The Power: Naomi Alderman

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris.
Finns även på svenska.

The Power börjar helt plötsligt visa sig hos flickor i puberteten, en förmåga att skicka ut elektricitet från händerna. Fenomenet sprider sig och det konstateras snabbt att alla flickebarn föds med det nyupptäckta organet skein. Att flickor och kvinnor därmed blir fysiskt starkare än män ses ganska oroligt från män, både dem som styr och mer vanliga och det leder inledningsvis till splittrade familjer och hatgrupper. Det ska visa sig att män har anledning att vara oroliga.

Man får följa fem olika personer från lite olika delar av världen, dessutom rör de på sig så man får se skeendet från fler platser och det är mycket som händer, kungens fall i Saudiarabien är bara början. Könsroller förändras och makt korrumperar och mycket blir riktigt obehagligt.

Jag gillar allt i den här boken! Jag gillar hur kraften fungerar och hur den fungerar olika hos olika personer. Jag gillar karaktärerna och deras olika bakgrunder och bekymmer. Jag gillar (eller gillar i alla fall att läsa om) hur samhället förändras och hur beteendena följer med. Jag gillar språket och att det händer så mycket och samtidigt är känslosamt. Det finns teckningar med som ger en illusion av historisk förankring och gissa vad? Jag gillar dem med.

Bad Feminist: Roxane Gay

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

Bad Feminist började jag på med helt fel förväntningar, något som antagligen bidragit till hur svårt jag hade för den. Vad jag fick var en samling essäer där väldigt många är djupt kritiska mot andras verk (lite som den här texten hypokritiskt nog), från Tvillingarna på Sweet Valley High, via Sex and the City till Girls. Gay kritiserar kvinnoporträtt, när de är okej kritiserar hon bristen på mångfald (ras och hbtq), är den god kritiserar hon att den är schablonartad och är den inte det så kan man alltid anmärka på bristen av svarta män... I de flesta fall är kritiken befogad, men jag stör mig på att hon tar så liten hänsyn till verkligheten exemplen skildrar. Ta t.ex. Lena Durhams Girls som jag förstått är en fri dramatisering av hennes liv - då är det väl naturligt att visa det som var istället för att lägga till karaktärer för att utöka representationen.

När personer av ras är med används de enligt Gay fel - de blir magiska, är stereotyper eller tjänare. Den allra hätskaste sågningen får The Help (Niceville). Gay ondgör sig över att två mycket duktiga svarta skådespelerskor får roller som hembiträden, att de svarta männen inte syns/är misshandlare och att karaktärerna uppfyller stereotypiskt svarta fördomar (te.x. att de lagar kyckling). Med tanke på att boken/filmen handlar om svarta hembiträdens liv under 60-talet och de två skådespelarna hon nämner har ett par av de viktigaste rollerna i filmen, att även de vita männen i stort är frånvarande och att typ alla människor gillar kyckling och att det lagas mycket annan mat också så tycker jag att kritiken blir lite konstig, men jag tror att kruxet kanske är det hon avslutar den essäen med - att Gay undrar hur (den vita) författaren har mage att skriva en historia som inte är hennes. Kanske kan det också vara en del av förklaringen till att svarta är underrepresenterade i verken Gay nämner - när man försöker får man kritik för det. Tror jag stör mig lite extra eftersom jag gillar både boken och filmen.

Orange is the New Black brukar ju hyllas för sin mångfald, men inte heller den får godkänt - för mycket kretsar kring (vita) Piper, vars självbiografi ligger till grund för historien, och de färgade blir något av karikatyrer. Visst stämmer det till viss del, det är en ganska överdriven (men riktigt bra) såpa, men samma sak gäller i allra högsta grad de vita karaktärerna, inte minst Piper själv. Visst kan jag se Gays poänger, men jag kan inte hjälpa att jag tycker att hon riktar kritiken åt fel håll, att mer kanske borde riktas mot förläggare och produktionsföretag. Hennes goda exempel kommer från tv-serier som Scandal och Grays Anatomy där rollbesättningen är mångfacetterad, men där, om jag tolkar henne rätt, ras och sexualitet inte görs sak av, alla är helt vanliga människor oavsett vilka attribut de har och visst hade man önskat att fler tv-serier hade funkat så.

Bitarna jag gillar med boken - och det finns, dessvärre har de flesta samlats i slutet när jag redan är lite trött på boken - är de där Gay blir samhällskritisk. När hon skriver om Trayon Martin som sköts obeväpnad av en rädd vit medelålders man som slapp påföjd och hur olikt Martins liv skildrades jämfört med de vita Bostonbombarna. Hur det enligt vissa nyhetsartiklar verkar vara mindre synd om offren för sexuellt våld än om förövarna. Hejdlöst konstiga lagförslag och lagar är andra saker som får rättmätig kritik. I de avsnitten bränner det till och jag blir arg, upprörd och engagerad.

Ett smakprov på det sistnämnda:
In 2012, Arizona introduced legislation that would allow an employer to fire a woman for using birth control. 
--- (Hoppade över en bit här.)
More troubling than this oddly timed debate about birth control is the vehemence with which women need to justify or explain why they take birth control - health reasons, to regulate periods, you know, as if there's anything wrong with taking birth control simply because you want to have sex without that sex resulting in pregnancy. In certain circles, birth control is being framed as whore medicine.
                                                                                                                                     s. 232, e-bok

Smakebit: Bad Feminist

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris
och översatt till svenska

Söndag och dags för ett smörgåsbord av smakbitar ur böcker igen. Smörgåsbordet finns hos den gästvänliga Mari på Flukten fra virkeligheten och alla är välkomna att kika runt och/eller delta själv. Mitt bidrag kommer från boken Bad Feminist av Roxane Gay och en femtedel in är jag lite tveksam, men kapitlet som handlade om privilegier tyckte jag om så därifrån kommer dagens utdrag:

     Too many people have become self-appointed privilege police, patrolling the halls of discourse, ready to remind people of their privilege whether those people have denied that privilege or not. In online discourse, in particular, the specter of privilege is always looming darkly. When someone writes from experience, there is often someone else, at the ready, pointing a trembling finger, accusing that writer of having various kinds of privilege. How dare someone speak to a personal experience without accounting for every possible configuration of privilege or the lack thereof? We would live in a world of silence if the only people who were allowed to write or speak from experience or about difference were those absolutely without privilege. 
     When people wield accusations of privilege, more often than not, they want to be heard and seen. Their need is acute, if not desperate, and that need rises out of the many historical and ongoing attempts to silence and render invisible marginalized groups. Must we satisfy our need to be heard and seen by preventing anyone else from being heard and seen? Does privilege automatically negate any merits of what a privilege holder has to say? Do we ignore everything, for example, that white men have to say? 
     We need to get to a place where we discuss privilege by way of observation and acknowledgment rather than accusation. We need to be able to argue beyond the threat of privilege. We need to stop playing Privilege or Oppression Olympics because we’ll never get anywhere until we find more effective ways of talking through difference. We should be able to say, “This is my truth,” and have that truth stand without a hundred clamoring voices shouting, giving the impression that multiple truths cannot coexist. Because at some point, doesn’t privilege become beside the point?

Ha en trevlig söndag!

Bästa: amerikanska kvinnan!

Bild lånad från bokus
finns också på adlibris
och översatt till svenska

Lyran är tillbaka med ett nytt svårt ämne för sin bästautmaning (eller är det kanske formen som gör det svårt för mig, att bara välja en...), bästa romanen av en amerikansk kvinna, gärna med kvinnotema. Jag beslöt mig för att strunta i det där gärna, bara för att få hjälp med att avgränsa det lite ytterligare.

Temat får mig att önska att det inte var så länge sedan jag läste något av Anne Tyler eller Amy Tan för de dyker ganska omedelbart upp i huvudet, men det är några år sedan och minnena av böckerna är lite utsmetade. När jag tittar på de senaste årens fullpoängare ser jag ingen med tydligt kvinnotema,  även om det finns flera bra författare där som Suzanne Collins och Karen Thompson Walker.

Så bestämde mig till slut för en bok som jag läste strax före jag började blogga (och därmed föra läsdagbok) på allvar och som dessutom fastnat i minnet: The Help (Niceville) av Kathryn Stockett. Om livet för hemhjälpen och deras arbetsgivare i södra Usa på 60-talet. Charmig och rolig bok, men inte utan svärta och dessutom en lättillgänglig, men djupt gripande historielektion.

Hej hej vardag: Louise Winblad

Bild lånad från bokus
finns också på adlibris

Hej hej vardag är ett seriealbum med vardagsbetraktelser. Mycket handlar om livet med småbarn (många av bilderna gör mig så lättad och glad över att jag inte har barn, hur orkar föräldrar?), men där finns även annat som nytt förhållande, utseendetankar, facebook och parliv.

Stundom nästan hysteriskt roligt, men fungerar bäst för mig i mindre doser så jag hinner uppskatta lite i taget. För de som faktiskt dras med barn skulle jag tro att den är näst intill klockren.

 

We Should All Be Feminists: Chimamanda Ngozi Adichie

Bild lånad från  bokus,
finns också på adlibris

We Should All Be Feminists är Adichies Ted-talk i nedskriven form och är i stort en blandning av situationer som hon och andra kvinnor varit med om. När man fogar samman händelserna visar de på ett mönster av hur kvinnor räknas lite mindre och hur de sociala förväntningarna gör att kvinnor på egen hand anpassar sig efter dem. Det exempel där jag kände igen mig som mest var ett par amerikanskor som var så obekväma med att inte vara omtyckta att de var rädda för att visa mindre attraktiva känslor som t.ex. ilska.

Adichie skriver också om varför även män skulle tjäna på ett mer feministiskt samhälle. Mansrollen är minst lika begränsande som kvinnorollen, som även om den ger män högre status också ger dem ett skört ego och känslor som de i sin tur inte får visa. Hon avslutar med en önskan att man låter barn (och vuxna?) få utveckla sin identitet utifrån vem man är - intressen, åsikter och förmågor och inte utifrån en färdig bild av hur man bör vara som kvinna respektive man. Lättillgänglig och tunn bok, inte fullt lika varm som hennes Ted-talk, men läsvärd även om den inte direkt bjuder på några omkullstörtande insikter. Finns också översatt.

Räfvhonan: Anna Laestadius Larsson

Bild lånad från adlibris,
finns även på bokus

Räfvhonan är den sista delen i trilogin om Hedvig Charlotta, Sophie von Fersen och Johanna (Barnbruden och Pottungen är de två första). Den utspelar sig under början av 1800-talet och det är en omvälvande tid i svensk historia där kungen avsätts och hertig Karl äntligen får sin önskan att vara kung uppfylld, Karl XIII. Men det hela går inte av sig självt, det är mycket intriger och olika läger vill olika saker. För Sophie är det en omstörtande tid, hon tillhör det förlorande lägret vilket till slut visar sig bli ödesdigert för henne och brodern Axel.

Hedvig Charlotta blir helt plötsligt drottning och får ett adoptivbarn, inget som hon är vidare glad över, hon hade helst levt med sin älskade Sophie, eller åtminstone fått mer inflytande själv. Det är hennes dagböcker som ligger till grund för historien och jag tycker att det är trevligt att det finns en fast grund för romanerna.

Den tredje huvudpersonen, Johanna, driver tillsammans med Pina en krog/bordell och här finns en liten tråd invävd om en morier som arbetar på krogen. Det är den tråd som griper mest tag i mig. Johanna återser en person från sitt förflutna och hennes liv ändrar än en gång riktning, jag hade gärna läst om hur hennes liv blev.

Trots alla intriger som finns bakom kulisserna tycker jag det är en lite seg bok, mer politik än känslor. Det är fortfarande intressant, som en ovanligt levande historielektion, men jag är inte jätteförtjust i någon av huvudpersonerna. Jag hade gärna sett mer vardag och mindre storpolitik, men antar att jag läser om fel tid. Och trots föregående mening hade jag gärna fått marskalk Bernadottes tillsättning som kronprins lite mer ingående förklarat, nu blev det nästan bara en bisats.

The Invention of Wings: Sue Monk Kidd

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

The Invention of Wings startar i Charleston under tidigt 1800-tal när Sarah Grimke får sin alldeles egna slav, Handful, i 11-årspresent. Vi får läsa alternerande från Sarahs och Handfuls perspektiv. Handful har en mamma Charlotte som drömmer om att en dag kunna köpa sig och dottern fria, men med en ägare som inte tillåter att hon tar sömnadsuppdrag vid sidan om sina sysslor så blir Charlotte allt mer upprorisk och man sitter bara och väntar på en katastrof.

Sarah är en intelligent tjej som diskuterar juridiska spörsmål med sin pappa domaren och sina storebröder och hon tror att hon ska följa i deras fotspår, men hennes dröm slås brutalt i bitar. En av Sarahs övertygelser är att slaveri är fel och hon vill egentligen inte ha Handful.

Sarah Grimke är en historisk person, hon och hennes syster Angelina var båda välkända abolitionister och feminister och i efterordet kommer en redogörelse för vad som är sant i historien och vad som är mer fritt beskrivet. Handful är tyvärr en av de mer fritt beskrivna karaktärerna eftersom hon egentligen dog ganska ung.

Omdöme: Det är en bra bok och intressanta personer man får läsa om. Jag gillar hur man får följa en husslav i stan med de regler som fanns där, det är ett annat liv än på bomullsplantagerna, och att det faktiskt fanns några som revolterade. Sarahs berättelse fångar mig speciellt i avseende av hur kvinnans lott såg ut, det var inte många val de bättre bemedlade hade, men Sarah lyckades hitta ett kryphål hos kväkarna, men för mig kändes det som att hon gick från en uppsättning regler och förväntningar till en annan. Så en bok om frihet på många plan.

Pottungen: Anna Laestadius Larsson

Bild lånad från adlibris

I Pottungen får man fortsätt att följa kvinnorna Johanna, Hedvig Charlotta och Sophie von Fersén som man lärde känna i Barnbruden. Det är slutet av 1700-talet och Gustav III har just skjutits vilket betyder att Hedvig Charlottas man, hertig Karl, just fått makten. För henne återstår mest att se på när han fattar det ena dummare beslutet efter det andra och det är inte en roll hon trivs med.

Johanna sliter hårt för att försörja sig och sonen utan att behöva ta till prostitution. En man uppvaktar henne, men hon tvekar, både för att han kommer från en annan klass och för att hon är rädd för att ge upp sitt oberoende. Sophie slutligen har hittat en ny kärlek, men bevakas svartsjukt av Hedvig Charlotta.

Omdöme: Jag tycker om boken. Det är en intressant tidsskildring med livliga skildringar av smuts, löss, klassamhälle och roddarmadamer, men det som gör allra mest intryck är ändå hur utlämnade kvinnorna är till sina mäns nycker och beslut. Det är också en intressant tid för feminismen som startar lite smått bland de mer välbärgade.

Jag tycker personbeskrivningarna är bra, de känns som riktiga människor vilket nog bidrar till att jag blir så himla irriterad på ett par av dem, då främst Hedvig Charlotta som inte unnar Sophie att leva sitt eget liv och Johannas beundrare som helt plötsligt förväntar sig mycket mer av henne än vad som utlovats.

Barnbruden: Anna Laestadius Larsson

Bild lånad från adlibris

Barnbruden av Anna Laestadius Larsson är den första av tre planerade böcker som handlar om livet i Stockholm under slutet av 1700-talet. Vi får följa tre flickor, den unga Hedvig Elisabeth Charlotta som femton år gammal blir Sveriges yngsta kungliga brud någonsin genom sitt giftemål med Gustav III:s bror hertig Karl, Sophie von Fersen som blir hennes närmsta (och enda riktiga) vän och pottungen, en liten föräldralös flicka som bor med andra i samma situation i slottets källare. Pottungen är stum och eftersom hon inte pratar är det lätt att lägga de uppgifter man helst av allt inte vill ha (som att skrubba nattkärl och torkdukar) på henne.

Det är några år som vi får följa livet i hovet och alla intriger som förgyller livet för de runtomkring. Charlottas äktenskap störs av otrohet och känslolöshet, Sophie svärmar för vad hon tror är hennes sanna kärlek, medan föräldrarna letar efter mer lämpliga friare och pottungens mutism gör henne till den perfekta tjänaren. Gustav III håller hovet sysselsatt med jakt på underhållning och de mest knepiga bestämmelser och änkedrottningen gör sitt bästa för att göra livet surt för hans drottning.

Omdöme: Det är intressant läsning och det blir inte sämre när efterordet förklarar att en hel del är baserat på Charlottas egna dagböcker, men jag tycker väl egentligen att boken är just mer intressant än riktigt bra. Jag läser intresserat vidare, det är en spännande tid som skildras, men blir inte helt uppslukad av texten som sådan.

Det finns mycket jag reagerar för, däribland hur otroligt tråkigt och innehållslöst hovlivet var. Det verkade lite som att det var kalas hela tiden med lekar, skådespel och baler, men samtidigt var det ganska tvingande att vara där och att hela tiden hålla sig väl med rätt personer.

Det verkar inte vara inte mycket nyttigt som blev gjort, speciellt inte av kvinnorna. En del passager handlar just om begränsningarna som satts på deras liv, hur styrda de var, och hur Charlotta och Sophie betraktade sina liv. Man kan väl lugnt säga att feminism inte är någon ny företeelse :) En liten smakbit med ett samtal mellan Sophie och hennes mamma finns här, de diskuterar just hur värdelösa flickor är.

The Handmaid's Tale: Margaret Atwood

Bild lånad från adlibris, finns
även översatt på bibliotek.

The Handmaid's tale av Margaret Atwood handlar om Offred som lever i ett Usa några år från nu. Berättelsen börjar när hon anländer till det nya hus hon ska tjäna i och vi får veta att det är hennes sista chans. Vi får se bitar av vardagen, men också minnesbilder från innan samhället förändrades, liksom hur det var i början av "revolutionen" när hon indoktrinerades på The Red Center inför sin nya uppgift. I början är det lite lätt förvirrande eftersom inblickarna man får är så skilda, men långsamt växer bilden ihop. Det är ett intrikat pussel som inte avslöjar allt förrän de allra sista sidorna i boken då historiker har en konferens om den här tiden i historien.

I det nya samhället har alla människor sina roller och med rollen kommer en påbjuden klädsel. Kvinnor kan antingen vara fruar (klädda i blått), änkor (svart), döttrar (vitt),  hushållerskor (grönt), fastrar (brunt) eller tjänarinnor (rött). Det finns också en "billighetsvariant", econowifes, som har kläder randiga i blått, grönt och rött. Kläderna är lösa och heltäckande och för tjänarinnor ingår dessutom (röda) handskar och slöjor samt vita skygglappar. Att skygglapparna är just vita är lite extra djävulskt, det gör det väldigt tydligt när de vrider på huvudet för att titta på något.

Rollerna är extremt begränsade, vad man får göra och inte regleras i detalj med inspiration tagen från gamla testamentet. Det finns ingen gemenskap mellan de olika rollerna och speciellt tjänarinnorna betraktas av de andra som lösaktiga och vid gemensamma sammankomster så placeras de ofta (knäböjande) längst fram så att man kan hålla ett öga på dem. Tjänarinnor har ett "kompissystem" när de lämnar huset där de bor. På det viset är de aldrig ensamma och alltid övervakade. Systemet med växlande namn är ytterligare en sak som gör det svårt att knyta bestående band. Gemensamt för de flesta kvinnorollerna är att det är förbjudet att läsa, till den grad att butiksaffärer har bilder utanför så att man vet vad som säljs var. Att kvinnor fick utbildning ses som en av orsakerna till problemen i det gamla samhället och är ett misstag den nya regimen inte planerar att göra om.

Männen i sin tur bär uniform, även de har olika färger för olika funktioner. Det finns fyra olika roller de kan ha och jag tycker att språket är ganska slående för hur man ser på mansrollerna: Commander of the Faithful, Angels, the Eyes of God, och Guardians of the Faith. Även männen har begränsningar för hur de ska uppföra sig, men de är inte lika långtgående. Dessutom har de mest inflytelserika skapat sig ett kryphål i form av "Jezebels" vilket får mig att bli ännu mer förbannad under läsningen: inte nog med att de tvingar alla andra att leva efter extremt inskränkta regler, men de lever själva inte efter dem. Påminner mig om vissa politiker...

Offreds liv i sitt nya hus är ett ensamt sådant, och väldigt innehållslöst. Dagarna går och oftast är rutinerna desamma dag efter dag och emellan dem är det väldigt mycket dötid. Men som hon har fått lära sig så är "att vänta också att tjäna". Den här innehållslösa väntan får det att krypa i mig. Å andra sidan så ger den henne tid att reflektera över hennes gamla liv när världen fortfarande var normal och över revolutionen. Förändringen gick snabbt och en dag var kvinnorna helt frånkopplade makten över sitt eget liv. Får mig att tänka på de fundamentalistiska regimer som har makten på vissa ställen, och hur snabbt det nya kan bli normalt.

Omdöme: En suverän bok! Läs, läs, läs!
Mycket möjligt att du kommer att bli förbannad under läsningen, men det är den värd. Dessutom väcker den många tankar om både samhället vi lever i och samhällsutvecklingen både här och på andra ställen liksom om religion i stort.

Stop the Pounding Heart: en något förvirrande upplevelse

Stop the Pounding Heart är en slags dokumentär om några riktigt religiösa kristna rednecks i östra Texas. Det handlar huvudsakligen om tonåringen Sara och hennes familj och man får se glimtar från deras vardagsliv när de gör sådana saker som att mjölka getter, ha diskussioner om kvinnans roll och sätta upp stängsel. Man får till viss del även följa Colby och hans familj och deras liv som cowboys, där den huvudsakliga sysslan verkar vara att förbereda sig för tjurridning på rodeor. Skillnaden mellan Usa och Sverige blir påtaglig ibland, som innan rodeon när Colby går runt bland sina kompisar och samlar ihop dem till bön.

Omdöme: Som står i rubriken så var det här en ganska förvirrande film. Jag saknar en berättare som kan förklara för mig som tittar vad som pågår, alternativt att man intervjuar dem man filmar. Nu får man se en massa händelser utan att få någon förklaring till dem. I ett av klippen får vi se Sara och hennes systrar när de går ut i skogen klädda i medeltidsliknande klänningar, men varför de har dem på sig förklaras aldrig. I informationstexten om filmen stod att Sara ska gifta sig, tror att det var därför Colby med familj var med och att det man fick se var deras plågsamt trevande försök att lära känna varandra, men jag vet inte säkert. Filmen slutade med att Sara stod i gethagen i vad som såg ut som en bröllopsklänning och inga andra tänkbara män filmades så, ja, antagligen?

Vissa bitar var intressantare än andra, som när mamman och döttrarna diskuterar kvinnans roll. Enligt vad som står i bibeln skapades ju mannen först och kvinnan efteråt som hans "helpmate". Vilket enligt mamman betyder att om man är riktigt trött på eftermiddagen och tänker att "kan inte han hjälpa till" så ska man bita ihop eftersom det är hela anledningen till att man finns alls. Hon menar också att bara för att man underkastar sig så är man inte svag, att man behöver vara stark för att våga lämna över besluten till någon annan. Det tror jag väl egentligen att hon har rätt i, men det gör inte att jag håller med om hennes slutsats. I ett kort klipp får vi ser när Sara och systrarna pratar om vad de vill med livet, alla utom Sara vill gifta sig och ha barn. Något klipp senare syns Sara bryta ihop och mamman ber för henne. Sista klippet är det med bröllopsklänningen. Det är inte med en bra känsla jag lämnade biosalongen.

Den nya människan: Jag kunde ha avvärjt hela massakern

Bild lånad från bokus

Njöt av att läsa Den nya människan av Boel Bermann! En tankeväckande svensk dystopi (även om den startar bara ett år framåt i tiden) som handlar om när barnafödandet över hela världen upphör. Inklippta notiser och artiklar rapporterar om problemet. Ett par år senare blir folk plötsligt gravida igen, alla är glada, det finns hopp för mänskligheten, men långsamt inser man att de nya barnen inte är som de gamla. De är mer som små robotar än barn. De leker inte, de gnäller inte och de älskar inte - de förstår inte ens känslor.

I boken får vi följa Rakel som redan från start tycker att den nya avarten är obehaglig. Och långsamt börjar resten av samhället komma till samma slutsats. De nya barnen tas från sina föräldrar och interneras för att om möjligt fostras till empatiska medborgare och återigen börjar födelsetalen sjunka. Vem vill ge liv åt något sådant? Och vem vill få sitt barn fråntaget? Rätten till kvinnans egen kropp förminskas, blir man gravid har man en viss skyldighet att föda barnet eftersom arbetskraft fortfarande behövs, så preventivmedel och abortkostnader får tas från egen ficka. Samtidigt höjs barnbidraget.

Det här är en riktigt bra bok. Och ruggig. Tittade mig över axeln ett par gånger när jag läste första halvan och tände lampan i rummet bredvid... Tycker det var intressant att se hur rätten till fri abort tas bort, hur man trots allt man vet om den nya rasen fortsätter att värdesätta produktionskraften högre. Att de nya barnen växer fortare tog ett tag att vänja mig vid - i början bläddrade jag fram och tillbaka mellan kapitlena (väldigt korta sådana) för att får ordning på åren, hur gamla var barnen nu? Var det rimligt att de redan var en sådan viktig del av arbetskraften?

Gillade att läsa om hur världen förändrades när alla räknade med att vara bland de sista människorna på jorden. Hur krig, våld och skilsmässor nästan försvann, för hur viktigt var det egentligen att bråka om resurser när alla ändå snart skulle vara borta. Hur "glada" nyheter tar över det mesta av rapporteringen när man helst vill stoppa huvudet i sanden. Och hur husdjur på riktigt tar barnens plats. Det kändes trovärdigt.

Tyckte också det var intressant att följa Rakel, hur hennes samvetskval äter henne och hennes utveckling från misstänksam, till skräckslagen (av förklarliga skäl...), till mamma. Där kommer den enda invändningen jag har mot texten: När man tänker på hur mycket hon gick igenom för en möjlighet att få se sitt barn igen, så känns den tidiga interneringen av de först födda alldeles för lätt. När demonstrationerna i Stockholm beskrivs så anmärker hon på att det är så få som är där, som reagerar, som protesterar. Kan tycka att det borde varit större motsättningar redan från start och att det borde varit fler (åtminstone fler föräldrar) som motsatt sig den inhumana behandlingen av barnen jorden runt.

Hennes iskalla ögon: Var man riktigt provocerande var det kanske inte så konstigt att man hamnade på rygg på golvet

Bild lånad från adlibris

Hennes iskalla ögon av Carin Gerhardsen är en riktigt bra bok! Det är den sjätte i serien om Hammabypoliserna och nu är det i och för sig ett tag sedan jag läste de tidigare böckerna, men jag tror att det här kan vara den bästa hittills.

Den handlar om mäns våld mot kvinnor och man presenteras för många olika kvinnor när boken startar. Det är en som blir psykiskt misshandlad av sin make inför barnen, en annan som har en svartsjuk och övervakande pojkvän, en tredje som blir fysiskt misshandlad av sin man, en fjärde som blir stalkad av sin ex-pojkvän och en femte som försvinner spårlöst, men där spåren pekar mot de manliga medlemmarna av hennes familj. Det här vävs ihop till en bra deckargåta.

Utöver allt det här får man fortsätta att följa de olika polisernas vardag och problemen där. Jag gillar när deckare inte bara är brott utan man desutom får komma nära några personer och Gerhardsen låter läsaren få se många olika typer av familjer (och inte en enda av dem är en nedsupen gammal knarr). Det är den förståndshandikappade dottern med ett litet barn som hon kanske inte är förmögen att ta hand om, svärföräldrar som helst vill se att den tidigare frun kommer tillbaka, en polis som förälskar sig i ett vittne och en annan som blir anklagad för brott.

Trots att det är en himla massa saker som är med i boken så funkar det. Den delhistoria som jag tycker minst om är den om den försvunna kvinnan, funderar på om det beror på att hon framställdes så osympatiskt eller om det bara var att den delen av historien var lite apart från de övriga.

Asfaltsänglar: En känsla av att allt hon gjorde rapporterades

Bild lånad från adlibris

Asfaltsänglar av Johanna Holmström är intressant läsning. Den handlar om Leila och Samira som växer upp i en finsk förort med sin finlandssvenska, konverterade och mycket rättrogna mamma och sin invandrade "vardagsmuslim" till pappa. Det är inte lätt för dem att hitta sitt sätt att vara med alla regler hemifrån och alla fördomar utifrån. Titeln kommer från det fenomen där flickor gått ut på balkongen för att aldrig mera komma in igen.

Leila går i högstadiet, är utstött av klasskamraterna och hon ser ganska klart mönstrena och rollerna som finns i klassen. Hon har en kompis, en av de som mobbar, som inte vill synas med henne när det finns andra runtomkring. Hon skolkar ofta och flyr mammans religösa förtryck genom att hänga på stan.

Storasystern Samira har hela sitt liv blivit skrämd för pojkar och vad de vill göra och är nu väldigt rädd för att bli bortgift, samtidigt som pappans vinkar blir allt tydligare. Historierna om flickor som gifts bort och livet som gift kvinna är många och till slut lämnar hon hemmet hellre än att ta risken att stanna kvar och börjar då också att frigöra sig från mammans regler.

I boken finns också Samiras kompis Jasmine som har sina tankar om muslimska kvinnors lott, och har många intressanta diskussioner om vad som faktiskt står i koranen och vad som är påbud från andra källor. Leilas kompis Linda, ett masrosbarn som idoldyrkar och identifierar sig med Britney och Piter, en finsk skinnskalle som blir lite för ytligt beskriven, är också viktiga inslag.

Asfaltsänglar är en bra bok om förortsungdomar. Det är ett hårt liv som skildras, där man aldrig kan räkna med att få höra till och där man straffas för fel märke på kläderna. Och hur de utstötta inte ens kan vara kompisar med varandra eftersom man så tydligt ser varandras "fel" och så illa är väl inte de själva att de kan nedlåta sig till att vara vän med en sådan där? Det finns mycket i högstadiekulturen som jag inte alls känner igen mig i, hade en mycket mer skyddad uppväxt. Tankarna om muslimska tjejer och hur de hålls under uppsikt är nyttig, men inte rolig, läsning. Och även när de inte är tror att någon tittar så kan de aldrig vara säkra... Ett citat om drömbruden kommer här: "En av hennes kusiner sade att en kvinna ska vara som en kattunge. Blind och hjälplös." (s. 30). Man blir arg när man läser, vilket inte är något negativt.

Trots att det är en bra bok har jag ett par problem med den. Dels att den hoppar så mellan Samiras och Leilas berättande och att tiden inte är kronologisk, det gör att jag blir lite förvirrad emellanåt, är ibland osäker på om det jag läser händer före eller efter "olyckan" (för ja, det finns en sådan i boken). Sedan känns boken också lite forcerad på slutet med korta sammanfattningar om hur det slutar för olika personer som varit med. Jag har inga problem med att inte alltid veta hur det går sedan för bikaraktärer, men om det ska stå med så föredrar jag att det är en del av historien istället för något som "hängs på".

Smakebit - Asfaltsänglar

Smakebit på søndag: Asfaltsänglar

Bild lånad från bokus

Dags för nya lockande smulor från bloggares läsning, fler finns på Maris blogg.

Min smakbit kommer från boken Asfaltsänglar av Johanna Holmström. Har läst två tredjedelar nu och den är bra! Boken handlar om två systrar, Samira och Leila, som växer upp med sin finlandssvenska konverterade och rättrogna mamma och sin mer normalmuslimske invandrade pappa. Leila är utstött i skolan och båda systrarna försöker frigöra sig från de religösa reglerna de får hemifrån. Till slut flyr Samira i rädsla för att bli bortgift. En läsning om förortsungdomar och med intressanta diskussioner om islam och kvinnorollen. En av dem kommer här:

     - Men, tänk Samira, om de lade ens en bråkdel av sin energi på att uppfostra killarna också. Tänk hur det skulle bli då. Koranen säger att alla troende män och alla troende kvinnor ska slå ner sina blickar och inte hålla på att glo på varandra, men vad gör papporna när deras pojkar sitter och talar om alla sina horor? Inget. För de har varit likadana själv. 
     Jasmina lade huvudet på sned och såg på Samira.
     - Så, tänker du träffa honom igen?

Bokens titel Asfaltsänglar kommer förresten från fenomenet med osedliga flickor som "hoppat" från balkonger...

Här finns tankarna efter att ha läst hela boken.

Pure: att återfödas ur askan, till en ny och dyster värld

Bild lånad från bokus

Pure av Julianna Baggott är en dystopisk ungdomsroman. Den utspelar sig nio år efter bomberna föll och nu finns det två typer av människor. "Pure", utvalda som skyddats från strålningen av en kupol, där man nu ägnar sig åt genetiska experiment för att få fram en så stark ras som möjligt, och "Wretches" som drabbades av bombernas strålning, hetta och nanoteknik som fått de som överlevde att smälta samman med de föremål som omgav dem vid detonationen. Det här betyder en helt ny typ av människor som smält samman med varandra, med djur, med maskiner, glassskärvor, betong etcetera. Baggott har utvecklad fantasi och förmåga att beskriva det så att man kan se det framför sig och det är inte vackert.

Det är en otäck framtidsskildring, som till viss del bygger på atombomberna i Japan. Konspirationsteorierna byggs på undan för undan och det görs bra. Det jag kan invända mot är att det hänt så mycket på bara nio år.

Intressant att läsa om hur en del föräldrar så kallsinningt kan offra sina barn för sina egna egoistiska syften. Kvinnorollen innanför kupolen är också intressant, en tillbakagång till 50-tals ideal och en stor skillnad mot hur kvinnorna innan detonationen levde medan man i världen utanför har fullt upp med att överleva och inte behöver bry sig om de kvävande feminina kvaliteerna. Gillade speciellt den manshatande hemmafruarmén :)

Här finns inlägget om del två, Fuse.

Foxfire - Confessions of a Girl Gang: Gillar idén, men inte boken

Bild lånad från adlibris

Det tog ett tag att läsa Foxfire, Confessions of a Girl Gang av Joyce Carol Oates. Gillar idén med historien, dessvärre tycker jag inte om sättet Oates skriver på:

• det är långa pladdriga meningar, minst en av dem var en bra bit över en sida
• det är långa utvikningar typ 'Det var en fredag det hände. (fyra sidor om ngt annat)... Den kvällen hade vi alltså inget annat val än att...'
• det är bara två personer som vi kommer under huden på (där kan jag inte låta bli att jämföra med Cirkeln) och det finns fler personer som nog skulle kunna vara intressanta men som bara beskrivs perifert
• det är seeega utläggningar om hur svårt det är att skriva en memoar för när börjar det egentligen, något har ju alltid hänt innan, och utläggningarna återkommer flera gånger och säger alla samma sak
• mycket av texten känns väldigt distanserat, kanske beror det på att berättarrösten ser tillbaka på sin ungdomstid, men det gör också att jag blir mindre engagerad

Om en mer händelsedriven författare hade haft samma recept på en historia: 50-tal, arbetarklass, utsatthet, tjejgäng som 'står upp för varandra', karismatisk ledare, korrigeringsanstalt, accelererande händelser på väg mot katastrof; så tror jag att historien hade kunnat bli så bra.

How to be a Woman: Vad är kvinnligt? Och vad är mänskligt?

Om det handlar "How to be a woman" (Konsten att vara kvinna) som är en rolig och lättfeministisk bok av Caitlin Moran. Varje nytt kapitel börjar med en liten anekdot ur hennes liv och det är de små självbiografiska bitarna som är den största behållningen av boken, kanske för att jag kände igen mig själv en hel del, växte upp under ungefär samma tid, samtidigt som jag fick en inblick i brittisk uppväxttid.

Caitlins feministiska teorier är oftast sunda, kommer att tänka på Grynets "Ta ingen skit", men ibland är hon nere på detaljer som trosstorlek, vilket väl mer är sunt förnuft än kvinnofrigörelse. En del av de feministiska insikterna känns också som sådant man kommer på allt eftersom man mognar och ens osäkerheter läggs åt sidan. Läsvärd bok!

Kronprinsessan, Kungamordet, Drottningmordet: En kamp om makt

Bild lånad från bokus

Hanne-Vibeke Holst är en underbar författare. Nu har jag läst hennes trilogi Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret, passande så här i valtider. Respekten för politiker blir faktiskt till viss del återupprättad, för trots interna maktkamper och rygghugg så jobbas det en hel del för vad man tror på. Anseendet för journalister sjunker å andra sidan. Ska man tro böckerna (och jag tror att det ligger en hel del i dem) så är de bara snäppet bättre än papparazzis.

Att Hanne-Vibeke är feminist behöver man inte tvivla på, men ändå är hennes kvinnoporträtt inte smickrande vilket är skönt för trovärdigheten. Böckerna har olika huvudpersoner, men huvudpersonen genom trilogin är Charlotte Damgaard, kronprinsessan. Hon är väldigt rättrådig, men ändå (eller tack vare det) kan jag bitvis känna att jag har större sympati för hennes man. Man följer många olika människoöden i trilogin; en del "kapitel" är en halv sida, andra tre. Ett var på elva sidor och då blev jag frustrerad över hur långt det var och undrade vad som hände med alla andra - ett tecken på att det inte bara är huvudpersonen som är värd att följas.

Förutom att trilogin handlar om makt - hur man skaffar den, behåller den, önskar den, offrar för den, tvivlar om den, så har varje bok minst en sidohistoria. I Kronprinsessan har vi en otrohetshistoria, i Kungamordet hustrumisshandel och i Drottningoffret vit makt och judehistoria samt en intressant skildring av en nedbrytande sjukdom. Hemskt att hela tiden veta vad som kommer. Allt suveränt beskrivet.