sa Pettson. Den står kvar här framför spisen. Och så när det har gått en halvtimme eller så, så slänger den in en ny pinne.
- Så den behöver inte knacka först? sa Findus.
- Näää, sa Pettson. Det är klart att den inte behöver knacka först. Inte den.
- Inte den? Findus tittade misstänksamt på den vimsige gubben.

Gillar samspelet mellan gubbe och katt, det gjorde även barnen, de tyckte om att Pettson var så snäll. Bilderna var en annan höjdpunkt, de kan man titta på länge (är glad att jag kunde lägga upp dem i dokumentkameran så hela klassen kunde se bilderna medan jag läste). Något jag hade lite svårt för, även om barnen verkade tycka att det var roligt, var de udda typer som dök upp lite då och då. Skogvaktaren som inte visste vad hans arbete var, brevbäraren som själv skrev breven han delade ut, lådförsäljaren som åt makaronipudding varje dag och gav ut lådor gratis... För mig blev det lite för överdrivet. Att tomten kommer på riktigt har jag inga som helst problem med, så jag känner mig lite inkonsekvent :) Men de här "orginalen" var tack och lov inte med så mycket, och huvudhistorien är väldigt rar. Många barn hade sett filmen sen tidigare, de tyckte att boken var bättre.