The Cuckoo's Calling: A wooly mammoth, attempting to blend in among capuchin monkeys

Bild lånad från adlibris

The Cuckoo's Calling av Robert Galbraith, d.v.s. JK Rowlings pseudonym, är en vuxendeckare. Den handlar om privatdetektiven Cormoran Strike och hans sekreterarvikarie Robin. De får i uppdrag att lösa ett fall med en död fotomodell som antingen har mördats eller begått självmord.

Det här är en långsam bok. De pratar med människor som träffat modellen och sen pratar de med fler människor som träffat modellen och sen med ännu fler. Det är egentligen handlingen i hela boken. Det blir aldrig spännande. Det roligaste tyckte jag var när han skulle prata med rika överklassmänniskor (hur det ter sig avslöjas i inläggstiteln), gillar när människosynen som finns under det förfinade lagret avslöjas... Cormoran blir efter ett tag misstänksam mot någon, men avslöjar inte vem, så som läsare vet man inte varför eller vem man ska oroa sig för (och gör det inte heller). Efter halva boken så kom jag äntligen in i boken ett tag, men jag kan inte påstå att det hände så mycket då heller. På slutet avslöjar Cormoran alla vindlingar och omvägar som han har listat ut i ett 15 (!) sidor långt samtal.

Jag gillar Rowlings person- och miljöbeskrivningar och hennes språk, men jag förstår inte varför det händer så lite? Hennes The Casual Vacancy hade jag också svårt att komma in i för att det var ett sådant myller av personer där de flesta kallades olika namn av olika personer, men handlingen var bra när jag väl lärt mig hålla ordning på dem. I Harry Potter-serien händer hur mycket som helst (även om jag läste en intervju med översättaren som var lite trött på hur ingående alla vandringar på Hogwarths skildrades), karaktärer utvecklades, Harry har en usel fosterfamilj och naturligtvis kampen mellan gott och ont för att inte tala om hela trollkarlsvärlden... och sedan kommer en deckare (!) där det inte händer någonting? Skumt.

En liten smakbit från början av läsningen finns här.