Smakebit: Illuminae

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris.

Sitter här och ska just starta på Illuminae-trilogin av Amie Kaufman och Jay Kristoff. Har sett fram emot den ett tag men sparat den till semestern och efter en del strul med leveransen är det äntligen dags! Utdraget är från en debriefing med en överlevande.

Interviewer: When did you become aware of the invasion?

Kady Grant: That would be when all the sirens started. Some bright spark who's probably dead now sounded the spaceport alarms. The Defiant-that was our WUC protection ship-hade transmitted an alert to let us know unfriendly people with big guns had arrived and-

Interviewer: How do you know the Defiant transmitted a warning?

Kady Grant: I'm good with computers. I wanted to know what was going on at the port, so I took a look.

Interviewer: You evacuated at that stage?

Kady Grant: You make it sound way more organized than it was.

Interviewer: How was it?

Kady Grant: All kittens and rainbows. Apart from the screaming and explosions.

Interviewer: How did you make it out?

Kady Grant: I'm a lateral thinker.

Interviewer: Meaning you used your comput-

Kady Grant: Meaning I broke open a window.

Interviewer: Oh.

Det här är från andra sidan och vad jag har förstått så är boken en rapport om en katastrof som skickats till företaget ansvarigt för densamma. Har bläddrat lite i boken och det är en vild samling av intervjuer, ritningar, mejl och annat :)

Fler smakbitar finns hos Astrid Terese. Ha en trevlig söndag!

Smakebit: Joyride

Bild lånad från bokus,
finns även på adlibris.

Ännu en härlig söndag som inletts med frukost och en ny bok under parasollet på balkongen. Hoppas på fler sådana här dagar! Boken är Guy Adams Joyride och spontanköptes på Science Fiction-bokhandelns bokrea. Den ska tydligen hänga ihop med en spin off till tv-serien Doctor Who som jag inte sett...

Hade svårt att bestämma mig så det blir två korta utdrag, från s. 11:
     'Hello Miss Quill,' someone says as they walk past her and out of the door.
     'Who the hell was that?' she wonders. They sounded infuriatingly cheerful. She's half a mind  to give chase and push them into a puddle just to teach them a lesson about life. Lesson. Yes. It was Danielle Westby, year eleven. She has tried to teach her physics. Tried to teach her physics in the same way one might try to teach a dog how to repair the engine on a light craft.
     Miss Quill. A pretend name for a pretend human. How tedious it all is.


Och från s. 13:
     'Hello,' says the man behind the counter. 'Would you like a bag?'
     'Absolutely. With the way today's been going, I can suffocate myself with it later.'
     He looks confused for a moment. 'They put little holes in them now,' he says eventually, 'so you can't.'
     'Spoilsports.'
     She asks for a small bottle of vodka as well, because this amount of being dull and human demands a reward.

Fler smakbitar hittar du hos Astrid Terese. Ha en härlig söndag!

Smakebit: The Loneliest Girl in the Universe

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris.

Idag blir det ett utdrag ut Lauren James The Loneliest Girl in the Universe:

     On the underside of the bunk in my bedroom, where it folds into the wall, there are penmarks in permanent marker showing my height, with my age neatly written next to them in Dad's meticulos handwriting.
     The last time he measured me, he shook his head sadly. When I asked him what was wrong, all panicked that I was getting shorter instead of taller, he said he was worried that soon I'd be taller than him; that then I'd be the one in charge of getting things down from the top shelves.
     Dad showed me how to plot my height on a graph in my math lessons, making me work out how tall I would be when I was thirteen or sixteen or twenty, based on the graph's prediction.
     The real measurements stop at the age eleven, because after that Dad wasn't here to measure me anymore. I don't know if our predictions on the graph were right or not.

Boken handlar alltså om Romy som är född på ett rymdskepp som är utsänt för att kolonisera Jorden II, men där hon av olika anledningar är den enda kvar vid liv. I fem år har hon varit helt ensam förutom meddelanden från NASA som tar över ett år att nå henne, så det blir en ganska ensidig kommunikation.

Fler smakbitar finns hos Astrid Terese. Ha en trevlig söndag!

The Broken Earth: N. K. Jemisin

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

The Broken Earth-trilogin av N. K. Jemisin består av böckerna The Fifth Season, The Obelisk Gate och The Stone Sky. Jorden är en Pangea-liknande kontinent plågad av ständiga jordbävningar och vulkanutbrott som i perioder leder till varaktiga förändringar i klimatet - så kallade "femte årstider" som kan vara i årtionden. Den femte säsongen överlever bara de bäst förberedda och till hjälp finns stenläran (eftersom sten visat sig vara det material som bevaras bäst) där lärdomar som samlats i generationer ristats ner. Det finns också människor med orogenisk kraft, det vill säga de kan styra jorden vilket låter som en bra egenskap när det ena skalvet avlöser det andra, men orogener betraktas istället som farliga, oförutsägbara och mindre värda än vanliga människor, vilket jag som läsare har lite svårt att förstå inledningsvis - de borde ju vara de mäktigaste?

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

I första boken får vi följa tre orogener - unga Damaya som hämtas till akademin för att lära sig behärska sina krafter, ärelystna Syenite som vill stiga i graderna och få reellt inflytande även om vägen dit inte alltid är så tilltalande och Essun som döljer vad hon är för de andra byborna. När sonen visar tecken på att ha ärvt hennes krafter mördas han.

Kvinnornas öden flätas efter en något seg inledning så småningom ihop till en fängslande berättelse där världsbygget och karaktärerna fick mig att fundera mycket på boken när jag inte var upptagen med att läsa den. Ras och sexualitet är diversifierade, men på ett sätt som bara är, det blir inte ett ämne i sig och jag gillar det.

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Bok 2 och 3 fortsätter att följa Essun, men lägger också till nya berättarperspektiv. De två första böckerna kom direkt in på min "alla tiders favoritlista" och sen längtade jag länge efter del 3 och blev... besviken. Tyckte att den var för lång och detaljrik, MEN så kom den också mitt i den värsta lässvacka jag någonsin upplevt så jag har svårt att särskilja vad som är boken och vad som beror på apatin. De två första delarna har både vunnit The Hugo Award for Best Novel, och vad jag kan se (lite osäker på sidan dock) så verkar The Stone Sky vara nominerad för samma pris.

Trilogin är lite svår att kategorisera. När jag började läsa tänkte jag definitivt fantasy, men sen visade det sig att det var jorden men i en helt annan tid, så dystopi passar kanske bättre, eventuellt med ett inslag av science fiction? Rekommenderas oavsett :)

Smakebit: The Obelisk Gate

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Senaste smakbiten jag var med på var från The Fifth Season av N. K. Jemisin och idag kommer utdraget från fortsättningen, The Obelisk Gate, som kanske till och med är snäppet bättre (mycket för att jag redan känner de flesta karaktärerna).

Nassun flops to a stop, dazed and breathless. Nothing really hurts yet. By the time the world settles and she begins to understand what's happened - Daddy hit me, knocked me off the wagon - Daddy has scrambled down the slope and is crying her name as he crouches beside her and helps her to sit up. Really crying. As Nassun blinks away dust and the stars that obscure her vision, she reaches up in confusion to touch Daddy's face, and finds it streaked wet.
     "I'm sorry," he says. "I'm so sorry, sweetening. I don't want to hurt you, I don't, you're all I have left--" He jerks her close and holds her tightly, although it hurts. She has bruises all over. "I'm so sorry. I'm so - rusting - sorry! Oh, Earth, oh, Earth, you evil son of a ruster! Not this one! You can't have this one too!"
     These are sobs of grief, long and throat-scraping and hysterical. Nassun will understand this later (and not very much later). She will realize that in this moment, her father is weeping as much for the son he murdered as for the daughter he has injured.
     In the moment, however, she thinks, He still loves me, and starts crying, too.

Fler smakbitar finns hos Mari. Ha en trevlig söndag!

Smakebit: The Fifth Season

Dagens smakbit kommer från boken jag läste ut igår. En sci-fi som var så himla bra! Både The Fifth Season och fortsättningen har vunnit årets bästa roman i Hugo Awards. I smakbiten träffar man Damaya för första gången:

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Then Mother raises her voice and calls, "DamaDama?"
     Damaya curls up tighter, clenching her teeth. She hates that stupid nickname. She hates the way Mother says it, all light and sweet, like it's actually a term of endearment and not a lie.
     When Damaya doesn't respond, Mother says: "She can't have gotten out. My husband checked all the barn locks himself."
     "Alas, her kind cannot be held with locks." The voice is deep, and he speaks with an accent like none she's ever heard: sharp and heavy, with long drawled o's and a's and crisp beginnings and ends to every word. Smart-sounding. He jingles faintly as he walks, so much so that she wonders whether he's wearing a big set of keys. Or perhaps he has a lot of money in his pockets? She's heard that people use metal money in some parts of the world.
      The thought of keys and money makes Damaya curl in on herself, because of course she's also heard the other children in creche whisper of child-markets in faraway cities of beveled stone. Not all places in the world are as civilized as the Nomidlats. She laughed off the whispers then, but everything is different now. "Fresh spoor, I think."
     Mother makes a sound of disgust, and Damaya burns in shame as she realizes they've seen the corner she uses for a bathroom. It smells terrible there, even though she's been throwing straw down as a cover each time. "Squatting on the ground like an animal. I raised her better."
     "Is there a toilet in here?" asks the child-buyer, in a tone of polite curiosity. "Did you give her a bucket?"
     Silence from Mother, which streches on, and belatedly Damaya realizes the man has reprimanded Mother with those quiet questions.

Fler smakbitar finns hos Mari. Ha en trevlig söndag!

Smakebit: De förlorade

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Sommaren är på upphällning och smakebiten är tillbaka, en liten tröst i alla fall. Jag har hunnit arbeta två dagar på mitt nya jobb och just nu är det mycket att ta in och att organisera och läsningen får ta den tid som blir över var tanken. Men så började jag läsa Henrik Fexeus De förlorade och har haft svårt att slita mig :) Smakebiten kommer från prologen:

Han kisade runt i det svagt upplysta rummet. Någon hade varit här före honom. På golvet stod ett antal bygglampor, släckta. De var vända mot väggarna som var täckta med svart färg i oregelbundna mönster. Mitt på golvet hade någon ritat en cirkel. Inuti cirkeln låg en anteckningsbok.
     Han kissade i ett hörn och började sedan bläddra i boken. Den var obegriplig. Men trots att han inte förstod tyckte han inte om det han läste. Ett molande obehag fyllde honom. Till slut behövde han tända bygglamporna för att motverka rädslan. Ljuset avslöjade väggarna. Det var färg på dem, även i taket och på golvet. Men mönstret var inte slumpmässigt. Det var bokstäver. 
     Han tittade i anteckningsboken som han höll i sina händer. Han läste på väggarna. Och så i boken igen.
     Väggarna.
     Boken.
     Och sedan tyckte han synd, mer än han någonsin gjort tidigare. Men inte om sig själv.
     Han tyckte synd om världen.

Boken skulle jag klassificera som en slags sci-fi, och är en spännande berättelse där världen inte alls är det den ser ut att vara. Fler smakbitar hittar du hos Mari.

The Invisible Man: H.G. Wells

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska.
Gratis på Projekt Gutenberg

The Invisible Man är en klassiker som gavs ut redan 1897. Den handlar om Griffin, en albino som aldrig riktigt känt att han passar in. Han kommer på ett sätt att göra sig osynlig, men dessvärre kan han sen inte ändra sig tillbaka och att leva som osynlig var inte riktigt lika lätt som han föreställt sig. I jakten på ett motmedel söker han sig till ett hotell på landet och sedan börjar inbrott begås i trakten, men det är bara början på hans planer - nästa steg är att ta skapa en terrormakt.

Tankar: Gillade den här boken mer än jag trott, den är lätt humoristiskt skriven och lagom kort - historien får sin plats, men det finns inte tid att breda ut sig i ointressanta detaljer. Griffin är en knöl av magnifikt slag, en som inser sina fel och tycker att han har rätt till dem och att andra människor borde böja sig för hans storslagna intellekt.

Stars Above: Marissa Meyer

Bild lånad från bokus
finns också på adlibris

Stars Above är en novellsamling som ingår i cinderverse och genom novellerna får man lite mer bakgrund till karaktärer och händelser i The Lunar Chronicle. Novellerna är överlag bra och det är roligt att få återknyta kontakten med Cinder, Cress, Jacin och Wolf med flera igen, men de är långt ifrån väsentliga, det mesta i dem framkommer i romanerna om än med färre detaljer.

Undantaget är The Little Android som visserligen också den utspelar sig i cinderverse, men där huvudkaraktärerna är helt nya. Den handlar om en android som är nyfiknare än de flesta andra androider och som fått en crusch på en ingenjör på varvet där de båda arbetar. När ingenjören ramlar ner i en oljetanker räddar androiden honom från att drunkna, men androidens skal skadas. Den byter till sig ett nytt, men på det nya fungerar inte röstlådan. Lilla sjöjungfrun någon? Helt underbar läsning :)

The Last Star: Rick Yancey

Bild lånad från bokus,
finns även på adlibris

The Last Star är den sista boken i trilogin som startade med The Fifth Wave. Ringer tror att hon klurat ut både hemligheten bakom utomjordingarnas ankomst och anledningen till att de inte utrotar människorna rakt av. I ett försök att göra skillnad förråder hon den människovänlige alienen Evan till överste Vosch och Evans flickvän Cassie bestämmer sig för att rädda tillbaka honom. Samtidigt förbereder sig utomjordingarna för att utplåna alla kvarvarande städer.

Tankar: En helt okej avslutning på en serie som började strålande och som stundtals fick mig ganska förvirrad, men här klarnade motiven bakom de till synes ologiska besluten äntligen. Jag förstår nu tanken med avhumaniseringen, men är inte övertygad om att effekten hade blivit så långvarig som de räknat med.

Intressanta karaktärer i form av Ringer, Ben och jag gillade särskilt skildringen av Cassies femårige traumatiskt skadade lillebror Sam, jag har inga problem med att köpa hans utveckling, liknar den man läser om barnsoldater. Större problem har jag med Cassies och Evans kärlekshistoria som tar alltför mycket av deras fokus, jag har svårt att köpa att det blir så medan världen rasar runt omkring dem.

Ur varselklotet: Simon Stålenhag

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris.

Ur varselklotet var en ny typ av bok för mig och jag är inte säker på vad jag ska tycka. Boken är en lös samling minnen från en påhittad uppväxt från berättarens barndom vid "slingan", en högteknologisk experimentanläggning vars närvaro till stor del präglar landskapet vid Mälaren och tillvaron för dem som bor där. Minnena ackompanjeras av fantastiska bilder som får en att förstå vidden av projektet de levde vid.

Jag är inte så förtjust i texterna, de känns lite lösryckta och vardagliga, vilket i och för sig ger en bild av en normal uppväxt, men jag hade hellre läst något mer spektakulärt och, framför allt, något med starkare berättelse som gripit tag i mig.

Det finns dock två texter som jag tyckte var strålande, båda påminde starkt om företeelser från min barndom - nostalgi kan göra så mycket för känslor :) Den första texten var en där teknologin bakom magnetrinmaskiner förklaras i ett reklamblad. Den andra var en artikel i en personaltidning där man följt med en av de anställda under en arbetsdag och sedan skrivit sådär positivt och käckt om det - flashback till pappas personaltidningar...

The Humans: Matt Haig

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

När matematikprofessorn Andrew Martin lyckas lösa en invecklad matematisk formel blir resten av universum oroliga för att upptäckten ska leda till att människorna gör ett utvecklingssprång. Med tanke på att rasen ses som medelintelligent, egoistisk och våldsam är man rädd att de skulle störa harmonin som finns därute. En alien sänds för att ta professor Martins plats och försäkra sig om att alla spår av lösningen förintas - inkluderat vänner och familjemedlemmar han kan ha nämnt genombrottet för.

Tankar: Första delen av boken sitter betyget fem som klistrat. Att få se mänsklighetens påfund utifrån är ofta otroligt roligt samtidigt som det väcker tankar om hur godtyckliga våra beteenden är. Men så går boken och ju mer vår alien kommer in i människorollen, desto mer förståelse och kärlek får han för sina medmänniskor. Och ju mer kärlek han känner för mänskligheten desto mindre känner jag för boken - den kittlar mindre och skratten kommer mer sällan. Kampen för att rädda "hans" familj och önskan att avslöja sig för dem är inte dåligt skriven, långt därifrån - det blev en säker fyra i betyg, men det engagerar mig inte alls lika mycket som upptäckandet av människornas samhälle gör.

På slutet finns råd till "sonen", livsvisdom om man så vill, och även om viss av punkterna är strålande så påminner många av dem om de "inspirerande" citat på vackra solnedgångsbilder som jag brukar störa mig på på facebook.

Stjärndamm: Lars Wilderäng

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Stjärndamm är den avslutande delen i Wilderängs trilogi om vad som händer när all elektronik slutar fungera. I Stjärndamm har det hunnit gå tio år och ett slags vardag har infunnit sig, med byteshandel och beskattning mot beskydd. Varor från före är högvilt. Men så kommer då "stjärndammet" och de som nås av det blir som zombies och blodtörstiga dessutom.

En liten grupp söker tillflykt på Carlstens fästning och man funderar på om man kanske borde söka sig långt därifrån, till där dammet inte fallit. Det blir en lång och nedslående resa och till sist bryr man sig inte så mycket om att överleva, så länge de som orsakat det hela inte vinner.

Tankar: Spännande och snabb bok. Min favorit i serien är den första, Stjärnklart, som jag tycker slår de andra med hästlängder, men jag tyckte bättre om den här än mellanboken. Varelserna som ligger bakom presenterades mer i den här och jag tycker de var en intressant fantasieggande skapelse. Jag tyckte också om hur deras påverkan gav människor zombie- alternativt vampyrliknande drag. De mänskliga karaktärerna är fortfarande, efter tre böcker, lite för anonyma för mig, jag vet i de flesta fall mer om vad de gör än vem de är. Vet inte riktigt hur jag känner för slutet, men ganska oväntat var det...

Smakebit: The Humans

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska.

Söndag och dags för smakbit igen. Den här gången blir det ett utdrag som kommer från Matt Haigs The Humans som jag i och för sig läste ut tidigare i veckan, men där det i början kändes som att varenda sida bjöd på citat jag ville dela med mig av.

En utomjording har skickats till jorden i professor Andrew Martins gestalt för att se till att alla spår av den riktige professorns upptäckt, lösningen på ett matematiskt problem som skulle kunna ge mänskligheten ett snabbt utvecklingssprång, utplånas. Utdraget kommer efter att han besökt en bokhandel, sett alla böcker där och funderat över hur få av dem som en människa skulle hinna läsa.

     I passed a large man with a long coat and a hairy face who, judging from his asymmetrical gait, seemed to be injured.
     Of course, we may know brief pain, but this did not seem of that type. It reminded me that this was a place of death. Things deteriorated, degenerated, and died here. The life of a human was surrounded on all sides by darkness. How on earth did they cope?
     Idiocy, from slow reading. It could only be idiocy.

Fler smakbitar finns hos Mari. Ha en trevlig söndag!

Smakebit: Stjärndamm

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Har datorproblem, vilket suger, så det här inlägget skrevs igår på biblioteket, får försöka länka den till Maris smakebitssamling via mobilen. Kommer läsa era smakbitar, naturligtvis, men är lite osäker på hur många kommentarer jag har tålamod att skriva på det lilla tangentbordet. Jag vet inte hur det gick till eller varför, men efter att datorn har stått och fladdrat i en timme nu på morgonen så fungerar det plötsligt igen - yay!

Dagens smakbit kommer från en bok jag stått i en lång bibliotekskö för, tredje delen av Lars Wilderängs dystopiska trilogi - Stjärndamm. Jag har inte börjat på den ännu så smakbiten kommer från första sidan:

Ljudet av hur han slagit igen och igen med yxan mot den första, redan blodige och sargade bybon från Svenshögen, och duckat för dennes utsträckta armar. Han kunde känna hur slagen från yxan fortplantat sig upp längs hans arm och se hur han vid femte slaget knäckt upp skallen på mannen. Hur rött blod blandat med grå streck exploderat ut och mannen, eller det som en gång varit en man, fallit till marken. Filip hade halvsprungit undan skrikande och viftande för att leda bort den skräckinjagande folkmassan från gården, samtidigt som han ropat larmsignalen för omedelbar evakuering till sin familj.

Hoppas att ni får en trevlig söndag allihop!

World War Z: Max Brooks

Bild lånad från bokus,
finns även på adlibris,
finns även på svenska

World War Z är en bok där en författare intervjuar överlevande tio år efter det stora zombiekriget. Man får höra vittnesmål från när zombisarna börjar dyka upp, hur det var under "den stora paniken" och hur man senare började återerövra sina infesterade marker, men hur många av problemen finns kvar. Intervjuerna äger rum över hela världen och det är fascinerande att se hur bit läggs till bit, hur något som någon säger i Sydafrika spinns vidare på i Japan och Usa (det är en ganska stor övervikt på vittnesmål från Usa).

Hela boken känns väldigt dokumentär som att det är så här det faktiskt gick till (fast man ju vet att det egentligen inte hänt). Det är dessutom ofta samhällskritiskt, som hur ett vaccin tas fram trots att man vet att det inte fungerar (men befolkningen lugnas) eller hur man håller fast vid gamla stridstrategier fast motståndarna inte fungerar som levande människor. Nöjesindustrin får sig också en känga (fundera på vem han kan mena med den här beskrivningen: "even that little rich, spoiled, tired-looking whore who was famous for just being a rich, spoiled, tired-looking whore") liksom de ganska intetsägande arbeten som finns som inte direkt är samhällsnyttiga.

Eftersom det är en intervjubok av överlevande blir det sällan riktigt spännande, man vet ju att de redan klarat sig, och det är inte heller karaktärer man får lära känna på djupet, men trots det tänkte jag länge ge den fem i betyg för att den är så extremt övertygande. Nu fastnade jag för en fyra till sist för det blev lite segt på slutet. Det var lite väl många militärer som skulle beskriva hur jobbiga och nedslående striderna var - jag hade hellre hört fler civila berätta om hur det var att leva i en isolerad enklav än killen som kom dit när allt var över. Min favoritintervju var med astronauten som hade blivit strandad på rymdstationen och som kunde följa det hela utifrån.

Winter: Marissa Meyer

Bild lånad från adlibris,
finns också på bokus

Winter är den fjärde och sista delen i Meyers ljuvliga The Lunar Chronicles som väver in klassiska sagor i nytänkande sci-fi-miljö och fartfyllt berättande. Winter är en ny huvudperson (det har blivit en nätt liten samling vid det här laget) och bygger på Snövit. Den vackra styvdottern har en förmåga att hitta de mest ovanliga vänner, där finns en djävlig styvmoder, en jägare med samvete och bekanta som bor djupt inne i berget :)

Tiden har äntligen kommit för att störta Lunars despotiska drottning (styvmodern) och en plan görs. Det går sådär... Sällskapet splittras, människor vi tycker om hamnar i livsfara och de styrande är mer förslagna än vad som är nyttigt för dem.

Tankar: Underbar serie där sagotemat vävs in väldigt snyggt och varje gång de små blinkningarna kommer blir jag lika förtjust. De kvinnliga huvudpersonerna är mycket lätta att tycka om (det är t.o.m. svårt att utnämna en favorit eller två från gruppen), männen är mer anonyma, men alla hedervärda.

Winter är i vissa bitar lite repetativ och hade nog kunnat kortas en bit, men eftersom jag är så förtjust i karaktärerna och miljön så gör det mig inte så mycket. Slutet är lite väl "lyckligt slut für alle", samtidigt som man blir glad för deras skull. Får väl skriva av det som en av sagoreferenserna...

Smakebit: Winter

Bild lånad från adlibris

Har haft en produktiv söndagsförmiddag där jag och föräldrarna köpte och monterade nya högre ben till min soffa så att min lilla dammsugarrobot kan göra rent under den, men nu är det till sist dags för en ny smakbit.

Den här gången blir det från den fjärde och sista delen av Marissa Meyers The Lunar Chronicles, Winter, som jag visserligen läste ut i fredags natt, men jag har inte börjat på någon ny ännu. Hela serien är en härlig sci-fi historia med utgångspunkt i klassiska sagor, Winter har fått låna en del från Snövit. Utdraget kommer från en rättegång i första kapitlet. Det är inte konstigt att våra huvudpersoner vill störta drottningen:

     “Does the accused have a family?” asked the queen. 

     Aimery bobbed his head. “Records indicate a daughter, age nine. He also has two sisters and a nephew. All live in Sector GM-12.” 

     “No wife?” 

     “Dead five months past of regolith poisoning.” 

     The prisoner watched the queen, desperation pooling around his knees. 

     The court began to stir, their vibrant clothes fluttering. This trial had gone on too long. They were growing bored. 

     Levana leaned against the back of her throne. “You are hereby found guilty of trespassing and attempted theft against the crown. This crime is punishable by immediate death.” 

     The man shuddered, but his face remained pleading. It always took them a few seconds to comprehend such a sentence. 

     “Your family members will each receive a dozen public lashings as a reminder to your sector that I do not tolerate my decisions being questioned.” 

     The man’s jaw slackened.

     “Your daughter will be given as a gift to one of the court’s families. There, she will be taught the obedience and humility one can assume she has not learned beneath your tutelage.”

Fler smakbitar hittar du hos Mari. Ha en trevlig söndag!

The Fate of Ten: Pittacus Lore

Bild lånad från adlibris

The Fate of Ten är den näst sista delen i The Lorien Legacies. Mogadorierna har nu placerat krigsskepp ovanför 25 av jordens största städer och regeringarna har fått 48 timmar på sig att kapitulera. En kapitulation skulle också innebära överlämning av the Garde samt de människor som fått nya krafter. The Garde är en sorgligt decimerad liten skara av folk från Lorien (en planet mogadorierna redan förvandlat till aska) med krafter som telekinesi, och det är de som har bäst chans att besegra fienderna för gott.

Tankar: En väldigt snabbläst bok på nästan 400 sidor där händelserna utspelar sig under ungefär ett dygn. Den är inte superbra, men eftersom den är så tillgänglig så är den ett helt okej tidsfördriv. Boken har några olika berättare och det är inte alltid glasklart vem som berättar just vad, trots olika typsnitt i olika kapitel. Det är en händelserik bok och jag kan sakna lite reflektioner och känslor trots all dramatik. I den här boken fick man äntligen lite backstory till vad som hände på Lorien för länge sen vilket jag tyckte var bra, mindre förtjust var jag i medvetandet som spreds inne i jorden. Är inte heller förtjust i Setrakus Ra, ledaren över mogadorierna, han är så överlägsen i kraft att det blir lite löjligt.

Stjärnfall: Lars Wilderäng

Bild lånad från adlibris

Stjärnfall är fortsättningen på helt outstanding Stjärnklart. I det nya samhället (där man nästan lever som för 100 år sen sedan elektroniken slockande för runt tio år tidigare) hör man en dag otroligt nog något som låter som jetmotorer. Sedan ser en kvinna på väg hem ett starkt elektriskt ljus som hon undersöker och efter det försvinner hon. Läsaren får titta in hos henne ibland och här finns svaret på vem/hur/varför som jordens elektronik släcktes ned för tio år sen. Det är en välgjord fiende Wilderberg skapat, och det är intressant att se hur den fungerar, men det blir lite för ojämna odds för att det ska bli riktigt spännande.

En liten bihistoria är hur hjälten från första boken, numera landshövding, Gustaf Silverbane har alla rätta intentioner, men eftersom han vet hur allt bör vara är han rädd för att släppa ifrån sig makten och har fått klara drag av despot. En intressant bit av historien som får sina följdverkningar.

Tankar: Jag blir inte lika fängslad av den här som av föregångaren. Efter en inledning där man fått träffa ett par av personerna från första boken så flyttas man helt plötsligt tillbaka till år "0", och får se nedsläckningens utrullning igen. Det känns ganska onödigt med tanke på att hela första boken handlade om det, med skillnaden att jag kände mer med de drabbade då, kanske för att man fick mer bakgrund till karaktärerna och fick följa dem under en längre tid. Funderar på om tillbakablicken beror på att boken ska kunna stå på egna ben, men det stör mig, jag vill ju läsa fortsättningen på första delen.

*spolers nedan*
Fienden är strålande med en del nya grepp, men jag har problem med att den kidnappade kvinnan som så småningom hittar tillbaka inte undersöks ordentligt, de vet ju att det har experimenterats med henne. Har också problem med fiendens plan med den stora striden, hade det inte varit lättare att ta till den slutgiltiga lösningen från början?