Bild lånad från adlibris |
Man får undan för undan veta mer om bakgrunden och jag gillar att inte allting presenteras i början. Barn-föräldrarelationerna är riktigt bra skrivna. Både den mellan McLean och pappan, där hon har blivit den omhändertagande, även om han kanske inte inser det, samt den mellan McLean och mamman som är så otroligt sårig. Kompisrelationerna, och speciellt kärleksintresset, känns lite mer endimensionellt däremot. Men jag gillar boken, både det direkta skrivsättet och handlingen. I slutet grät jag (på bussen jobbigt nog), men det beror mer på att jag är lättrörd än att den är så himla sorglig :)
Har två Sarah Dessen böcker som ligger, av någon anledning har andra böcker fått komma före... Bra att bli lite påmind så här :-)
SvaraRaderaÖverraskande lätt att glömma av saker som står still på en hylla framför en :)
Radera