Hunger: fortsättningen på Gone

Bild lånad från adlibris

Hunger av Michael Grant är del två i hans serie om de som blivit kvarlämnade i den lilla staden Perdido Beach. I boken har det gått tre månader sedan den dagen då alla över 15 försvann spårlöst och maten håller på att ta slut.

*spoilers framöver* Sam (vald till borgmästare) och hans lilla gäng sliter för att hitta nya matkällor, som kålen som växer på åkrar runt omkring, men när det är skördedags är det bara ett tiotal frivilliga som dyker upp. Inte till någon större nytta, för under jorden finns muterade maskar sugna på kött. Men barnen och ungdomarna är inte ensamma om att vara hungriga. I en gammal gruva finns en varelse som hungrar lika mycket, men efter uranium från kärnkraftverket. I den här boken får vi en möjlig förklaring till varelsen och genast blir det mycket lättare att acceptera den. Överlag tycker jag bättre om mutationerna i den här boken, behövde väl kanske lite tillvänjningstid. Som om inte svält och kärnkraftsverkets säkerhet är nog med problem så dyker ännu ett upp för den alltmer utbrände Sam: en mordisk mobb av "vanliga" ungdomar som inte längre vill ha muterade "freaks" i sin stad.

Omdöme: Jag gillar boken. Det händer mycket, jag har svårt att slita mig ifrån den och jag gillar att den psykiska utmattningen är så påfallande hos flera karaktärer. Att en person får anorexia mitt i massvälten är klockrent. Hur väldigt många frånsäger sig något som helst ansvar med "I'm just a kid" känns ganska tidstypiskt.

Trots superhjältemutationer och mardrömslika varelser så är det två av de mer realistiska scenariorna som intresserar mig mest: Problemet med att så få frivilligt hjälper till gör att det i boken utvecklas två skilda ideologier. En socialistisk där man hoppas att alla ska hjälpa till för allas bästa och en kapitalistisk där planer smids för ett nytt pengasystem där de som arbetar får något för mödan. Samt om hur rädsla, avundsjuka och makthunger kan få helt vanliga människor att begå mord och hur lätt det är att överge det man tror på om man grips av masshysterin, speciellt om belöningen är det man behöver mest.

Slutligen något jag störde mig på: Om man bor i en liten kuststad och svälter sedan länge, tar det då verkligen tre månader innan någon kommer på att man kan fiska? Och när sedan en person får upp fisk, borde då inte väldigt många fler bege sig ner till vattnet och slänga i sina egna krokar?

Här hittar du det jag skrev om första boken, Gone.
Och här hittar du inlägget om tredje delen, Lies.