You're Never Weird on the Internet (almost): Felicia Day

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

You're Never Weird on the Internet (almost) valde jag enbart utifrån titeln :) Det visade sig att jag fick en ny bekantskap - skådespelerskan, spelaren och youtubern (med mer) Felicia Day, jag visste inte vem hon var förrän jag började lyssna.

Day berättar om sitt liv och det är väsensskilt från mitt i nästan allt. Hon hemskolades av en mamma som bland annat godkände tittning på tv-sänd sport som idrott, hon fick ett collegestipendium redan som 16-åring för sitt fiolspelande och läste dessutom in en matteexamen under tiden. Hennes egentliga vänner under uppväxten var dem hon hittade online på spelforum, hon skrev fan-fic om spelkaraktärer och under en period utvecklade hon ett ganska kraftigt spelberoende. Dessutom har hon arbetat för att slå sig in som skådespelerska och skapade till slut sin egen youtubeserie The Guild, startade upp ett företag och familj och gick till slut in i väggen.

Det mesta av det är inget jag har någon som helst erfarenhet av, men det är intressant att läsa om (lyssna på) ett liv som är så annorlunda. Day är också ofta ganska rolig och såklart finns gott om allmänmänskliga känslor också med.

Pride and Prejudice: Jane Austen

Bild lånad från audible

Innan i somras var det var många år sen jag verkligen läste Pride and Prejudice, men jag brukar se åtminstone en filmatisering av den varje år (allra oftast den från 2005 med Kiera Knightley och Matthew MacFadyen). Så råkade jag få tag på den som ljudbok inläst av Rosamund Pike som spelade den ljuva Jane Bennet i samma film och bestämde mig för att det var dags att "läsa om" den.

Jösses, vilket bra beslut det var! Filmatiseringar i all ära, men det finns mycket i boken som (naturligtvis) inte får plats. Jag njöt av de små dramerna, humorn och det engelska språket och jag njöt nog allra mest av Pike som uppläsare. Jag tyckte hon var rent fantastisk! Inlevelse kombinerat med en härlig röst. Tycker överlag att det är roligt att lyssna på engelska och amerikanska uppläsare, de känns ofta mer som röstskådisar än uppläsare och när det görs bra så blir historien så himla levande, som i det här fallet :)

Kom på att jag inte skrivit något om historien, men... nog vet väl nästan alla vem systrarna Bennet och mr Darcy är?

*månadsfavorit*

Aurora Teagarden: Charlaine Harris

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Det har blivit en tradition för mig att i början av varje sommar läsa något av Charlaine Harris, och i år var det dags för ett återbesök i den lilla staden Lawrencetown, Georgia, där Aurora Teagarden håller hus. När serien startar arbetar hon som bibliotekarie och ganska snart in i boken blir hon riktigt begeistrad för att hon har en dejt, något som tydligen inte varit alltför vanligt den senaste tiden (jag återkommer till varför jag tycker det här är viktigt...).

Den första boken heter Real Murders. Titeln kommer från en liten Real Crime-club som Aurora och några av stadens invånare har. Där tittar de närmare på gamla mord och diskuterar om rätt mördare blivit dömd, vilket motivet kan ha varit etcetera. Så hittas en av medlemmarna död och detaljerna är oroväckande lika det aktuella mordfallet de ska diskutera. Och det slutar inte där, medlemmarna drabbas om och om igen av händelser som verkar spela på gamla fall. Aurora och nye pojkvännen har sina teorier och börjar snoka runt.

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Sedan följer 2. A Bone to Pick, 3. Three Bedrooms, One Corpse, 4. The Julius House, och 5. Dead over Heels och mönstret fortsätter i samma spår. Det händer något och Aurora funderar och undersöker och ganska ofta blir det så småningom farligt. Det hela blandas med mycket vardagsliv där det städas, köps kläder och äts så att böckerna blir lite småputtriga och långsamma (utan att vara sega) och sedan brakar någon intensiv händelseutveckling lös. Det är också en hel del dejtande vilket stör lite. Inte i sak, men för att det var så otroligt att hon hade en dejt i första boken, men efter det verkar dammflödet ha lossnat och pojkvänner och potentiella friare står mer eller mindre i kö och vissa (märk pluralformen) tar steget ut till ren stalker. Hmm... Men överlag är jag nöjd med böckerna så här långt.

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Men så kommer sjätte boken, A Fool and his Honey, där makens niece kommer på oväntat besök med sin lika oväntade bebis. Inget större problem förrän Aurora och maken kommer hem från en bjudning och upptäcker att niecen är spårlöst borta, att det ligger en död man i deras trapp och att bebisen är kvar. Sedan följer ett nästan oavbrutet gnäll från Aurora där hon tycker synd om sig själv och där hon utvecklar en obehagligt fördömande syn på andras beteende. Över loppet av ett par hundra sidor genomgår hon en total förvandling från gladlynt och naiv, men lite lillgammal 30-åring till självömkande rättfärdig kärring (fortfarande 30 år dock, men hittar inget bättre ord). Att boken får en väldigt dramatisk upplösning räcker inte för mig när det känns som att jag just har läst 200 sidor oavbrutet gnäll. Sidohistorian som inte alls hör ihop med den större bilden gör det inte bättre.

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Bok nummer 7. Last Scene Alive och 8. Poppy Done to Death fortsätter i samma tråkiga spår där Aurora gnäller, ser ner på andras livsval och där saker mest bara händer henne. Privatdeckarådran från de första fem böckerna är som bortblåst. Trist.

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Det hela är en serie på åtta böcker som skrevs mellan 1990 och 2003, så det var en överraskning när jag kollade upp vilken ordning böckerna kom i och upptäckte att en nionde är på gång i höst. Dessvärre verkar det som att den tar vid direkt efter den åttonde boken, jag gillar idén med ett nedslag sisådär 10 år senare bättre. Jag är också lite orolig över Harris skrivform, jag är inte säker på att det är ett lyckat beslut att återvända så långt senare, speciellt med tanke på hur besviken jag blev på hennes nya Midnight-serie där karaktärer från hennes olika serier samspelar och där karaktärerna inte har kvar sina personligheter från tidigare böcker. Fast med tanke på hur Aurora utvecklades i de tre sista böckerna kanske det är lika bra.

       

Bild lånad från bokus,       Bild lånad från bokus,        Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris      finns också på adlibris         finns också på adlibris

Smakebit: A Clash of Kings

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris 
och översatt till svenska

Söndag igen och dags att blogga, för tydligen får jag inte tummen ur övriga dagar... Trots färdigskrivna inlägg. Jisses. Men september ska bli en bra månad *håller tummar och tår*.

Idag kommer smakbiten från George R.R. Martins A Clash of Kings, andra delen i A Song of Ice and Fire (Game of Thrones). Jag läste den för flera år sen, men fick lite abstinens när senaste säsongen tog slut och gav mig på dem som ljudböcker. Lite glad att jag redan kan historien, tror att det kanske hade varit svårt att hålla reda på alla namn och platser annars, men så är jag ju bättre på att läsa än att lyssna också...

     Sansa closed the shutters and turned sharply away from the window. “You look very lovely today, my lady,” Ser Arys said.
     “Thank you, ser.” Knowing that Joffrey would require her to attend the tourney in his honor, Sansa had taken special care with her face and clothes. She wore a gown of pale purple silk and a moonstone hair net that had been a gift from Joffrey. The gown had long sleeves to hide the bruises on her arms. Those were Joffrey’s gifts as well. When they told him that Robb had been proclaimed King in the North, his rage had been a fearsome thing, and he had sent Ser Boros to beat her.
(Robb är bror till Sansa.)

Fler smakbitar finns hos Mari. Ha en trevlig dag :)

Mistborn: The Final Empire

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris,
finns också på svenska

The Final Empire är den första delen i serien Mistborn av Brandon Sanderson. I The Final Empire styr the Lord Ruler, enväldig diktator och gud. Adeln har det gott ställt medan majoritetsbefolkningen, skaa, är slavar.

I huvudstaden Luthadel lever tonåriga tjuven Vin och en dag söks hon upp av beryktade mästertjuven Kelsier och hans gäng. De har planer på en revolution där skaa äntligen ska ta makten. De har sett tecken på att Vin har den sällsynta förmågan att bränna metaller för att förstärka sina förmågor, att hon är en så kallad "mistborn", och vill ha med henne. Vin är mycket misstänksam, uppvuxen bland tjuvar som hon är och dessutom präglad av sin bror som inpräntat i henne att alla förr eller senare kommer att förråda henne. Planer sätts i rullning, men saker har en tendens att gå fel...

Tankar: Gillar världen som introduceras, ett askfyllt eländigt landskap där myten om blå himmel och gröna växter bara är en barnslig skröna. Vin och Kelsier är trevliga sammansatta karaktärer. Det finns några till i Kelsiers gäng som jag gillar, men de flesta förblir märkligt anonyma trots att boken lätt passar in i kategorin tegelsten. Jag gillar också hur de planerar att genomföra själva revolutionen, det är många delar och de flesta av dem känns riktigt smarta.

Däremot har jag svårare för hur allomancy, förmågan att förhöja sina sinnen med metaller, beskrivs. Det är smart konstruerat, men beskrivs med plågsam detaljrikedom. Om och om igen återkommer hur någon bränner tenn för att bli starkare eller knuffar på järn för att ta sig i endera riktningen. Det finns tio metaller som kan brännas eller flamma upp och flera av dem kan man knuffa eller dra i och att läsa flera stridsscener där man får läsa om varje steg i kombination med allomancyn är riktigt segt. Jag tror att Sanderson är lite för förtjust i sin egen uppfinning...

Cemetery Girl - Inheritance: Harris & Golden

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Den andra delen av Cemetery Girl-trilogin, Inheritance, handlar om Calexa, en tjej som med nöd och näppe undkommit ett mordförsök och nu lever gömd på en kyrkogård. En äldre tant som tagit henne under sina vingar mördas en kväll och sedan börjar flera suspekta individer att besöka hennes nu öde hus. Calexa gör sitt bästa för att lösa mordet, men det visar sig bli farligt för fler än henne.

Tankar: Boken har mer driv än föregångaren eftersom personer och bakgrund redan är introducerade. Fallet är dessutom klurigare med fler irrgångar och kopplingar till Calexas okända förflutna. Jag gillar också hur det stadiga förfallet i området kring kyrkogården visas. Jag lyssnade på den som ljudbok. Det var inte en fullpoängare, men ett trevligt tidsfördriv och återigen en mycket bra dramatisering av Graphic Audio.

Cemetery Girl - The Pretenders: Harris & Golden

Bild lånad från adlibris,
finns också på bokus

Den första boken i Cemetery Girl-trilogin, The Pretenders, handlar om en ung tjej vars minnen börjar med att hon blir utknuffad ur en bil och lämnas för död vid en kyrkogård. Hon kommer inte ihåg vem hon är eller var hon kommer ifrån, och eftersom hon inte heller minns varför någon försöker mörda henne så vågar hon inte gå till polisen. Hon bosätter sig i en krypta och stjäl det hon behöver för att överleva (också "sitt" namn, Calexa Rose Dunhill) och ett rykte om spöket på Dunhill kyrkogård börjar sprida sig i närområdet.

Tankar: Det här är en grafisk roman som lästs in som ljudbok och det fungerar förvånansvärt väl. Graphic Audio ligger bakom och deras slogan, "A movie in your mind", innebär flera röstskådespelare och en del ljudeffekter. Mig passar det utmärkt, jag får mycket lättare att hänga med och det är inte ofta som jag tappar koncentrationen.

Boken har en ganska lång inledning vilket är synd och jag har också svårt att helt förstå Calexas beslutsamhet att inte ta emot hjälp (vi pratar om ett par år här). På slutet ökar dock tempot när ett ungdomsgäng börjar ha seanser på kyrkogården vilket går otäckt fel och leder till att Calexa dras in i det hela.

Avbrutit: The Innocence of Father Brown

Bild lånad från adlibris,
finns även på bokus

Så, slutade lyssna på The Innocence of Father Brown av G. K Chesterton efter tre av kortnovellerna i boken då suget att lyssna på resterande nio var obefintligt. Egentligen är det väl inte extremt dåligt, men jag fick inte någon som helst relation till den oansenlige huvudpersonen och tycker nog att den här formen av pusseldeckare där huvudpersonen rabblar upp lösningen för en förundrad publik i slutet är ganska ointressant, särskilt när en hel del av faktan är helt ny för läsaren. Inte blir det bättre av att det ibland är totalt ologiskt *host* The Secret Garden*host*. Så, bättre fly än illa fäkta...

Tematrio: Böcker jag inte läst ut

Böcker jag inte läst ut är ämnet för Lyrans tematrio den här veckan. Jag börjar långsamt, långsamt bli bättre på att lägga ner böcker som inte fängslar tillräckligt även om jag kan förbättra det mer... Här är i alla fall veckans tre titlar:

1. Snow Crash av Neal Stephenson - Om pizzautdelaren/programmeraren Hiro och en mystisk drog/datavirus som börjar spridas. Lyssnade ungefär 15 kapitel innan jag gav upp och då höll världsbygget fortfarande på att introduceras i detalj och med vad som kändes som ganska onödiga utvikningar (som hur en kärnreaktordriven vakthundsråttgepard känner när den blir överhettad).
2. The Innocence of Father Brown av G.K Chesterton - Oansenliga Father Brown lyckas med sin enastående observations- och slutledningsförmåga lösa de mest otroliga fall. Tyvärr tyckte jag att han förutom att vara oansenlig också var ointressant (påminde lite om Agatha Christie som jag också har svårt för). Lyssnade på tre korthistorier av de 12 som boken bestod av och har fortfarande ingen som helst relation till huvudpersonen. 
3. Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg. Började på den här fast jag egentligen inte var sugen för den typen av bok och slutade lyssna efter bara några minuter. Har dock inte gett upp den, väntar bara på lusten.

Så, alla mina tre exempel är ljudböcker. Jag tror inte att det är en slump... Dels kräver ljudböcker att både innehållet och uppläsaren måste passa mig och dels blir det svårare att skumma lite då och då vilket, handen på hjärtat, händer att jag gör om jag tycker att boken rör sig för långsamt fram eller vad jag nu kan störa mig på. Trots missarna ovan så träffar även ljudböckerna oftast rätt vilket är bra :)

Love Life: Rob Lowe

Bild lånad från adlibris,
finns också på bokus

Love Life är Rob Lowes andra memoarbok och innehåller många aspekter av hans liv - roller han haft, skådespelare han mött och familjlivet. Den har sina bra ögonblick, t.ex. klassresan som han gjorde med en av sönerna, när han spelade mot Maggie Smith som tydligen kan stjäla vilken scen som helst och hur man kan se om en skådespelare är bra eller inte. Han skriver fortfarande bra, det är roligt och lite vassare kommentarer än i föregångaren, men den känns också som ett lite planlöst hopplock - den röda tråden från hans Stories I Only Tell My Friends saknas.

Istället för en röd tråd görs en del försök att koppla livet i stort till skådespelande, t.ex. jämförs casting för en roll med vännerna i ens liv och det känns lite lätt sökt. I slutet drar Lowe på stort och gör sitt bästa för att förmedla sin samlade livsvisdom och kärleken till sin fru samtidigt som han drar ner på sitt humoristiska skrivsätt. Eftersom överdådigt och känslosamt inte är min specialitet känns det som att läsa "inspirerande och tänkvärda" posters på facebook. Så trots bra avsnitt så är jag är inte vidare imponerad, synd då hans första bok var så himla bra.

Smakebit: Mistborn - The Final Empire

Bild lånad från adlibris,
finns också på bokus
och översatt till svenska

Började lyssna på Brandon Sandersons fantasyserie Mistborn idag. Den första boken heter The Final Empire. Det handlar om ett askfyllt land där majoritetsbefolkningen (skaa) är slavar, men det finns planer på en revolution. Utdragen är från början av boken och visar hur slavarna behandlas:

     “You have more . . . direct control over your skaa here. How many would you say you lose a month?”
     “Oh, a half dozen or so,” Tresting said. “Some to beatings, some to exhaustion.”
     “Runaways?”
     “Never!” Tresting said. “When I first inherited this land from my father, I had a few runaways—but I executed their families. The rest quickly lost heart. I’ve never understood men who have trouble with their skaa—I find the creatures easy to control, if you show a properly firm hand.” 
     The obligator nodded, standing quietly in his gray robes. He seemed pleased—which was a good thing. 

och lite senare när en fjortonåring förs mot herrgården:
     Kelsier turned. “Does Lord Tresting ever return the girls after he’s finished with them?”
     Old Mennis shook his head. “Lord Tresting is a law-abiding nobleman—he has the girls killed after a few weeks. He doesn’t want to catch the eye of the Inquisitors.”
     That was the Lord Ruler’s command. He couldn’t afford to have half-breed children running around—children who might possess powers that skaa weren’t even supposed to know existed. . . .
     The screams waned, but Kelsier’s anger only built. The yells reminded him of other screams. A woman’s screams from the past. He stood abruptly, stool toppling to the ground behind him.

Fler smakbitar finns på Maris blogg. Ha en trevlig söndag!

Smakebit: Love Life

Bild lånad från adlibris,
finns även på bokus

En grå söndag här på Hisingen så jag har bestämt mig för att fixa i ordning lägenheten tillsammans med den sista timmen av Rob Lowes Love Life i form av ljudbok. Jag tyckte väldigt mycket om hans Stories I Only Tell My Friends. Den här är inte fullt lika bra, mer episodisk än föregångaren, men bra nog och med en del höjdpunkter. Här är ett utdrag om när han coachade en av sönernas baseballag:

     Then the next mom spoke up. “I don’t see why you are dividing these boys’ friendships by letting your team win. These teams are from the same class!” 
     “You . . . You don’t want anyone to win?” I responded. I had heard about this new mind-set about sports in schools, but thought it was only a BS punch line for late-night talk show monologues. 
     “Well, I certainly don’t think you should be keeping score!” she answered. The other moms nodded gravely. 
     I explained that, in my view, the tradition of noting the amount of baskets achieved, adding them up and comparing the total to the other team’s is the only objective method to see who played better. The moms sniffed and looked at one another. I haven’t felt such tension and disapproval since I sang with Snow White at the Oscars. 
     “Well,” Norma Rae said with finality, “I don’t think it’s fair to have winners and losers."

Fler smakbitar hittar man hos Mari. Trevlig söndag!

Stories I Only Tell My Friends: Rob Lowe

Bild lånad från bokus,
finns även på adlibris

Rob Lowe har skrivit självbiografin Stories I Only Tell My Friends som sträcker sig från vad som verkar vara hans tidigaste minnen till slutet på hans medverkan i Vita Huset (The West Wing). Det är en intressant bok som bitvis är väldigt rolig. Jag lyssnade till ljudboken inläst av författaren själv och tycker att han gjorde ett bra jobb med undantag för hans imitationer som bara lät udda?

Det är en del kända namn som dyker upp, men jag har inte lika ont av det som jag har haft i en del andra böcker. Jag vet mestadels vem han skriver om (vilket inte är en självklarhet för mig) vilket gör stor skillnad för intresset, och han hamnar inte i fällan av att lyriskt hylla alla som nämns. Naturligtvis står det snälla saker och han avhåller sig från skitsnack, men det som framför allt står med är vad de sa, gjorde och upplevde tillsammans. Ett exempel från när filmen Outsiders gjordes: en av de andra huvudrollerna innehas av Tom Cruise som beskrivs som väldigt hyper, vilket jag lätt kan se framför mig, men när Patrick Swayze sedan anländer till filminspelningen får han Cruise att framstå som lobotomerad i jämförelse :) Lowe  och bröderna Charlie Sheen och Emilio Estevez var vänner när de växte upp, hade varit kul att få reda på vad han tycker om Sheens och Cruises livsval nu...

En av sakerna jag gillar med boken är att Lowe inte skyr att skriva om de dystrare sidorna med tillvaron, även om han ofta har med ett humoristiskt stråk även där. Så historien om föräldrarnas skilsmässa och hur den efterföljande flytten påverkat honom finns med, liksom alkoholmissbruket och hur han nästan lyckades sabba sitt livs viktigaste förhållande, hans vilja att passa in till varje pris och tvivlet han har när han misslyckas med att få rollerna han så gärna ville ha.

Jag ger den här boken ett högt betyg för av de självbiografier jag läst/lyssnat på är den här i särklass bäst. Den är intressant och personlig, bra skriven och ger en inblick i 80-talets filmindustri, brat-packets uppkomst, hur det är att bli känd riktigt snabbt och hur viktigt det är att välja rätt projekt. Och inte en enda gång beklagar han sig över att det är svårt att skriva boken, något som jag önskar att fler memoarskrivare tog efter.

Percy Jackson and the Sea of Monsters: Rick Riordan

Bild lånad från adlibris,
finns också på bokus
och översatt till svenska

Percy Jackson and the Sea of Monsters är den andra delen om Percy Jackson och det har gått nästan ett år sedan händelserna i första boken. Det har varit ett ganska händelselöst år för Percy, men när boken börjar blir han attackerad av jättelika monster och tvingas fly till Camp Half-God. Dessvärre har lägret problem, dess försvarsmekanismer fungerar inte som de ska och det är bara en tidsfråga innan lägret faller. Samtidigt får Percy drömmeddelanden från Grover som blivit tillfångatagen av en cyklop. Det visar sig att cyklopen dessutom har något som skulle kunna rädda lägret och Percy, Annabeth och en halvbror ger sig ut för att få tag på både satyren och lösningen.

Tankar: Jag började på den här som ljudbok, men efter fyra-fem kapitel gick jag över till text istället, det var en uppläsare som ansträngde sig till den så milda grad att det bara kändes överspelat. Vet inte om det var den misslyckade starten som gjorde att jag blev kritiskt inställd, men det fanns mycket som jag inte tyckte var bra i den här. Mitt största problem är att Percy (13 år...) klarar allt, oavsett hur stora oddsen mot honom än är, det blir helt enkelt aldrig vidare spännande. Detta trots att han är osedvanligt trög och ofta är sist med att förstå det som hans kompisar (och läsaren) har koll på sedan länge. Dessutom faller jag inte för resten av personerna, de är mest karikatyrer.

Jag gillar fortfarande hur den grekiska mytologin genomsyrar berättelsen (t.ex. kopplas butikskedjor ihop med hydror), men inte tillräckligt mycket för att läsa resten av böckerna i serien. Hade jag arbetat med grekisk mytologi i skolan hade jag däremot tyckt att den här varit ett roligt komplement.

Avbrutit: Snow Crash

Bild lånad från adlibris
finns även på bokus

Så. Gav Snow Crash av Neal Stephenson 15 kapitel innan jag bestämde mig för att jag inte ville fortsätta. Lyssnade på den som ljudbok vilket jag brukar ha lite svårare för än text, men just nu känns det väldigt långt ifrån att försöka i pappersform.

Vår kombinerade hacker/svärdskrigare/deliverer (av pizza) Hiro Protagonist och den kaxiga kuriren YT var tillräckligt intressanta som karaktärer (speciellt YT gillade jag), men boken kändes ganska rörig med hopp mellan dels huvudpersonerna, den riktigt världen och metaverse och diverse utlägg från andra perspektiv som t.ex. tankarna från en mekanisk vakthund-rått-gepard driven av kärnenergi.

Det som till slut tog fick mig att ge upp var dock att jag fortfarande väntade på att historien skulle börja. De första 15 kapitlena höll mest på med att etablera världsbygget in absurdum med ofantligt många detaljer, medan det utlovade nya datadrogviruset bara gjort ett litet inhopp för att sedan låta berättandet handla om andra saker efter det. Jag är säker på att drogviruset så småningom hittar tillbaka in i handlingen, men jag orkar inte vänta längre...

Djävulen hjälpte mig: Caroline Eriksson

Bild lånad från bokus,
finns också på adlibris

Djävulen hjälpte mig är den första boken i Svenska mord, en serie som gör skönlitteratur av gamla mordfall. Den här handlar om Yngsjömordet i slutet av 1800-talet där Per och hans mor Anna dömdes för att ha mördat Pers fru (inte en spoiler, det kommer fram redan i baksidestexten).

Man får följa Per från ordentlig och lite mobbad pojke med starka band till sin mamma, till ung man där känslorna för mamman är allt annat än socialt accepterade. När ryktena börjar gå på bygden skaffar sig Per en hustru från en annan församling (de som känner honom och mamman har alla redan dragit öronen åt sig), härradshövdingens dotter Hanna som blir ny husfru på gården. Det blir inget lyckligt äktenskap för henne...

Tankar: Det här var inte en bok för mig. Jag tyckte den var nästan outhärligt seg och efter ett tag längtade jag bara efter att den skulle ta slut. En del av problemet tror jag var att jag lyssnade på den som ljudbok, har lyssnat på en bok tidigare med samma uppläsare och tyckte den med var förskräckande långsam. När historien väl var slut fortsatte boken lite till. Då fick man höra hur personerna runt omkring tänkte - pappan, vännen, advokaten, skarprättaren... Jag blev lika besviken varje gång en ny person kom...

Ett problem för mig var att jag blev aldrig berörd av personerna oavsett hur tungt de än hade det, jag hade svårt att tycka om dem. Jag tror det hade varit lättare för mig om det hade varit ett påhittat fall för jag hade svårt att tro på att de verkligen sa och tänkte sakerna som står i boken, jag tyckte att det kändes ganska teatraliskt i perioder. Inte blev det bättre av ett lätt övernaturligt inslag i slutet. Jag tyckte däremot om miljöskildringarna av svenskt bondeliv. Nästan alla recensioner och omdömen jag sett om boken lovordar den dock, så det kan vara värt att ge den en chans fastän den inte gick hem hos mig.

Sonjas sista vilja: Åsa Hellberg

Bild lånad från adlibris,
finns också på bokus.

Sonjas sista vilja handlar om tre kvinnor i femtioårsåldern vars bästa väninna Sonja dör. När testamentet läses upp visar det sig att Sonja har haft en hel del hemligheter för sina kompisar, däribland att hon äger några miljarder som hon nu vill ge dem på vissa villkor. Det första steget är att de ska säga upp sig och gå upp eller ner lite i vikt, sedan skickar hon ut dem i Europa för sitt livs äventyr.

Tankar: Det här är en extremt förutsägbar berättelse där man inte bara kan räkna ut slutet i stora drag utan även vem det är som ringer på dörren eller som ska dyka upp på restaurangen. De är också fullt med flärd - som fina möbler, smakfulla hus, piffiga kläder och inte minst väninnorna själva som alla är duktiga och väldigt attraktiva (och det blir bara bättre när de går upp eller ner lite i vikt), det är alltså mycket såpa över historien.

Ett exempel från början av kapitel 67 kommer här: Det var lätt att se hur de flesta slogs av hennes skönhet, men också hur snabbt de glömde den tack vare hennes chosefria sätt. Det var över ett halvår sedan han hade knockats av samma sak och han hade inga planer på att resa sig igen. Tydligen kan man inte vara riktigt lycklig utan en man så det ordnas också till dem, så efter en del förvecklingar och missförstånd så har de allihop sunda och positiva sexliv med varsin stilig karl.

Den här boken är alldeles för genomgullig för mig, men är i alla fall bitvis lit småkul. Jag lyssnade på den som ljudbok vilket inte är min starka sida men jag tyckte att Kerstin Andersson gjorde ett gott jobb som uppläsare.

Smakbit: Harry Potter and the Order of the Phoenix

Bild lånad från adlibris,
finns även på svenska

En jämngrå dag i Göteborg, men humöret är på topp :) Idag kommer en smakbit från Harry Potter and the Order of the Phoenix som jag lyssnar på som ljudbok igen med den fantastiska Stephen Fry som inläsare. Gjorde det senast förra sommaren, men det är ju så bra! När man behöver en ljudbok och det är Harry Potter-serien som finns hemma så blir man inte ledsen. Inte räcker det heller med att bara lyssna på den första, det är klart att man lyssnar vidare även om man hunnit skaffa en ny ljudbok under tiden. Eller? Det är i alla fall självklart för mig.

Fenixorden är femte delen och en som jag inte tyckte var så bra när den kom ut, men nu är det en favorit - så mycket bra beskrivna känslor! Får mig till och med att överväga om jag inte ska ge Rowlings Galbraith-serie en chans till (läste och tråkades av The Cuckoos Calling), den kanske bara var ett olycksfall i arbetet?

Utdraget kommer från när de är på sjukhuset för att hälsa på Rons pappa och råkar stöta ihop med Neville som tillsammans med sin farmor besöker sina föräldrar som är där permanent:

“My son and his wife,” she said, turning haughtily to Harry, Ron, Hermione, and Ginny, “were tortured into insanity by You-Know-Who’s followers.”
     Hermione and Ginny both clapped their hands over their mouths. Ron stopped craning his neck to catch a glimpse of Neville’s parents and looked mortified.
     “They were Aurors, you know, and very well respected within the Wizarding community,” Mrs. Longbottom went on. “Highly gifted, the pair of them. I — yes, Alice dear, what is it?”
     Neville’s mother had come edging down the ward in her nightdress. She no longer had the plump, happy-looking face Harry had seen in Moody’s old photograph of the original Order of the Phoenix. Her face was thin and worn now, her eyes seemed overlarge, and her hair, which had turned white, was wispy and dead-looking. She did not seem to want to speak, or perhaps she was not able to, but she made timid motions toward Neville, holding something in her outstretched hand.
     “Again?” said Mrs. Longbottom, sounding slightly weary. “Very well, Alice dear, very well — Neville, take it, whatever it is . . .”
     But Neville had already stretched out his hand, into which his mother dropped an empty Drooble’s Blowing Gum wrapper.
     “Very nice, dear,” said Neville’s grandmother in a falsely cheery voice, patting his mother on the shoulder. But Neville said quietly, “Thanks Mum.”
     His mother tottered away, back up the ward, humming to herself. Neville looked around at the others, his expression defiant, as though daring them to laugh, but Harry did not think he’d ever found anything less funny in his life.

Fler smakbitar finns på Maris blogg Flukten fra virkeligheten, läs och njut!

Neil Patrick Harris: Choose Your Own Autobiography

Bild lånad från adlibris

Neil Patrick Harris: Choose Your Own Autobiography är Harris självbiografi, med mer eller mindre sanna historier instoppade. Bland annat dör han på åtminstone fem intressanta sätt... Just att veta vad som är sant (jag vet att han inte är död alls) är en av de saker som är lite frustrerande när man läser, men samtidigt så är det lite kul att man kan välja sin egen historia. Åtminstone i teorin - jag lyssnade på den här som ljudbok och tyckte det var lättast att bara lyssna rakt igenom den.

Harris har hunnit med mycket mer än How I Met your Mother och att vara värd för olika galor och det blir en hel del namedropping, men den faller inte så långt ner i det översvallande gulliga och berömmande som en del liknande självbiografier jag har läst. De bitar jag tycker bäst om är dem där han pratar om sitt mindre offentliga liv - uppväxten, pojkvännen, barnen och Elton John.

Det här är min fjärde självbiografi av komiker som ljudbok (eftersom jag ibland blir distraherad när jag lyssnar så är frånvaron av en stark storyline inte en nackdel) och det är också den jag tycker bäst om. Det är Harris själv som läst in den och han gör det bra, den är bitvis personlig och den är ofta rolig.

Orange is the New Black: Piper Kerman

Bild lånad från adlibris,
finns också på svenska

Orange is the New Black: My Year in a Women's Prison är Piper Kermans biografi som allra mest fokuserar på det år hon tillbringade innanför murarna. Förutom det så får vi berättelsen om hur hon bröt mot lagen och den flera år länga väntetiden på att straffet skulle börja verkställas.

Piper har ängslats länge inför fängelsetiden och kommer dit förskrämd och vågar knappt ta ögonkontakt med de andra fångarna, men de visar sig vara mycket mer omtänksamma än hon någonsin kunnat tänka sig och en vardag formas. Hon får vänner, ett arbete och, till skillnad från de flesta andra, frekventa brev och besök. Just vänskapen och att man kan förlita sig på andra människor oavsett deras bakgrund känns som den stora lärdomen Piper får med sig.

Det som verkar störa henne mest är de ofta oförståeliga reglerna och personalen som har sådan extrem makt över fångarna. Hon berättar om en medfånge som lovats kortvarig permission så att hon kan närvara vid en släktings begravning, men när familjen ska hämta upp henne och bilens nummerskylt inte stämmer med det angivna numret så nekas permissionen. Man kan en dag bli utskälld för att man besökt en annan fånges område, när det dagen innan översågs helt. Kommer en ny personal kan den helt självsvådligt bestämma sig för att strama åt tiderna man får titta på tv. Boken är full av sådana ogina exempel.

Även de större besluten verkar ofta helt åt fanders. Skolundervisningen ställs in, "föreläsningar" hålls enligt ett program, men innehållet på föreläsningarna är under all kritik (ett smakprov på det kan du läsa här). Uniform och tvättmedel får man av fängelset, medan man behöver köpa tvål och schampo själv. Vad är logiken i det undrar Piper? Och vad händer om man inte har någon på utsidan som sätter in pengar på ens konto undrar jag? Det finns mycket att fundera på under läsningen.

Ännu mer att fundera på är rimligheten i längden på straff som delas ut, vem det delas ut till (Piper vet att hon kommer lindrigt undan med sin medelklassbakgrund och sitt blonda hår) och om det verkligen är det bästa för samhället att fängsla mammor med små barn långt borta ifrån dem... Det finns lite statistik med i boken och det är intressant.

Skillnaden mot tv-serien är jättestor. Man känner igen vissa händelser, men i tv-serien är allt skruvat och utbroderat till max, med resultat att den blivit mycket mer brutal, tragisk och rolig. Personerna känns också igen, under andra namn, även om de oftast är vänligare och lugnare i bokform.

Det jag saknar i boken är hur allt blev sen. Höll hon kontakten med personerna vars nummer hon hade på sin skrynkliga lapp, eller rann det ut i sanden. Och vad gör hon med sitt liv nu?