Midnight Crossroad: ny serie av Charlaine Harris

Bild lånad från adlibris

Midnight Crossroad av Charlaine Harris är första delen av en planerad trilogi. Den utspelar sig i Midnight, en liten sömnig håla i Texas där de flesta invånarna verkar ha hemligheter. Manfred, en spiritualist, har just flyttat dit och tillsammans med honom lär man känna den lilla staden. Där finns bland annat en häxa, Fiji, med en alldeles speciell katt, en vampyr som har hand om pantbanken nattetid, en väldigt udda pastor som sällan pratar med någon och Bobo som jagas av ett vit makt-motorcykelgäng. Så påträffas liket av Bobos ex, avskydd av alla utom Bobo, och tempot ökas lite.

Det här är en historia som har flera huvudpersoner och berättare. Har man läst Harris tidigare så väntar en del roliga återseenden. Manfred var en liten bifigur i Harper Connelly-serien, Bobo är den bortskämde tonåringen i Lily Bard 15 år senare och Arthur Smith var polis redan i Aurora Teagarden-serien. Nu är han skild för tredje gången. Efter att jag känt igen min andra person sitter jag som på nålar när nya personer presenteras - känner jag dem? Tror jag hittade alla, möjligtvis är Olivia, som inte använder sitt riktiga namn, någon som jag redan stött på. Men jag kan tycka att det är slöseri på personer. Har man en riktig spiritualist i sällskapet så varför inte använda det i historien, han fick ett (1) psykiskt intryck och det var dessutom alldeles väldigt lamt. Vampyren gjorde inte heller något större väsen av sig (och vilket skumt sätt att hämta näring på?) och man kan bara hoppas att den tysta prästen får sin förklaring i nästa bok.


Omdöme: Har sett fram emot den här serien ganska länge. Har läst så gott som allt Harris har skrivit, med undantag för några noveller, men jag måste säga att jag blev väldigt underväldigad. Boken börjar outsägligt långsamt där hus efter hus beskrivs, vilken sida av vägen de ligger på, vad de är byggda av, vilken affärsverksamhet som finns där... Kanske är tänkt som att sätta scenen, men eftersom alla beskrivs i ett så blir följden mest bara att man inte kan hålla reda på dem. Midnight är en som sagt en ytterst liten ort, två vägar som korsas mitt ute i Texas, och med tanke på det så är försörjningssätten inte helt klockrena. Vi har den som borde gå bäst men inte gör det: en kombinerad mack/affär; men efter det så blir det värre: en pantbank, en kombinerad antikvitetsaffär/nagelsalong, en tvårättersrestaurang och en new age-aktig butik med porslinsdelfiner, drömfångare och häxkurser. En av huvudpersonerna säger att det är Texas och folk är vana vid att köra långt när man behöver något, men det känns som väldigt udda saker att behöva...

Att staden är liten har jag redan nämnt, men ett problem för mig är att ALLA personerna i den lilla hålan tydligen är med i boken. De är tillsammans 14 personer om jag inte räknat fel. 14 invånare och udda affärsverksamheter går liksom inte ihop för mig. Visst kan man tänka att det finns säkert fler som inte presenteras, men det är de här personerna som sitter på restaurangen, som bjuds in på den "årliga" picknicken (den ordnas för första och troligtvis sista gången i boken), som samarbetar på halloween, det är aldrig tal om att det finns andra, onamnade personer i närheten förutom de som besöker staden, men inte bor där. Nåja, i det här gänget så är det i alla fall höjden av ohövlighet att ställa frågor, det spelar ingen roll att de bott grannar i fem år, de vet fortfarande inget om varandras liv innan de kom till Midnight, och det känns inte helt naturligt när man nu umgås så mycket. Och eftersom de inte vet så mycket om varandra så får inte heller vi läsare veta mer och det är inget bra, allt blir så väldigt grunt.

I boken så finns det två problem för invånarna att lösa: vem som mördade Bobos ex och hur man ska bli av med motorcykelgänget som är ute efter samma Bobo. Bägge upplösningarna känns ganska antiklimaxiska: mördaren var så gott som omöjlig att räkna ut och lösningen på motorcykelgänget var lite för mycket.

Det som jag gillade bäst var Mr Snuggly, Fijis katt, som hade oanade kvalitéer. *Spoiler, markera för att läsa* Han kunde prata och jag gillade hur väldigt osentimental han var, kändes väldigt kattlikt :) Men varför han går med på att kallas Mr Snuggly när han nu kan protestera förstår jag inte.

Här finns ett litet smakprov jag skrev från början av boken.