Cat's Eyewitness: inte riktigt en deckare

Bild lånad från adlibris

Cat's Eyewitness av Rita Mae Brown beskrivs på baksidan som en deckare, men det är en ganska långsam, ospännande historia. Själva mysteriet är att en staty av Jungfru Maria börjat gråta blod och en död munk hittats vid hennes fötter. Harry, en medelålders kvinna, börjar misstänka att något inte står rätt till. Hon har egentligen inget mer än magkänsla att grunda det på. Som läsare vet man att dödsfallet inte är naturligt eftersom vi har fått följa en konversation mellan Harrys hund och en domherre som var ögonvittne. Men det är egentligen inte mystiska dödsfall och gråtande statyer som det mesta av boken handlar om. Den handlar istället om Harry och hennes vänninor. De diskuterar kärleks- och pengabekymmer, ofta medan de äter, det är fint inrett i deras hem och det händer inte så mycket.

Omdöme: Jag tycker det var segt. Det var för pladdrigt och för mysigt för att kännas som en deckare och jag blev heller aldrig vidare intresserad av personerna och det hade behövts när nu så mycket av texten ägnas åt deras vardagsliv. Idén att djuren kunde prata sinsemellan hade kunnat gå lite hur som helst, men resultatet blev lyckat, det gör att boken sticker ut lite grann. Om djur hade kunnat prata så känns det som om samtalen i boken hade kunnat vara sådana som de skulle ha haft, även om de inte var en så stor del av boken. Jag tycker det är lite synd att inte djuren och människornas detektivarbete binds ihop, men jag har samtidigt svårt att se hur det skulle lösas rent praktiskt.

Ett inlägg med ett kort utdrag från början av boken finns här.