Fantastic Beasts and Where to Find Them

Fantastiska vidunder och var man hittar dem (föredrar den engelska titeln) handlar om Newt Scamander som anländer till New York med en resväska (magiskt förstorad inuti) full med magiska djur. Något som är helt förbjudet av den magiska myndigheten i Usa. En nifflare lyckas rymma och i kaoset som följer blir en no-maj (mugglare) inblandad, och en degraderad aura ser sin chans att få tillbaka sin ställning genom att häkta Newt. Under tiden försvinner fler av hans djur ut i New Yorks stadsvimmel. Det här låter kanske väl gulligt, men det kompletteras av en sektliknande grupp som vill ha jakt på häxor och av något väsen som förstör hela kvarter och till slut dödar någon. I staden samlas också magiska ledare från hela världen för en konferens om hur man ska hantera Grindelwald.

Var och såg filmen förra helgen och njöt helhjärtat. Fick uppleva den där ombonade mysiga känslan som jag alltid fått av Harry Potter-böckerna, men undrar om inte den här filmen är bättre än HP-filmerna. Den är väldigt välspelad med en lysande och extremt charmig Eddie Redmayne i huvudrollen, jag skrattade mycket och och tyckte om nästan varje nytt väsen som presenterades, men den har så mycket mer. Häxjägargruppen med sina misshandlade barn är otäck, reglerna om hur man inte får umgås med no-maj är föraktfulla och det finns en avrättningsscen där jag satt och funderade på om det här verkligen var för barn. Måste säga att jag gillar de mörkare inslagen, annars hade det blivit väl gulligt. Trycker ni på filmen nedan får ni se J.K. Rowling prata om filmen, jag tyckte trailern avslöjade alldeles för mycket för att lägga upp den :)

Love and Friendship

Bild lånad från cdon

Fick se en förhandsvisning av Love and Friendship under Kulturkalaset och det var en liten skimrande såpbubbla. Det är en filmatisering av Jane Austens Lady Susan, ett verk som jag inte ens visste att hon hade skrivit, jag antar att den ändrade titeln är ett försök att spela på Pride and Prejudice och Sense and Sensibility.

Lady Susan är änka, men det är inte direkt så att hon sörjer. Hon letar med ljus och lykta efter en ny äkta man och en make åt sin dotter (som tyvärr är för enfaldig för att inse sitt eget bästa trots det goda alternativ som mamman ordnar fram). Efter att ha fått lämna Langford på grund av en svartsjuk fru blir hon ovälkommen gäst hos ingifta släktingar som är rädda för att förlora sonen i huset till en sådan manipulativ kvinna.

Austens humor genomsyrar hela filmen, med sir James (Tom Bennett) som en av de roligaste karaktärer jag sett på länge, bjöd på så många asgarv. Love and Friendship är en historia med många karaktärer och lokaler och förhållandevis snabba klipp för ett kostymdrama. Det är därför ett välkommet, men lite udda, grepp att innan en ny lokal presenteras snabbt visa upp invånarna där med titlar innan berättelsen fortsätter. Tur, för det var svårt i början att hålla reda på släktförbindelserna. Chloë Sevigny som väninna var lite överflödig för mig, men hade sin funktion att vara någon lady Susan kunde anförtro sig åt. Sammanfattningvis: trevlig och bitvis mycket rolig, men också en förglömlig bagatell.

The Legend of Tarzan

Bild lånad från cdon

Var och såg The Legend of Tarzan och blev positivt överraskad. Gillade hur den startade tio år efter Me Tarzan, you Jane och hur man ändå fick backgrunden i små återblickar, och gillade hur den brittiske lorden (Tarzan) mot sin vilja övertalades att återvända till ett Kongo allt mer ockuperat av kung Leopold och allt mer förslavat. Googlade Leopold när jag kom hem från bion - och ja, det fanns tyvärr verklighetsbakgrund till samhället i filmen.

Alexander Skarsgård har länge varit en av mina favoriter och det blev ju inte mindre nu... Jag faller redan innan klädesplaggen börjar försvinna ett efter ett... Det är något med honom som långhårig posh britt som är oemotståndligt. (Sorry, men det är min filmupplevelse som beskrivs...) Förutom Skarsgård så finns Samuel L Jackson med som lite comic relief och några lättköpta garv, och han är väl bra, men inte nödvändig, jag hade hellre sett en svartare film. Margot Robbie som Jane har karisma, men känns lite underutnyttjad liksom Christoph Waltz som filmens bad guy Rom. Undrar om jag inte helt enkelt hade velat ha en längre film - mer allt liksom.

Bilderna av Afrika är vidunderliga, att många av dem är fake spelar ingen roll, och inte blir det sämre när man har två afrikaresor planerade. Man ser floden med alla flodhästar och tänker att Snart är jag där! Sedan lejonflocken - Det där ska jag se! Och så fortsätter det. Dessvärre lär jag väl inte få se Tarzan, men, men...

Det jag har lite svårare för är den gamla återuppväckta fejden med Mbonga, hade hellre sett ett mer fullskaligt motstånd mot slaveriet, det hade varit en mer spännande vinkel på tarzanhistorien kan jag tycka. Och inte hjälper det att stridsscenen med Mbonga blir mycket over the top när Tarzans gamla gorilleklan ska hjälpa till. De dataanimerade gorillorna är förresten en annan sak jag har svårt för, tycker det finns en hel del brister i deras utseende och beteende.

Så mestadels av tiden sitter jag och är fullkomligt lycklig (och ibland lite lätt besvärad när gorillorna inte uppför sig som de ska) och njuter av en klassisk matinefilmsupplevelse och av Skarsgård och av Skarsgård bland träden (ja, det är två olika bra saker). Men så kommer slutet. Och slutet är ganska bedrövligt. Mer om det i *spoilern, markera för att läsa*. The bad guy Rom har Jane och tillräckligt med diamanter för att betala tusentals väntande legosoldater som ska krossa Kongos invånare en gång för alla och för att hindra honom att ta sig till skeppet får Tarzan snilleblixten att skicka ner en skenande gnuhjord till stan. Fine! Och hade han gjort det med hjälp av en gräsbrand eller med hjälp av sina gamla kompisar så hade jag köpt det. Men! Att använda en lejonflock som vallhundar, understödda av gorillorna (med rejält mänskligt uttryck i den här delen) blir bara jättefånigt. Det blir ett ganska surt avslut för mig och tar, tyvärr, bort en del (men långt ifrån hela) av lyckoupplevelsen. Synd när det började så bra.

X-Men: Apocalypse

Bild lånad från cdon

Det blir sällan helt fel när man tittar på X-Men, men tyvärr blev Apocalypse långt ifrån helt rätt. Det startar i det gamla Egypten där den ledande "guden" är en mutant som tar andra mutanters förmågor och med tiden blivit väldigt mäktig, men en revolution lyckas stänga in honom i botten av en pyramid. I nutid väcks han igen och börjar leta efter fyra ryttare (typ hjälpgudar) som kan hjälpa honom att riva ner världen för att bygga upp den igen.  Professor Xavier får nys på planerna och tillsammans med en del gamla kända ansikten och några förvirrade tonåringsmutanter gör de sitt bästa för att stoppa det hela.

Tankar och spoilers en masse: Det är en lätt rörig film som rör sig mellan tider och platser, men där det som krånglar till det mest för mig är dess placering i X-Menkronologin. Den kommer efter First Class, men före X-Men och jag får inte helt ihop händelseförloppen med filmerna före och efter. Men det är lite kul att se hur Cyklops och Storm började.

Jean Grey som tonåring är också med och känns väldigt mycket igen från X-Mentrilogin, även här måste hon våga släppa lös sina krafter och jag har sett det förut. Annat som jag också sett förut är en känslomässigt skadad Magneto och en förtröstansfull Xavier som står på olika sidor och jag önskar att de hade kunnat hitta på en annan konflikt att ha i filmen.

Apocalypse första drag är att skaffa trogna hjälpgudar och sättet han gör det på stör mig under resten av filmen - han värvar i princip de tre första mutanter han träffar på + en mutant (Magneto) som han sett under den minut han utforskade tv-mediet. Varför inte lägga lite mer tid på att hitta de bästa undrar jag?

Jag har också problem med att ett par får sådana totalt omstörtande krafter att de i princip kan ödelägga hela jordklotet från platsen där de står - det blir alldeles för mycket för mig. Jag vill ha mina superhjältar med viss sårbarhet, det blir så mycket mer spännande då.

Trailer till Mockingjay part 2

Nu har den äntligen släppts! Är det någon mer som längtar?

Veronica Mars: filmen

Bild lånad från cdon

Tv-serien Veronica Mars fick i början av året en fortsättning i form av en film som utspelar sig tio år efter att serien avslutades. Det var genom det dittills snabbaste kickstartprojektet någonsin som man fick ihop grundplåten till filmen och har man sett tv-serien känner man igen sig. Många av de gamla skådespelarna är med och man känner igen hur de munhuggs och hur fallen läggs upp och det finns dessutom fullt med referenser till tidigare händelser. Förutom längden så känns det alltså precis som förr och det är trevligt om än inte jättespännande.

Veronica har pluggat juridik  och bor med Piz i New York när gamla pojkvännen Logan blir misstänkt för mord och hon återvänder till Neptune för att hjälpa till. Förhållandet med Piz är väl inte jättespännande och den gamla dragningen till Logan vaknar, och även om jag egentligen tycker att de är ett bra par så önskar jag att hon hade varit lite mer rakryggad mot Piz och mot sitt tilltänkta nya jobb. Hon låter båda två rinna ut i sanden istället för att säga något rakt ut, men det verkar å andra sidan inte som att förhållandet var så bra innan heller.

Att se så många av den gamla casten är riktigt kul, men det blir också lite av ett problem med att få med alla i handlingen vilket slutar med att en tråd med Weevil och Celeste Kane mest rinner ut i sanden. När det blir så tycker jag att det hade varit bättre att skippa den helt och i stället lägga de få minutrarna på lite känslomässig bonding mellan Logan och Veronica, för den delen går ruggigt fort med tanke på att hon har pojkvän och att det var tio år sen de sågs. James Franco spelar sig själv i en liten roll och det är en av höjdpunkterna :)

Mockingjay, part 1

Bild lånad från cdon

Var och såg Mockingjay på bio och vad jag tycker att den är bra! Mockingjay är min favorit bland Hungerspelsböckerna och jag tycker att filmen gör ett strålande jobb med att sortera ut det viktigaste, ta bort en del smått och lägga till en del från huvudstadens perspektiv. Nedan kommer en del spoilers, men jag har försökt hålla igen.

Den startar i District 13 och Katniss är ett vrak efter sina upplevelser i Hungerspelen. Jag gillar att tidigare upplevelser satt sina spår i karaktärerna, varken Katniss och Finnick är inte helt där. Distriktet är välordnat, men verkar ganska glädjelöst. Man vill att Katniss ska bli symbol för en ny revolution men med Peeta fast i huvudstaden är revolution det sista som Katniss tänker på.

Efter ett ganska brutalt uppvaknande för hur långt huvudstaden är beredd att gå ändrar hon sig och propagandamaskinen dras igång från båda sidor. Filmens roligaste scen tycker jag är när Katniss ska säga saker man skrivit åt henne - hon är inte samma begåvade skådespelerska som Jennifer Lawrence. Filmens lökigaste scen tycker jag när en sång som Katniss sjungit spridit sig och ett gäng rebeller sjungades på den går mot vad som lättast kan beskrivas som slakt. Lite väl musikal...

Det är en ganska mörk film, både till innehåll och visuellt, det finns många dunkla scener i 13:s bunkrar. Människor dör som flugor, och jag föredrar det framför filmer där de tar slag efter slag och sedan bara skuttar vidare. Det är mycket aktion i filmen, men det tar aldrig över från karaktärerna och deras utveckling.

Förutom Katniss och Finnick har jag två favoriter till i filmen: De båda presidenterna Snow och Coin. De är egentligen ganska lika. Båda känslokalla, där medlen gagnar målet, och båda manipulativa, även om Snow alltid visar sig ha ett extra ess i rockärmen (det är så bra!). Det här är också första filmen där jag tycker att Peeta funkar, men han är inte med så mycket. Är inte lika förtjust i Beetee och Gale, men det tror jag är för att jag läst böckerna.

Teamtrio: Trés bien

Bild lånad från cdon

Bild lånad från cdon

Bild lånad från cdon

Tematrion var egentligen igår, på Frankrikes nationaldag, och uppgiften från Lyran var att lista tre bra franska romaner. Jag hade svårt nog att göra det förra året, fick fuska med en film, och eftersom jag inte kommer på några fler bra franska böcker jag har läst så listar jag helt enkelt tre bra franska filmer. Har sett flera bra sådana, problemet är att komma ihåg vad de heter, så den översta var med i förra årets franska trio...

• Jag har älskat dig så länge - fantastisk film med Kristin Scott Thomas i huvudrollen. Hon har just kommit ut efter femton år i fängelse och söker upp sin lillasyster som hon inte har haft någon kontakt med under alla dessa år. Trevande försök att hitta tillbaka till något som kan kallas ett liv börjar. Man får vänta länge innan man får veta vad hon suttit inne för, men femton år...

What Maise Knew: filmen

Bild lånad från cdon

What Maise Knew är en film om Maise, en lillgammal tjej som är runt 7 år gammal. Hennes föräldrar, spelade av Julianne Moore och Steve Coogan, skiljer sig efter en tid av hätska gräl och båda kämpar för vårdnaden av Maise och tar till rätt fula knep för att få som de vill. I mitten hamnar Maise som glöms av, lämpas över och får klara sig själv...

Omdöme: En riktigt bra film. Onata Aprile i huvudrollen är strålande som en undergiven dotter som accepterar det mesta. I början störde jag mig på hennes lillgamla sätt, men när jag väl förstod hur hennes liv sett ut och hur mycket ansvar hon fått ta så kändes det som en väldigt logiskt utveckling.

Hennes föräldrars extrema själviskhet påverkar inte bara Maise utan också deras nya förhållanden, spelade av Joanna Vanderham och Alexander Skarsgård. Den sistnämnde var den största anledningen till att jag såg filmen, och han gjorde mig inte besviken. Löftena om kärlek och ett liv tillsammans byts ut mot krav om en

Förr eller senare exploderar jag: filmen

Bild lånad från cdon

Förr eller senare exploderar jag är en filmatisering av boken med samma namn. Du kan läsa om handlingen i det här inlägget. Filmen följer boken troget, vilket brukar vara det man vill när boken är bra, men här så blir det överraskande nog ett problem för mig. De självsäkra, verbala tonåringarna i boken, och då särskilt Augustus, blir väl mycket på film. Såg en intervju med Ansel Elgort (som spelar Augustus) efter filmen, önskar jag hade sett den innan, för där pratade han just om hur han för att kunna göra replikerna rättvisa varit tvungen att spela Augustus som teatralisk och självsäker och hade jag sett den innan hade jag nog haft mer förståelse för det.

Det som griper tag mest i mig är, precis som i boken, samspelet med föräldrarna. Grät lite grann, mindre än jag hade trott, och jag var inte ensam om gråtandet, det snyftades en hel del i salongen :) Betygsatte den som 7/10 på Imdb.

Lånaren Arrietty

Bild lånad från cdon

Lånaren Arrietty är en japansk animé som handlar om en pojke, Sho, som kommer till sin mormors hus för att vila upp sig och bli omhändertagen innan hans hjärtoperation. I samma hus finns en familj lånare, ett slags småfolk som "lånar" det de behöver från människorna uppe i huset. Den lilla familjen i huset består av en lätt hysterisk mamma, en trygg pappa och dottern Arrietty och de misstänker att de är de sista lånarna som finns kvar. Sho har hört berättelserna om småfolk och håller ögonen öppna efter dem, lånarfamiljen har hört om vilka hemska saker som kan hända om människorna upptäcker dem... När Arrietty för första gången får följa med upp i huset för att låna blir hon upptäckt av Sho.

Med i historien finns också en ganska frånvarande mormor och mormoderns hushållerska. Hushållerskan håller också ögonen öppna för småfolk, men av andra orsaker än att lära känna dem bättre. Ett dockhus spelar också stor roll.

Omdöme: En mycket vackert tecknad film, med en ganska stillsam, men aldrig tråkig historia. Saker får ta tid, som att ligga på en vacker sommaräng, utan att det stressas fram, vilket sätter stämningen. Detaljrikedomen är fängslande i sig och miljöerna vackra och fantasieggande, gillade bland annat att se hur lånarna löste sina uppdrag i människovärlden där allt var så stort.

Divergent: filmen

Bild lånad från cdon

Divergent handlar om Chicago som efter ett krig har delat in sin befolkning i falanger baserat på fem önskvärda egenskaper: intelligens, mod, osjälviskhet, fridfullhet och ärlighet. När man är sexton år genomgår man ett lämplighetstest och väljer sedan vilken falang man ska tillhöra resten av livet. Beatrice gör testet, men får inget entydigt svar eftersom hon har egenskaper som skulle passa i flera falanger, hon är en divergent. Eftersom divergenta inte alltid gör som de förväntas göra, och svårstyrda människor lika gärna kan vara döda, är det en sak som hon gör säkrast i att dölja.

Omdöme: Blev glatt överraskad av Divergent, tycker att de har lyckats överföra boken riktigt bra. De får med bakgrunden riktigt smidigt utan att göra det för predikande eller långt och ett framtida Chicago i ruiner sätter scenen perfekt. De olika falangerna tycker jag kunde ha presenterats lite tydligare, speciellt Candor blev ganska intetsägande för mig. Störde mig dessutom på att man bytte musik när Dauntless kom, blev väl mycket rockstjärnor över dem. Jag vet att det var lite så som Tris betraktade dem i hemlighet, men det kunde gjorts diskretare...

In the name of: svart, så svart

In the name of är en polsk film som visades på Göteborg Film Festival. Den handlar om en präst som arbetar på ett ungdomshem för värstingkillar. Killarna är ganska vidriga, hugger direkt mot svagheter hos andra så den förståndshandikappade grannen har det inte lätt. En annan granne, en ung jesuslik kille, fångar prästens uppmärksamhet och trots att prästen egentligen inte vill ge efter för sina känslor så inleds en kärlekshistoria i smyg. Men homosexuella förhållanden är inget vare sig katolska kyrkan, ungdomsbrottslingarna eller byborna har överseende med...

Omdöme: En jobbig film att titta på. Den är dyster, folk är ofta elaka och småsinta och under hela filmen så finns en känsla av kommande undergång. Bitvis var den också ganska långsam, men utan att vara dålig.

Kyss meg for faen i helvete: norsk ungdomsfilm

Kyss meg for faen i helvete såg jag på Göteborg Film Festival (inlägget kommer lite sent och det är inte det sista av dem...) och handlar om en ung tjej, Tale, som försöker komma in på scenskolan, men nekas för att hon är för ung och har för lite erfarenhet. Revanschsugen övertalar hon teatergruppen hon är med i att sätta upp en Jon Fosse-pjäs (tung norsk dramatik) istället för ännu en barnteater. För att projektet ska lyckas söker de hjälp av en ytterst motvillig och ganska nedgången skådespelare. Till teatergruppen "värvas" också en fotbollsspelare (hans straff för vandalisering) som tidigare gjort sitt bästa för att göra livet surt för medlemmarna i teatergruppen.

Omdöme: Det är en väldigt förutsägbar film om än ganska rolig. Hur kärlekshistorien ska sluta vet man innan den första kvarten är slut. Att det är så lätt att förutspå vad som ska hända sen gör också att filmen känns lite för lång. Den är också lättförgänglig, det är inget som biter sig fast eller lämnar spår. Och parallellerna mellan pjäsen de sätter upp och de inblandades liv blir lite för bra för att vara sant.

Dallas Buyers Club: värd sina oscars

Bild lånad från cdon

Dallas Buyers Club såg jag på Göteborg Film Festival för en månad sen. Den handlar om Ron, som känns som en klassisk karlakarl från Texas anno 1985. Han arbetar i blåställ, rider rodeo, dricker, knullar runt och är både homofob och rasist. Efter en olycka testas hans blod och han får besked att han har långt gången aids och bara har en månad kvar att leva. I början skjuter han beskedet ifrån sig, han är ju ingen jävla bög, de måste ha förväxlat proverna. När han väl inser att han är sjuk börjar kampen för att överleva. Sjukhuset han är intagen på är utvalt av ett läkemedelsföretag för att testa en ny lovande medicin, men Ron anses inte vara någon lämplig kandidat för att ingå i testgruppen och får ta till andra metoder för att få händerna på medicinen. Motvilligt tar han också hjälp av transvestiten Rayon.

Omdöme: Första delen av filmen var riktigt bra. Man får se en arbetarklassversion av manlighet (som jag också kunde se tidigare i veckan i filmen Stop the Pounding Heart) och vilka fördomar som man måste dela för att få vara med i gruppen. Sjukdomsskildringen, ångesten och kampen för att hitta medicin och sprida den är också bra. Men efter att Rayon (Jared Letos transa) lämnat handlingen så faller filmen lite, det går ganska långsamt fram utan att det händer mycket nytt, filmen blir i slutet en ganska klassisk advokatkamp mot läkemedelsföretag och myndigheter.

Extremt nedbantade Matthew McConaughey och Jared Leto blev båda oscarspremierade för bästa manliga huvudroll respektiva bästa manlige biroll och de storspelar. Scenerna dem emellan var filmens bästa, snyggpojken Leto är kanske inte så himla snygg här, men karisma har han, stjäl blickfånget i varje scen han är med i :) McConaughey är någon jag inte har blivit imponerad av tidigare, men han är mycket trovärdig här. Blev inte övertygad alls av Jennifer Garners läkare däremot.

Inside Llewyn Davis

Inside Llewyn Davis är en bröderna Coen-film, men den är ljusår från brutaliteten och spänningen i No Country for Old Men och Fargo. Den handlar om Llewyn Davis, en deprimerad folksångare som hankar sig fram mellan giggen och sover på bekantas soffor. I ett försök att ändra sin livssitution åker han till Chicago (med en katt) för att träffa en av mogulerna i branschen.

Omdöme: Jag blir ganska frustrerad av Llewyn, hans reaktioner på saker som händer är så totalt uppgiven, inte ens (*spoiler* att han får reda på att han är far till en två-åring) förändrar någonting i hans liv. Allt fortsätter bara som det börjat. I början sitter jag och gillar musiken och funderar på att kolla upp soundtracket, men efter två timmar så låter alla låtar precis likadant. Vissa saker är lite småroliga, som Justin Timberlake när han folksångar loss, de giftiga grälen med Jean (Mulligan), Goodmans påstridiga puttande och dessa katter som Llewyn går runt med, men mest är det grått, även visuellt är det väldigt monokromt, och händelsefattigt.

Her: en ganska seg film

Bild lånad från cdon

Så jag var och såg Her. Den handlar om en deprimerad man,Theodore (Joaquin Phoenix), som är separerad sen länge och på väg att skilja sig. Han skaffar ett nytt operativsystem med artificiell intelligens som kallar sig Samantha och förälskar sig i det. Jag kan förstå det, ser ingen större skillnad mot att träffa någon via ett chattrum eller liknande och sedan bli kär i personen man får för sig att man kan se. Är personen dessutom så glad och nyfiken som Samantha så visst. Att hon inte har någon kropp ställer till det ibland, men det är framför allt hon som har komplex för det. Att ha relationer med operativsystem är något som sprider sig med löpfart i det här framtida samhället och det blir fort accepterat.

Omdöme: I början gillade jag filmen, man fick bakgrunden presenterad och när operativsystemet var nytt skrattade jag en del. Men sen blev det ganska segt. Mycket av filmen är Theodore som pratar högt och sen hör man Samathas röst, det blir inte så vidare visuellt. Sen tvivlar han på deras förhållande och hon på sig själv, sen tvivlar hon på deras förhållande och han på sig själv och det är mest bara tradigt. Började titta på klockan innan en timme hade gått och när slutet äntligen kom kändes det väldigt tillrättalagt.

Four Letters Apart: Children in the Age of ADHD

Four Letters Apart: Children in the Age of ADHD är en dansk dokumentär jag såg på Göteborgs filmfestival i förra veckan. Man får följa några barn med ADHD-diagnos och arbetet i deras specialklass när de får hjälp från ett specialinstitut. Som lärare så finns det gott om elever och beteenden som man känner igen.

Omdöme: Det är en bra film, men förväntningarna (förhoppningarna?) uppfylldes bara till hälften. Att få höra hur barnen själva upplever sin vardag var mycket intressant, speciellt det ibland massiva självhatet skär i en. Däremot så fanns det inte så mycket jag kunde ta med mig tillbaka till jobbet. Man fick se bitar om hur arbetet framlöpte, men det kom aldrig någon förklaring till varför man gjorde på vissa sätt (som att snurra ett barn på en skrivbordsstol). Vi får veta att deras fysiska och psykiska förmågor testades, men aldrig i detalj. Så: en intressant film, men hade önskat att de lagt till den vetenskapliga grunden för det de gjorde, speciellt eftersom det verkade ge sådana strålande resultat.

Diego Star

Diego Star handlar om Traoré som jobbar som maskinist på tankern Diego Star. När motorn på det ganska vanvårdade skeppet går sönder tvingas besättningen vänta i Quebec medan utredningen fortgår. De får sina instruktioner från kaptenen inför utredningen "tala om sanningen, att ni inte vet någonting". Eftersom besättningen inte fått betalt på två månader funderar man på att istället tala om den sanning som man vet. Traoré är den enda som gör det. Vilket leder till att resten av besättningen får sin lön, men att de avskyr honom när tankern inte får lämna kaj innan allt är utrett. Rederiet har samtidigt fått sin syndabock.

Omdöme: Det är en ganska långsam film, men inte dum alls. Man tycker väldigt mycket om Traoré och lider med honom medan allt stadigt blir värre. Långt ifrån en feelgood-film, med ett svart slut.

Stop the Pounding Heart: en något förvirrande upplevelse

Stop the Pounding Heart är en slags dokumentär om några riktigt religiösa kristna rednecks i östra Texas. Det handlar huvudsakligen om tonåringen Sara och hennes familj och man får se glimtar från deras vardagsliv när de gör sådana saker som att mjölka getter, ha diskussioner om kvinnans roll och sätta upp stängsel. Man får till viss del även följa Colby och hans familj och deras liv som cowboys, där den huvudsakliga sysslan verkar vara att förbereda sig för tjurridning på rodeor. Skillnaden mellan Usa och Sverige blir påtaglig ibland, som innan rodeon när Colby går runt bland sina kompisar och samlar ihop dem till bön.

Omdöme: Som står i rubriken så var det här en ganska förvirrande film. Jag saknar en berättare som kan förklara för mig som tittar vad som pågår, alternativt att man intervjuar dem man filmar. Nu får man se en massa händelser utan att få någon förklaring till dem. I ett av klippen får vi se Sara och hennes systrar när de går ut i skogen klädda i medeltidsliknande klänningar, men varför de har dem på sig förklaras aldrig. I informationstexten om filmen stod att Sara ska gifta sig, tror att det var därför Colby med familj var med och att det man fick se var deras plågsamt trevande försök att lära känna varandra, men jag vet inte säkert. Filmen slutade med att Sara stod i gethagen i vad som såg ut som en bröllopsklänning och inga andra tänkbara män filmades så, ja, antagligen?

Vissa bitar var intressantare än andra, som när mamman och döttrarna diskuterar kvinnans roll. Enligt vad som står i bibeln skapades ju mannen först och kvinnan efteråt som hans "helpmate". Vilket enligt mamman betyder att om man är riktigt trött på eftermiddagen och tänker att "kan inte han hjälpa till" så ska man bita ihop eftersom det är hela anledningen till att man finns alls. Hon menar också att bara för att man underkastar sig så är man inte svag, att man behöver vara stark för att våga lämna över besluten till någon annan. Det tror jag väl egentligen att hon har rätt i, men det gör inte att jag håller med om hennes slutsats. I ett kort klipp får vi ser när Sara och systrarna pratar om vad de vill med livet, alla utom Sara vill gifta sig och ha barn. Något klipp senare syns Sara bryta ihop och mamman ber för henne. Sista klippet är det med bröllopsklänningen. Det är inte med en bra känsla jag lämnade biosalongen.