Vanmakt: full med cliffhangers

Bild lånad från adlibris

Vanmakt av Thomas Erikson var en bok som jag sträckläste med nöje för en dryg månad sedan. Åtminstone delvis tror jag att det beror på de ytterst korta kapitlena, runt tre sidor, som dessutom ofta avslutades när det var som mest spännande. Att läsa bara liiite till, blev liksom lätt till tio kapitel när kapitlena kom så fort och det var så spännande.

Boken handlar om beteendevetaren Alex King som hjälper polisens utredande när grannens bebis kidnappas. Och lämnas tillbaka. Och kidnappas igen. Sedan försvinner barnflickan. Efter det storasystern. Bara en av tjejerna kommer till rätta efter några timmar...

Det här är en bok där det händer mycket. Man får inte bara följa vad som känns som en ganska emotionellt omogen Alex King, utan också medlemmarna i grannens familj och skurkarna, både hjärnan och grovjobbarna. Det här gör att det känns som att det till och med händer mer än vad det gör eftersom man får se skeendena från olika synvinklar.

Omdöme: Nu en månad senare märker jag att trots att läsningen i sig var beroendeframkallande så har inte vare sig historien eller karaktärerna lämnat något bestående intryck hos mig. Motivet bakom de upprepade kidnappningarna var nästan löjligt invecklat och jag drogs inte till personerna. Huvudpersonen King var för det mesta en ganska harmlös bekantskap, förutom när jag störde mig på hans nästan superhjälteaktiga förmåga att "läsa" människor, ungefär: han är blå, han kommer att reagera så här och hon är gul, då får vi gå till väga så här och hans drivkraft gör att... och jag förstår inte hur man kan veta så mycket om andra människors psyken när man samtidigt har så ruskigt dålig koll på sitt eget känsloliv. Men läs gärna den här, det var bra läsning medan den varade. Och jag kommer läsa nästa Erikson, men lugnt vänta på min tur på biblioteket.

Här finns ett inlägg, med ett kort utdrag, från början av läsningen.