Det tog ett tag att läsa
Foxfire, Confessions of a Girl Gang av Joyce Carol Oates. Gillar idén med historien, dessvärre tycker jag inte om sättet Oates skriver på:
- det är långa pladdriga meningar, minst en av dem var en bra bit över en sida
- det är långa utvikningar typ 'Det var en fredag det hände. (fyra sidor om ngt annat)... Den kvällen hade vi alltså inget annat val än att...'
- det är bara två personer som vi kommer under huden på (där kan jag inte låta bli att jämföra med Cirkeln) och det finns fler personer som nog skulle kunna vara intressanta men som bara beskrivs perifert
- det är seeega utläggningar om hur svårt det är att skriva en memoar för när börjar det egentligen, något har ju alltid hänt innan, och utläggningarna återkommer flera gånger och säger alla samma sak
- mycket av texten känns väldigt distanserat, kanske beror det på att berättarrösten ser tillbaka på sin ungdomstid, men det gör också att jag blir mindre engagerad
Om en mer händelsedriven författare hade haft samma recept på en historia: 50-tal, arbetarklass, utsatthet, tjejgäng som 'står upp för varandra', karismatisk ledare, korrigeringsanstalt, accelererande händelser på väg mot katastrof; så tror jag att historien hade kunnat bli så bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för kommentaren, uppskattar att du tar dig tid :)